Människa blir man tillsammans med andra brukar jag säga. Jag blir jag i andras ögon. Kulturen som vi formar tillsammans med andra formar oss också i ett ömsesidigt växelspel. Den tanken är det argument som jag lutar mig mot när jag motiverar den mellanrummets filosofi som jag håller på att utveckla. Igår när jag satt och skrev kände jag att boken snart är klar. För varje gång jag går igenom texten blir den allt mer en integrerad helhet. Tankemässigt har boken varit färdig länge, men här under hösten har det klarnat allt mer för mig vad det är för typ av berättelse jag vill förmedla. Form är lika viktigt som innehåll; det ena påverkar det andra och upplevelsen växer fram mellan. Språk är form och tankar innehåll och när det råder balans mellan händer något som varken går att hänföra till det ena eller det andra. Därför ser jag ett behov av en mellanrummens filosofi som kan fungera som verktyg för att förstå betydelsen av samverkan.
Jag skriver boken själv. Några få har läst. Men det är ingen soloprestation. Blir boken en framgång är det inte bara min förtjänst, utan resultatet av kollektiva ansträngningar. Jag och alla andra tänkare, författare och skapande människor står på jättars axlar. Fler behöver påminna sig om detta, oftare. I segerns stund och rusig av framgång är det svårt, men det finns inget värre än dåliga vinnare. Det måste gå att välförtjänt njuta av andras beundran SAMTIDIGT som man ger dem vars arbete som banat väg för ens egen framgång. Det är jag som skriver här på Flyktlinjer, men jag gör det aldrig i ett vakuum eller isolerat. Texterna är alltid resultatet av något slags samverkan. Dagens bild, till exempel, är en serie poster som är resultatet av samverkan mellan mig och Midhat Ajanovic. Texten växer fram mellan mina tankar och hans bilder, som jag skriver mer med än om.
 |
| Bild: Ajan |
Dagens bild handlar för mig om människans längtan efter bekräftelse för egen del; om hur egot kommer mellan och skymmer blicken för alla andras insatser. Både den som får och de som ger någon uppskattning för excellenta prestationer glömmer väldigt ofta och väldigt lätt att det aldrig är en som står bakom framgången, det är alltid flera. Drömmen om den ensamma geniet är förförande och stark och det gör det svårt att värja sig. Men det måste vi om vi ska kunna förstå vad som krävs för att bygga ett långsiktigt hållbart samhälle och ett utbildningssystem där kunskapen är placerad i centrum och är något man möts i, från olika håll och med sina egna erfarenheter och kompetenser.
Att människor vill ses som genier och att andra vill se upp till den som anses veta och kunna, den som utfört insatserna som beundras, är lätt att förstå, men all excellens bygger alltid vidare på andras insatser. Ingen kan prestera något helt nytt av ingenting. Kultur är en förändringsprocess utan början och slut. Utan mat och tak över huvudet, eller inspiration från texter och tankar som hämtas in från andra går det inte att skapa. Läroboken jag skriver ska ges ut som pappersbok, och det är ett hantverk i sig. Utan kommentarer och hjälp av redaktören och språkgranskaren hade det inte blivit någon bok. Och utan eventuella köpare, kommentatorer och läsare som sprider bokens budskap kan och kommer boken aldrig att nå ut. Blir den en framgång, vilket jag hoppas, är det inte BARA min förtjänst. Får jag en medalj är den inte bara min.
Det är tröstande att inse att man varken är ensam i medgång eller motgång. På samma sätt som en delad börda är lättare är delad glädje dubbel. Ingen människa är en ö. Låt oss tillsammans hjälpa varandra att aldrig glömma det. Vi behöver varandra mer än någon av oss tror och gränser och murar leder liksom inavel aldrig till något gott. Vi behöver bygga broar, ingå allianser och se varandra i ögonen som medmänniskor. Om den som är stark hjälper den som är svag växer båda. Ingen har något att förlora på att dela med sig eller se sitt arbete som en kollektiv insats, även om den utförs i ensamhet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar