Det är i dagarna 30 år sedan Berlinmuren föll och kommunismen försvann som reelt politiskt alternativ. Ingen tänkande människa saknar kommunismen så som den praktiserade i Sovjet och de forna öststaterna, så murens fall är verkligen värd att fira. Fast mitt intryck är ändå att firandet för oss här i väst är obefintligt, och frågan är om vi har det bättre idag än under kalla kriget. Nationalismen, populismen och högerextremismen har stadigt flyttat fram sina positioner sedan 1990-talet, och de målar upp hotet från ett imaginärt Islam som sin motpol. Kanske är det så, slår det mig, att kapitalismen behöver balanseras mot ett alternativ för att fungera. Och Sovjet efter Stalin var ett reellt alternativ som satte högerpolitiken i perspektiv och tingade alla till eftertanke. Islamisering och massinvandring är hjärnspöken och därför banar den motpolen väg för högerpopulism och radikal nationalism som hotar att förgöra vårt samhälle inifrån. Sovjet (efter Stalin, vill jag verkligen betona) var ett hyfsat fungerande samhälle, trots alla problem. Och det gick att åka till öststaterna och studera deras sätt att leva.
Idag, efter murens fall finns inga verkliga alternativ till kapitalismen, vilket naturligtvis inte betyder att det sättet att organisera samhällen på segade i något slags kamp. Sovjet och kommunismen föll på eget grepp och kollapsade inifrån. Och kapitalismen är en annan idag än den var under 1980-talet då den balanserades mot en fungerande alternativ ordning. Idag finns bara en enda väg och den leder ALLTID fel. Mångfald är en förutsättning för långsiktig hållbarhet, och för att en vettig och konstruktiv samhällsdebatt ska kunna föras, där olika röster kan och får komma till tals och mötas för att stöta och blöta argument mot varandra, måste det råda balans mellan höger och vänster i politiken. En balans som idag saknas, vilket leder till att populism och nationalism normaliseras.
Sovjet är och var aldrig något föredöme, men dess existens bidrog till sans och balans i västvärlden. Jag minns inte att någon hatade kommunismen när jag växte upp; på den tiden då det kanske vore berättigat. Idag HATAS det dock mer än någonsin, och inte bara kommunismen utan Islam, feminism och globalism. Hat är en känsla och allt mer av politiken bygger i avsaknaden på reella alternativ på känslor. Jimmie Åkesson är ärlig och öppen med det, men övriga partier spelar med i spelet eller lyckas inte hävda sig i debatten. Sociala medier lever av och profitera på känslor, ju starkare desto bättre. Därför vinner högerextremismen, nationalismen och populismen mark.
Samhällsklimatet i Sverige liknar allt mer USA på 1950-talet under McCartyismen, som beskrivs på följande sätt på Wikipedia:
Samhällsklimatet i Sverige liknar allt mer USA på 1950-talet under McCartyismen, som beskrivs på följande sätt på Wikipedia:
McCarthyism är en term som syftar på den antikommunistiska misstänksamheten i USA under 1940-talet och 1950-talet. Företeelsen har fått sitt namn efter Joseph McCarthy som var amerikansk senator från Wisconsin mellan 1947 och 1957 och som under den röda faran efter andra världskriget byggde sin politiska karriär på vidlyftiga anklagelser om att alla amerikanska myndigheter hade infiltrerats av kommunistiska agenter som arbetade för Sovjetunionen.
Jag ser med fasa på hur vetenskapen allt mer politiseras och hur misstänksamheten sprider sig som ett gift i hela samhället. I akademin är det postmodernismen som används som skällsord (där ingår genusvetenskap, pedagogik, etnicitet och alla kritiskt analyserande forskningstraditioner), men det är inte en vetenskapligt underbyggd kritik, utan en politisk idé som används för att förgöra politiska motståndare. Så fort någon andas vänster exploderar känslorna och oavsett vilket argument som förs fram dyker Venezuela och Gulag upp som "bevis". Det är ovärdigt en akademi med vetenskapliga ambitioner. Öppenheten och det intellektuella utbytet av olika tankar offras för krav på evidens, även i frågor som inte går att leda i bevis. Den enda vägen leder som sagt alltid fel.
En lögn som upprepas blir förr eller senare en "sanning", det vet alla populister och Trump visar vägen. I avsaknad av balans mellan olika, reella politiska alternativ, skapas ett slags fiktiv balans. Därför leder den enda vägen fel. Den mänskliga kognitionen behöver dikotomier och finns det inga verkliga sådana skapas det fiktiva motsättningar och ytterligheter. Vi och dem är en tankefigur som är svår att värja sig mot; därför faller så många lätt i fällan. Det går dock inte att bygga ett hållbart samhälle på känslor och fiktion. McCarthy och den förgörande misstänksamheten som växte fram i USA under 50-talet och som hotade att underminera demokratin och öppenheten, fick människor att offra även den närmast heliga FRIHETEN. Det om något borde mana till eftertanke. Det spelar ingen roll vad man kallar det, totalitarismen och fundamentalismen måste bekämpas överallt där den visar sig.
V är ett DEMOKRATISKT parti, men eftersom den realiteten inte passar in i dagens hårt territorialiserade landskap reagerar övriga partier och deras väljare med ryggmärgen och talar om V som ett extremistiskt parti utan att kunna visa någon evidens för det (vilket är så viktigt i alla andra frågor). Att kalla V för kommunister är en lögn, och att jämställa V med SD är att normalisera populismen och främlingsfientligheten. Idag finns inga mittenpartier. V står till vänster, men resten är mer eller mindre höger. Under kalla kriget var C och FP socialliberala och balanserade på gränsen, S var demokratiska socialister. Och M balanserade det politiska landskapet genom agera motpol till VPK. Då fungerade demokratin. Idag gör den inte det, och lösningarna som presenteras är undantagslöst varianter på mer av samma som försatt oss i den situation där allt fler ger upp och kapitulerar för känslorna och lockas av populismens nya sköna värld.
1980 var Sverige världens mest jämställda land och vi hade en skola som betraktades som ett föredöme i världen. Det är omöjligt att uttala sig om kausaliteten, men det värt att reflektera över det faktum att så länge kommunismen fanns som en reell möjlighet blomstrade Sverige. Idag dras vi med allt fler problem, men inga av lösningarna som förs fram kommer att göra det bättre eftersom alla som pekar på alternativ till kapitalismen anklagas för att vara KOMMUNISTER medan de som slentrianmässigt skyller på en fiktiv massinvandring välkomnas som befriare. Det är en konsekvens av avsaknaden av tanken på att kapitalismen vann över kommunismen i en ärlig kamp och vilket system som är bäst. Sanningen är att det INGET system är bäst, demokratin är det minst dåliga styrelseskicket och för att den ska kunna fungera måste den respekteras.
V är ett DEMOKRATISKT parti, men eftersom den realiteten inte passar in i dagens hårt territorialiserade landskap reagerar övriga partier och deras väljare med ryggmärgen och talar om V som ett extremistiskt parti utan att kunna visa någon evidens för det (vilket är så viktigt i alla andra frågor). Att kalla V för kommunister är en lögn, och att jämställa V med SD är att normalisera populismen och främlingsfientligheten. Idag finns inga mittenpartier. V står till vänster, men resten är mer eller mindre höger. Under kalla kriget var C och FP socialliberala och balanserade på gränsen, S var demokratiska socialister. Och M balanserade det politiska landskapet genom agera motpol till VPK. Då fungerade demokratin. Idag gör den inte det, och lösningarna som presenteras är undantagslöst varianter på mer av samma som försatt oss i den situation där allt fler ger upp och kapitulerar för känslorna och lockas av populismens nya sköna värld.
1980 var Sverige världens mest jämställda land och vi hade en skola som betraktades som ett föredöme i världen. Det är omöjligt att uttala sig om kausaliteten, men det värt att reflektera över det faktum att så länge kommunismen fanns som en reell möjlighet blomstrade Sverige. Idag dras vi med allt fler problem, men inga av lösningarna som förs fram kommer att göra det bättre eftersom alla som pekar på alternativ till kapitalismen anklagas för att vara KOMMUNISTER medan de som slentrianmässigt skyller på en fiktiv massinvandring välkomnas som befriare. Det är en konsekvens av avsaknaden av tanken på att kapitalismen vann över kommunismen i en ärlig kamp och vilket system som är bäst. Sanningen är att det INGET system är bäst, demokratin är det minst dåliga styrelseskicket och för att den ska kunna fungera måste den respekteras.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar