Vad kan vi lära av vietnameserna som dog i lastbilen i England?

Vad är skillnaden mellan att tillfångatas och skeppas över Atlanten, fastkedjad i en båt, för att bli slav på ett bomullsplantage i Amerikanska södern under 1800-talet och att ge en människosmugglare alla sina besparingar, eller kanske sätta sig i skuld, för att sedan transporteras i en lastbil till Europa för att arbeta för en lön som ingen europé skulle drömma om att utföra något arbete för? Jag ser ingen skillnad. Det är två liknande exempel, ett historiskt och ett samtida, på hur privilegierade människor profiterar på mindre privilegierade människors desperation och maktlöshet.

Ekonomi är ingen nollsummespel, säger försvararna av staus quo. Ingen blir fattig för att jag bli rik, sägs det. Och det stämmer säkert, men växande klyftor leder till problem som drabbar alla. Det är därför det hållbart med en politik som utjämnar skillnader. Inte utplånar, UTJÄMNAR. Målet är inte att alla ska ha samma, en viss differentiering är bra. Och det har visat sig ganska enkelt om att nå koncensus om hur stor skillnaden mellan de rikaste och fattigaste som är acceptabel och till och med önskvärd. De flesta verkar, när man frågar dem, tycka förhållandevis lika om vad som är rimligt. Tyvärr tycker väldigt många samtidigt att det är rimligt att betala ett pris för vissa tjänster som försäljaren inte kan leva på, ens om de har två jobb. De döda vietnameserna i England, som man fann i en lastbil, skulle tydligen arbeta med naglar, vilket många tycker om att unna sig. Fast priset man är beredd att betala för tjänsten gör det olönsamt för människor med moderna, västerländska krav på avkastning att utföra den. Samma med städning i hemmet; som görs lönsamt genom att redan privilegierade människor tillåts dra av en del av summan på skatten (vilket sänker statens intäkter och gör det svårare att satsa på fler poliser, lärare och sjukvårdspersonal).

Vietnameserna som dog blev en nyhet som lite försvann eftersom turerna kring Brexitgalenskapen anses viktigare att rapportera om. Vem bryr sig om några fattiga lycksökare? Jag gör det, och jag vill att gränserna ska öppnas. Jag vill inte leva i ett samhälle där de rika tänker och säger: Vad fan får jag för pengarna jag betalar i skatt? Jag vill leva i ett samhälle där ingen tvingas förnedra sig ett ta orimliga risker bara för att få ett arbete som de i många fall inte kan leva på.

Svenskt Näringsliv vill att vi som löntagare ska driva på för att skatten ska sänkas, så att vi får mer pengar att konsumera för. Mer i lön till arbetstagarna motarbetar man dock. Och många hakar på och rasar över den höga skatten. Allt fler röstar på partier som lovar att sänka skatten. SD, som säger sig stå på vanligt folks sida, lovar mest. Populisterna talar gärna om hur mycket mer vanligt folk får i plånboken när skatten sänks, men att det finns en pris att betala för jobbskatteavdragen vill man inte tala om. Fler poliser och hårdare straff kräver man dock, trots att man vet att det innebär ökade utgifter för staten. Kalkylen går dock ihop eftersom populisterna menar att det bara är invandrare som begår brott, och dessa ska utvisas om de inte sköter sig; det vill säga tar vilka skitjobb som helst för vilken lön som helst. Alla förlorar på växande klyftor och pengarna som vanligt folk "tjänar" på skattesänkningarna äts snabbt upp av ökande kostnader för det som samhället tidigare stod för, som bekostades av de som blivit rika och lyckats i samhället. När skatten sänks kommer de rika att jobba mer, säger populisterna och hänvisar till en skiss på en servett. Fast alla vet att de som redan har så de klarar sig sparar pengarna istället, gärna utomlands där skatten är ännu lägre.

De döda vietnameserna är inget undantag, det är regeln. Desperata människor utför desperata handlingar, som att ta två jobb trots att pengarna inte räcker till uppehället. För den som inget har att förlora är hårdare straff inget som avskräcker från kriminalitet. Den som är desperat nog att utsätta sig för dödliga risker går inte att stoppa; men talet om hårdare straff leder till bättre opinionssiffror. Och så länge vi gör skillnad på folk och folk behöver ingen infödd, etnisk svensk bry sig. Eller, vet vi det? Tänk om du och jag råkar ut för en olycka, blir arbetslösa eller går in i väggen? Vanliga löntagares buffertsparande äts snabbt upp om man ska leva upp pengarna idag. Och sedan är man lika desperat som vietnamesterna. Leif "vad fan får jag för pengarna" Östling menar att framgång är genetiskt, vilket återstår att bevisa. Det är lätt för honom att säga. Om han var beredd att skänka bort sin förmögenhet för att visa hur snabbt han i kraft av sin genetiska överlägsenhet skulle kunna återskapa den, skulle jag kanske lyssna på honom och andra som luftar samma rasistiska åsikter, nu känner jag bara förakt.

Vietnameserna dog, ytterst på grund av din och min egoism, vilken är grunden för framväxten av skillnaderna mellan världens rikaste och fattigaste. Vill man verkligen hjälpa människor på plats är det minskade klyftor och mer transfereringar mellan rika och fattiga man ska verka för, inte driva på för en ännu hårdare och mer hänsynslös politik som ÖKAR klyftorna och gör de fattiga ännu mer desperata än de redan är. Med en sådan politik blir alla förlorare, och den som redan har förlorar mest eftersom det är svårare att välja sig vid mindre än vid mer. Därför tjänar också alla på en politik som minskar klyftorna. Detta kan vi lära av de döda vietnameserna.