Att jag skulle bli författare var aldrig en självklarhet. Jag är dyslektiker och har alltid fått kämpa med både läsande och skrivande.Länge var författare inte ens en dröm utan mer en tanke som pockade på uppmärksamhet, som jag slog bort för att jag uppfattade den som omöjlig givet vem jag var, hur jag fungerar och vad jag kunde. Ändå blev jag det. Tacksamheten jag känner över det är gränslös. Jag kan inte riktigt tro att det är sant. Det har varit en kamp. 2003 publicerades min första, eller egentligen min andra, bok. Det var avhandlingen och boken som kom innan där handlade om samma ämne men gavs inte ut på förlag. Jag kommer aldrig att glömma när böckerna kom från tryckeriet och jag öppnade den första lådan tillsammans med min handledare och såg bokens omslag, med mitt namn på framsidan. Sedan blev det en rad artiklar i antologier och tidskrifter. Min första "riktiga" bok var Kung Alkohol, och andra drogaktörer, som meriterade mig till docent. När jag fick den antagen på den ansedda förlaget Daidalos kände lyckan inga gränser. Jag ansökte om och blev antagen i Författarförbundet (för att jag kunde och för att bevisa för mig själv att drömmen faktiskt gått i uppfyllelse); men jag kände mig ändå inte som en författare, inte på riktigt.
Det var först när jag började blogga och skrivandet blev en del av den dagliga rutinen, men egentligen först på senare år, som min syn på mig själv förändrades och jag på allvar och med självklarhet kunde träda in i rollen som FÖRFATTARE. Här under hösten är det som det lossnat på riktigt. I slutet av sommaren bestämde jag mig för att hösten skulle gå i skrivandets tecken, och det har den verkligen gjort. I januari kommer min lärobok: Hur blir högre studier högre? Om skillnaden mellan elever och studenter, trampolinhögskolor och katapulthögskolor samt vikten av självständighet, tålamod och samverkan (Den första bok jag fått antagen på ett erkänt förlag utan att behöva visa upp ett färdigskrivet manus och utan att behöva bidra till tryckkostnaderna). Inom kort publiceras en kulturvetenskaplig artikel i tidskriften Kulturella Perspektiv. Jag har fått två recensioner publicerade, den ena på både svenska och engelska. Och den 20 december (preliminärt) får jag se mina tankar presenterade på den anrika bildningsinstitutionen Under Strecket i Svenska Dagbladet. Jag fick det glädjande beskedet i fredags och känner mig mäkta stolt, men mest tacksam.
Under hösten är det som det lossnat, som om något slags dammvall har brustit. Arbetet med mitt bidrag till kulturforskningen, mitt livsverk, flyter på bra och jag vet hur jag vill att den boken ska se ut. Nu är det bara att jobba på. Och jag har börjat skissa på en ny lärobok. Dessutom har jag samlat på mig utkast till minst två böcker till. Efter avhandlingen kändes det som jag aldrig skulle kunna samla kraft och mod att skriva en bok till, men det gick vägen. Och även om det gick trögt att komma igång med nästa projekt fungerade även det. Tanken var att det skulle bli en bok, men det blev fyra. Tre förarbeten har publicerats i form av e-böcker på nätet, men förhoppningen har hela tiden varit att det ska bli en pappersbok. Planen nu är att ha ett färdigt manus som kan presenteras för lämpliga förlag till våren.
Att vara författare, eller det som lockar mig med att vara det, är inte titeln. Jag har aldrig strävat efter titlar eller satsat på någon karriär. Jag trivs i skrivandet, läsningen, undervisningarna och lärandet. Det är vägen fram som är mödan värd för mig. Länge var jag orolig för att skrivandet skulle kunna tas i från mig, men det inser jag idag att det inte kommer att ske. Skrivande är och kommer under överskådlig tid att vara en integrerad del av mitt liv som jag bottnar i och som ger livet mening.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar