Det är lätt att få för sig att mänsklighetens minsta beståndsdel är jag. Det är ju så det känns för mig när jag betraktar världen utifrån mitt unika perspektiv. Problemet är bara att detta gäller alla. Sanningen är den att människa är ett relationellt begrepp och att mänskligheten är ett emergent och skalberoende, dynamiskt fenomen. Människa blir man tillsammans med andra människor. Vi människor behöver varandra, inte för att överleva men för att kunna utvecklas som människor. Det är samhället och engagemanget i och för det gemensamma som gör oss till människor. Egoism går inte att bygga något varaktigt på. Jag vet att alla inte tänker som jag, men detta är inte åsikter som bygger på magkänsla utan insikter som bygger på år av studier. Jag säger inte att forskning visar att det är så, det handlar om insikter som stötts och blötts mot en lång rad olika studier från en lång rad olika ämnen och under en lång rad av år.
Det har pendlat genom historien, mellan kollektivism och egoism. Kultur är aldrig statisk, den är förändring och interaktion mer än något annat. Liksom människokroppen som på mikronivå ständigt förhåller sig till omgivningens hot i form an virus, svampar och annat och som är beroende av mikrober för att smälta mat och bygga upp immunförsvaret. I vissa tider har tanken på en och ett varit stark och styrande, och i andra har gemenskapen och det ömsesidiga beroendet betonats. Det är växlingarna mellan som är hållbarhetens garant, inte antingen det ena eller det andra. Balansen mellan ytterlighetspositionerna är avgörande. Bara för att det går att locka väljare till antingen det ena eller det andra betyder inte att det är bra för mig eller samhället jag lever i. Den enda vägen leder alltid fel eftersom alla sådana ideologier bygger på att det finns ett och ett enda bästa svar på alla frågor, vilket det inte gör.
Just nu utsätts demokratin för enorma påfrestningar eftersom egoismen dominerar det kulturella landskapet. Jag förstår lockelsen, men drömmen om att både ha kakan och äta den är liksom evighetsmaskinen omöjlig. Om inte jag delar med mig och engagerar mig i och för det gemensamma för både min och andras skull kommer demokratin att lösas upp; eller om bara jag gör det händer naturligtvis inget, men om många gör det. Och idag lever vi i en tid där allt fler tänker allt mer på sig själva och allt mindre på varandra. "Vad fan får jag för pengarna", säger de framgångsrika. Svaret är: Du får vara med och bygga något som vi alla kan vara stolta över. Du får dela med dig av en del av det överflöd som du lyckats samla på dig, just för att du lever i det samhälle som gjorde det möjligt för dig att lyckas. Den som blivit framgångsrik på grund av att tidigare generationer bidragit till att bygga upp ett utbildningssystem, en vårdapparat och allt annat som styrs av både individuella och kollektiva behov, men som sedan inte vill dela med sig av rikedomen utsätter systemet som hen lyckades i för påfrestningar som demokratin inte klarar av att hantera. Ökande klyftor leder till ökade motsättningar mellan människor och försvårar arbetet med att värna det som är gemensamt.
Om de få som lyckas inte vill bidra till det allmänna kommer de som inte kan eller har svårt att bidra att känna sig utanför, och ingen värnar då det som alla ytterst är beroende av; demokratin som skapats för att ge alla samma eller en så likvärdig chans att lyckas som möjligt. Demokratin är viktigare än jag och mig och mitt. Vi är själva förutsättningen för att jag ska kunna tänka på mig själv som JAG. Liksom humlan och rödklövern är varandras ömsesidiga förutsättning, trots att båda ser sig som autonoma, är vi människor beroende av varandra även om vi inte tror det eller vägrar inse det. Och demokratin som är en förutsättning för meritokratin är på samma sätt beroende av allas vårt gemensamma engagemang och bidrag. Ju mer man tjänar inom ett system desto större andel av rikedomen måste man dela med sig av, annars växer klyftorna som sliter isär samhället och tvingar in alla i ett allas krig mot alla för den lilla andelen framgångsrika tvingas ta till exceptionella medel för att försvara sig mot en växande massa av allt mer desperata människor som inte har något att förlora på att ta till de medel som finns för att få vad de behöver för att säkra sin överlevnad.
Var och en kan och får tycka som de vill, men ENDAST så länge vi lever i en demokrati. Så är man inte för skatteutjämning av något annat skäl så borde man i alla fall bry sig om detta. Ensam är inte stark, den som tror det är dum i huvudet. Och ett samhälle som vilar på en grund av dumhet kan och kommer aldrig någonsin att kunna bli hållbart.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar