Nedanstående text skrev jag på kvalitesskursen, och den handlar om bolognaprocessen.
Auskultation var något som jag, när detta moment presenterades vid introduktionen, kände instinktivt skulle bli jättejobbigt. Och när jag så fick ett mail om att nu var det två kurskamrater som skulle komma och lyssna på mig fick jag en riktigt stor klump i magen. Jag såg framför mig hur jobbigt det skulle bli att utsättas för den typen av granskning. Döm om min förvåning då när jag märkte att det fick mig att skärpa mig bättre. Och när kamraterna välkom då kändes det inte alls jobbigt, tvärt om. Det var roligt att ha dem där. Jag är dessutom övertygad om att deras närvaro gjorde mig till en bättre lärare, inte bara där och då utan även i ett längre perspektiv. Det gjorde något med mig, detta att lägga upp det hela på ett sådant sätt att jag inte skulle tycka det vore jobbigt om någon kollega helt plötsligt skulle vilja komma förbi och lyssna. Det intrycket förstärktes senare när det var dags för Jan-Erik att vara med. Nu var det alltså ännu lite mer på ”allvar”. Men även det gick bra, och det stärker mig ytterligare inför framtiden. Detta att få utvärderande konstruktiv kritik efteråt ser jag som enbart positivt. Vill man arbeta som lärare, då måste man vara beredd på att bli utvärderad, kanske inte alldeles i början, men definitivt efter ett tag. Undervisning på högskolan är ett statligt uppdrag och studenterna tar ofta studiemedel. Därför har de rätt att kräva att deras lärare är väl förberedda, kompetenta och tillmötesgående. Man måste göra sitt bästa, alltid. Vi undervisar ju sällan varje dag, därför blir det ännu viktigare att det är bra när man väl står där. Och det kan jag ju säga så här med intrycken från mina auskultationstillfällen, att det har fått mig att utvecklas. Nu ser jag, med stort intresse och förväntan, fram emot att själv få gå och lyssna på andra lärare. Men det får bli till våren.
Orsaken till att Bologna känns konstigt och ovant tror jag kan vara att det ganska mycket är ett paradigmskifte som håller på att genomföras inom akademin, genom påtryckningar utifrån. Men eftersom det nu är ett faktum så vore det förödande att spilla tid på att försöka hålla fast vid det gamla, som sannerligen inte var en perfekt värld. Inför fullbordat faktum gäller det istället att välja mellan om man ska agera, det vill säga ta tjuren vid hornen och försöka påverka tolkningen av det högst diffusa bolognaprojektet, eller om man ska reagera, det vill säga inte göra något och invänta direktiv uppifrån för att sedan smälta in i fållan (muttrande om att allt var bättre förr). Och i valet mellan dessa två strategier väljer jag helt klart det förra. Vi har fortfarande makten att i viss mån anpassa bologna efter våra förutsättningar och det vore syn om vi missade den chansen.
Fördelarna med bologna, som jag ser det, är att vi nu inte längre kan tvinga in studenterna i program och enstaka kurser som vi bestämmer allt kring. Vi kan inte bestämma att den kursen bygger på den, och att det är enda sättet att tillägna sig den kunskapen. Vi måste nu öppna oss för en dialog med studenterna, och genom att allt utveckligsarbete framgent kommer att ske inom ramen för en dialog mellan oss och våra studenter så kommer fler erfarenheter att kunna tas tillvara och det är positivt för alla. Det jobbiga är att släppa kontrollen. Man vill ju så innerligt gärna tro att man är oumbärlig. Fast jag är övertygad om att man kan vara det på olika sätt, och jag tror inte längre på den mässande gurun som sitter ensam och avskild från omvärlden, i sitt elfenbenstorn och talar inför en stum åhörarskara. Jag vill inte vara en sådan lärare. Jag vill vara en lyssnande, kommunicerande lärare och det får jag alla möjligheter i världen till när bologna satts i verket.
Ansvaret för studierna ligger dessutom nu mycket mer på studenterna, vilket tvingar dem att ta en mer aktiv del i sitt eget lärande. Då kanske jag kan få tid över till forskning, och det gör mig till en bättre lärare. Genom att kursplanerna skrivs om så kommer både vi lärare och studenterna att få mycket tydligare spelregler att hålla oss till. Idag är ju kursplanerna dokument som skrivs om väldigt sällan och som i mellantiden inte läses av någon. Arbetet med dem (det oerhört tråkiga arbetet) blir ju därmed värdelöst och ett slöseri med vår värdefulla tid. Men när kursplanen blivit det levande dokument som den är tänkt att vara, då tvingas vi lärare att uttrycka och synliggöra våra pedagogiska tankar på ett helt nytt sätt. Och pedagogiken är, har jag insett på ett nästan plågsamt tydligt sätt under denna kurs, en aspekt av undervisningen som idag nästan aldrig blir explicit uttalad, diskuterad eller synligjord inom lärarkollegiet. Men nu tvingas vi till det, och inte bara vi utan även studenterna. Detta ser jag som oerhört positivt och viktigt. Det är också utvecklande. Denna pedagogikkurs har verkligen hjälpt mig att inse det.
Genom att studentrörligheten ökar (om den nu gör det, tanken är ju det) så kan vi lärare komma att få ett mer stimulerande arbete genom att vi möter och får kommunicera med olika studenter. Kanske också vår rörlighet kan komma att underlättas. Om alla universitet och högskolor i Europa har samma system, då ökar ju chanserna till utbyte och det är naturligtvis bra. Förståelsen för andra kan därmed öka, och det är kanske just detta som skulle kunna bli det som gör att mångfalden ökar. Utopiskt och kanske väl positivt, jag vet. Men vad fan, det gäller att tänka possetivt som vi säger i Götet.
Genom att sätta anställningsbarheten i centrum så tvingas vi också fundera över vilken kunskap vi lär ut. Vad kan den användas till? Här finns emellertid en fara som gör det svårt för mig att förhålla mig odelat positiv till just den aspekten. För all kunskap är ju inte direkt omsättbar i reda pengar, nu, direkt och på kort sikt. Mycket av den långsiktigt nödvändiga kunskapen, vilken är oerhört viktig i ett mångfaldsinriktat och socialt hållbart samhällsbygge, kommer aldrig att kunna leda till några lysande kvartalsrapporter. Vinsten ligger på ett mycket djupare plan och även mycket, mycket längre bort i tiden. Och någon anställning utanför universiteten, åtminstone inom den privata sektorn, kommer många samhällsmässigt viktiga ämnen att få svårt att erbjuda sina studenter. Om ordet anställningsbarhet tolkas i strikt ekonomiska termer, vilket inte är helt ovanligt, finns det även en stor fara att alla utbildningar likriktas och det vore förödande för samhället. Å andra sidan så finns det ju inget i själva Bolognaprocessen, åtminstone inte i de delar jag tycker att jag har grepp om, som uttryckligen säger att ordet skall tolkas på det sättet. Och då kan jag hålla med om att det är viktigt. Ingen vill väl, egentligen, utbilda studenter till arbetslöshet. Och även om vi lever på genomströmningen av studenter så håller det ju inte i längden att lära ut saker som inte är användbara (och då menar jag inte bara inom ekonomin, utan även annars), hur intressanta de än är. Användbarhet är ett ord som kan tolkas på många olika sätt …
Avslutningsvis skulle jag vilja säga att delkursen Kvalitet och dess bolognatema varit synnerligen väl timat för mig som kursansvarig. Här har jag fått suveräna möjligheter att kombinera kursen med min dagliga praktik. En vinn, vinn situation skulle jag kanske till och med kunna drista mig att utbrista, om jag nu inte vore ganska skeptisk till alla sådana floskler. Men positivt har det varit hur som helst. Bolognaprocessen, har jag insett, kan i bästa fall komma att tvinga oss alla till utvecklande möten, till kommunikation och till kontinuerlig kritisk utvärdering av den egna verksamheten. Om vi nu inte bara surar och sätter oss på tvären vill säga. Sådana möjligheter finns, det får man inte glömma.
Tack för en givande termin!
Reflektioner kring kursen så här långt
Nu är snart halva kursen avklarad och jag vill börja med att säga att den misstro med vilken jag började terminen nu har förbytts till stor entusiast. Jag har verkligen lärt mig oerhört mycket. Samtalen med lärarkollegorna och pedagogiklärarna har varit ovärderliga. Idag ser jag med helt nya ögon på mitt arbete som Lektor. Det är emellertid svårt att sätta fingret på vad det är som har förändrats. Men det är som något föll på plats när jag fick möta lärare från andra discipliner. Jag tror det är den stora poängen med kursen, just detta att man får möta andra lärare som har andra erfarenheter och som kan se på mina kunskaper och efterenheter med andra ögon. När man träffar sina kollegor på den egna avdelningen då talar man bara om ämnet (och om specifika studenter och unika händelser i mötet mellan dem och oss som lärare) och väldigt sällan om sina pedagogiska tankar, hur man lär ut och varför? Det blir som att de sakerna tas för givet, och man hamnar lätt i en situation där man gör som man alltid gjort. Alla ens kollegor har ju väldigt liknade erfarenheter eftersom man kommer från liknade bakgrunder. Kulturvetenskapen är sig ganska mycket lik mellan de olika lärosätena i Sverige. Därför har det varit så oerhört givande att möta lärare från Omvårdnad, Informatik och Teknik. Och den stora behållningen har varit detta att mötas och få chans att samtala.Auskultation var något som jag, när detta moment presenterades vid introduktionen, kände instinktivt skulle bli jättejobbigt. Och när jag så fick ett mail om att nu var det två kurskamrater som skulle komma och lyssna på mig fick jag en riktigt stor klump i magen. Jag såg framför mig hur jobbigt det skulle bli att utsättas för den typen av granskning. Döm om min förvåning då när jag märkte att det fick mig att skärpa mig bättre. Och när kamraterna välkom då kändes det inte alls jobbigt, tvärt om. Det var roligt att ha dem där. Jag är dessutom övertygad om att deras närvaro gjorde mig till en bättre lärare, inte bara där och då utan även i ett längre perspektiv. Det gjorde något med mig, detta att lägga upp det hela på ett sådant sätt att jag inte skulle tycka det vore jobbigt om någon kollega helt plötsligt skulle vilja komma förbi och lyssna. Det intrycket förstärktes senare när det var dags för Jan-Erik att vara med. Nu var det alltså ännu lite mer på ”allvar”. Men även det gick bra, och det stärker mig ytterligare inför framtiden. Detta att få utvärderande konstruktiv kritik efteråt ser jag som enbart positivt. Vill man arbeta som lärare, då måste man vara beredd på att bli utvärderad, kanske inte alldeles i början, men definitivt efter ett tag. Undervisning på högskolan är ett statligt uppdrag och studenterna tar ofta studiemedel. Därför har de rätt att kräva att deras lärare är väl förberedda, kompetenta och tillmötesgående. Man måste göra sitt bästa, alltid. Vi undervisar ju sällan varje dag, därför blir det ännu viktigare att det är bra när man väl står där. Och det kan jag ju säga så här med intrycken från mina auskultationstillfällen, att det har fått mig att utvecklas. Nu ser jag, med stort intresse och förväntan, fram emot att själv få gå och lyssna på andra lärare. Men det får bli till våren.
Bolognaprocessen
Precis som ifråga om pedagogikkursen så var det med stor skepsis jag närmat mig denna process. Den kommer uppifrån, utifrån och känns ganska mycket som en påtvingad reform, vilket inte känns så kul. Men eftersom jag alltid åtminstone försöker vara positiv så gäller det även Bologna. Och nu när jag väl fått vänja mig vid tanken så tycker jag verkligen att det är något i grunden positivt. Här finns helt klart goda möjligheter att skapa ett friare, öppnare och mer i takt med tiden och det omgivande samhället, föränderligt universitet-/högskoleklimat. Om jag vore student idag (vilket jag är innerligt glad att jag inte är) då hade jag säkert uppskattat att det i framtiden ska vara jag som är placerad i fokus, och därför måste jag ju även som lärare gilla detta. Jag finns ju här uteslutande för studenterna, det har jag skrivit i min första tankebok och så ser jag fortfarande på saken.Orsaken till att Bologna känns konstigt och ovant tror jag kan vara att det ganska mycket är ett paradigmskifte som håller på att genomföras inom akademin, genom påtryckningar utifrån. Men eftersom det nu är ett faktum så vore det förödande att spilla tid på att försöka hålla fast vid det gamla, som sannerligen inte var en perfekt värld. Inför fullbordat faktum gäller det istället att välja mellan om man ska agera, det vill säga ta tjuren vid hornen och försöka påverka tolkningen av det högst diffusa bolognaprojektet, eller om man ska reagera, det vill säga inte göra något och invänta direktiv uppifrån för att sedan smälta in i fållan (muttrande om att allt var bättre förr). Och i valet mellan dessa två strategier väljer jag helt klart det förra. Vi har fortfarande makten att i viss mån anpassa bologna efter våra förutsättningar och det vore syn om vi missade den chansen.
Fördelarna med bologna, som jag ser det, är att vi nu inte längre kan tvinga in studenterna i program och enstaka kurser som vi bestämmer allt kring. Vi kan inte bestämma att den kursen bygger på den, och att det är enda sättet att tillägna sig den kunskapen. Vi måste nu öppna oss för en dialog med studenterna, och genom att allt utveckligsarbete framgent kommer att ske inom ramen för en dialog mellan oss och våra studenter så kommer fler erfarenheter att kunna tas tillvara och det är positivt för alla. Det jobbiga är att släppa kontrollen. Man vill ju så innerligt gärna tro att man är oumbärlig. Fast jag är övertygad om att man kan vara det på olika sätt, och jag tror inte längre på den mässande gurun som sitter ensam och avskild från omvärlden, i sitt elfenbenstorn och talar inför en stum åhörarskara. Jag vill inte vara en sådan lärare. Jag vill vara en lyssnande, kommunicerande lärare och det får jag alla möjligheter i världen till när bologna satts i verket.
Ansvaret för studierna ligger dessutom nu mycket mer på studenterna, vilket tvingar dem att ta en mer aktiv del i sitt eget lärande. Då kanske jag kan få tid över till forskning, och det gör mig till en bättre lärare. Genom att kursplanerna skrivs om så kommer både vi lärare och studenterna att få mycket tydligare spelregler att hålla oss till. Idag är ju kursplanerna dokument som skrivs om väldigt sällan och som i mellantiden inte läses av någon. Arbetet med dem (det oerhört tråkiga arbetet) blir ju därmed värdelöst och ett slöseri med vår värdefulla tid. Men när kursplanen blivit det levande dokument som den är tänkt att vara, då tvingas vi lärare att uttrycka och synliggöra våra pedagogiska tankar på ett helt nytt sätt. Och pedagogiken är, har jag insett på ett nästan plågsamt tydligt sätt under denna kurs, en aspekt av undervisningen som idag nästan aldrig blir explicit uttalad, diskuterad eller synligjord inom lärarkollegiet. Men nu tvingas vi till det, och inte bara vi utan även studenterna. Detta ser jag som oerhört positivt och viktigt. Det är också utvecklande. Denna pedagogikkurs har verkligen hjälpt mig att inse det.
Genom att studentrörligheten ökar (om den nu gör det, tanken är ju det) så kan vi lärare komma att få ett mer stimulerande arbete genom att vi möter och får kommunicera med olika studenter. Kanske också vår rörlighet kan komma att underlättas. Om alla universitet och högskolor i Europa har samma system, då ökar ju chanserna till utbyte och det är naturligtvis bra. Förståelsen för andra kan därmed öka, och det är kanske just detta som skulle kunna bli det som gör att mångfalden ökar. Utopiskt och kanske väl positivt, jag vet. Men vad fan, det gäller att tänka possetivt som vi säger i Götet.
Genom att sätta anställningsbarheten i centrum så tvingas vi också fundera över vilken kunskap vi lär ut. Vad kan den användas till? Här finns emellertid en fara som gör det svårt för mig att förhålla mig odelat positiv till just den aspekten. För all kunskap är ju inte direkt omsättbar i reda pengar, nu, direkt och på kort sikt. Mycket av den långsiktigt nödvändiga kunskapen, vilken är oerhört viktig i ett mångfaldsinriktat och socialt hållbart samhällsbygge, kommer aldrig att kunna leda till några lysande kvartalsrapporter. Vinsten ligger på ett mycket djupare plan och även mycket, mycket längre bort i tiden. Och någon anställning utanför universiteten, åtminstone inom den privata sektorn, kommer många samhällsmässigt viktiga ämnen att få svårt att erbjuda sina studenter. Om ordet anställningsbarhet tolkas i strikt ekonomiska termer, vilket inte är helt ovanligt, finns det även en stor fara att alla utbildningar likriktas och det vore förödande för samhället. Å andra sidan så finns det ju inget i själva Bolognaprocessen, åtminstone inte i de delar jag tycker att jag har grepp om, som uttryckligen säger att ordet skall tolkas på det sättet. Och då kan jag hålla med om att det är viktigt. Ingen vill väl, egentligen, utbilda studenter till arbetslöshet. Och även om vi lever på genomströmningen av studenter så håller det ju inte i längden att lära ut saker som inte är användbara (och då menar jag inte bara inom ekonomin, utan även annars), hur intressanta de än är. Användbarhet är ett ord som kan tolkas på många olika sätt …
Avslutningsvis skulle jag vilja säga att delkursen Kvalitet och dess bolognatema varit synnerligen väl timat för mig som kursansvarig. Här har jag fått suveräna möjligheter att kombinera kursen med min dagliga praktik. En vinn, vinn situation skulle jag kanske till och med kunna drista mig att utbrista, om jag nu inte vore ganska skeptisk till alla sådana floskler. Men positivt har det varit hur som helst. Bolognaprocessen, har jag insett, kan i bästa fall komma att tvinga oss alla till utvecklande möten, till kommunikation och till kontinuerlig kritisk utvärdering av den egna verksamheten. Om vi nu inte bara surar och sätter oss på tvären vill säga. Sådana möjligheter finns, det får man inte glömma.
Tack för en givande termin!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar