Det är inte för att bli publicerad jag skriver och jag drömmer inte om att bli författare; jag skriver för att det ger mitt liv mening, för att få utlopp för kreativiteten och för att möjligheten att få arbeta med skapande är enormt tillfredställande i sig. Och jag ser ju att jag blir läst. Jag skriver böcker för att bidra till kunskapsutvecklingen, för att hålla bildningens låga vid liv och bjuda motstånd mot populism och den växande fördumningen.
Akademin avakademiseras i snabb takt och högskolan blir allt mindre intellektuell och allt mer instrumentell och resultatorienterad; trots att kunskap inte är något man producerar. Kunskap utvecklas i dialog, mellan människor som bryr sig om kunskapen i sig. Artiklar, ansökningar, citat och ekonomiska resultat går att producera. Kunskap får man vackert vänta på och vara tacksam. Och väntat har jag och tacksam är jag, dels för att jag får arbeta med kunskap, dels för att jag här under hösten kommit till något slags genombrott i skrivandet. Plötsligt bär det frukt. Jag vet precis när det vände, var jag var och hur jag mådde. Jag satt på ett café i Malmö. Jag var förkyld och satt och läste i bokmanuset som nu äntligen börjar bli klart. Kände min vissen. Så läste jag mailen, och där fanns ett positivt besked från Studentlitteratur som ville ge ut min lärobok. Jag blev så himla glad. Sedan skrev jag som i trance under våren och i början av hösten. Arbetet med den boken, som riktar sig till en helt annan publik, hjälpte mig att se problemen med och vägen fram för kulturboken. Och parallellt med korrekturläsning och sammanställning av den slutliga versionen av läroboken skissade jag på en fortsättning. Jag har nu inte bara en idé utan även en skiss på närmare 150 sidor. Det är som en dammlucka öppnats. Jag har inget behov av att fokusera på ett projekt för att få något gjort, det är när jag arbetar med olika texter och läser flera olika böcker parallellt som jag får mest gjort. När jag får arbeta på mitt sätt och inte behöver följa regler och manualer utan kan söka kunskapen där det går, när det går och så länge det går. Jag är utbildad AKADEMIKER och min professionella förmåga är INTELLEKTUELL.
Jag låter tankarna följa sina egna spår. Likt en nomad följer jag med. Denna veckan har jag gått upp tidigt och arbetat till sent alla dagar, och det ska jag göra imorgon också. Sedan hoppas jag kunna ägna mina bokmanus och skrivprojekt mer uppmärksamhet igen. Jag trivs med växlingarna och undervisar gärna mer. Läsa, skriva, tänka, tala och främja lärande och kunskapsutveckling är delar av en dynamisk helhet. Och när jag befinner mig i stormens öga trivs jag och mår bäst. Snart ska jag iväg till hotell Riverton för att vara med på konferensen som anordnas av forskningsrådet för interkulturell dialog. Jag ska inte tala denna gång, bara presentera mig och sedan lyssna. Konferensen heter Jämlika barn leka bäst. Det blir vår sista konferens. VGR har kovänt här under hösten och mycket talar för att det är en eftergift för SD som inte anser att mångfald är en prioriterad fråga. Jag konstaterar detta. Orkar och vill inte utveckla. Mitt engagemang för kunskap, bildning, mångfald, det öppna samhället och alla människors lika värde upphör inte för att VGR drar in de 5 procenten av en heltid som jag fått och som tillsammans med de 5 procenten av min kompetensutvecklingstid gjort att jag kunnat ägna en halv dag i veckan åt detta. Två timmar i veckan måste nu fyllas av andra undervisning, och det välkomnar jag.
Nu måste jag å och avslutar därför denna variation med en struken passage från min bok: Omvägar till kunskap om kultur, där jag ritar upp konturerna till den mellanrummets filosofi som menar behövs för att förstå kultur, demokrati och lärande.
Tänkande är passion i lika hög grad som det är logik och kommunikation. Tänkande är förkroppsligat och vetande alltid förmedlad. Det är människor, med allt vad det innebär, som tänker, kommunicerar och bygger akademier. Det glöms allt för ofta och allt för enkelt bort, särskilt när man är stressad och ständigt jagad av allt hårdare krav på prestation. Om man på allvar vill förstå hur ett annat tänkande, en annan vetenskap ska kunna realiseras är det viktigt att påminna sig om detta. För att förstå kultur krävs en lite mer sökande akademisk kultur och öppen syn på kunskap. Svaret på frågor, framförallt frågor som rör kultur, finns oftast inte där man letar. Vanligare är att svaren finns där man minst anar. Inte bara i vetenskapens annaler och bland kollegors arbeten finns användbara referenser och uppslag till ny kunskap. Inspiration till ny-tänkande som kan användas för att slipa på gamla verktyg och för att utveckla nya, som behövs för att förstå kultur, finns överallt. För att komma framåt krävs bara lite mer av upptäckarlust och en annan syn på misslyckanden. Helt enkelt lite högre i tak. Nomadologi är en sökande vetenskap som bedrivs i frihet under ansvar, en vetenskap som ersatt (den fåfänga) strävan efter objektivitet med transparens, för att den som läser analysen och tar del av resultatet ska kunna bilda sig en egen uppfattning om slutsatsernas rimlighet.
Språkets inre logik kontrollerar vad som blir möjligt att säga med hjälp av ett givet språk. En kontroll som ingen står bakom, en kontroll som uppstår mellan och som är självgenererande inom kontexten där det tänks och talas med hjälp av just det språket. Språkets betydelse för kunskapsutvecklingen kan man välja att acceptera och försöka förstå, eller förneka och lämna utanför vetenskapen. Väljer man det senare kan man fundera över hur förutsättningslöst sökandet efter kunskap i så fall är. Har man då inte på förhand bestämt var kunskapen finns och vad man kan och ska komma fram till?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar