Dagens bild: Det är inte känslan som räknas!

Läste härom veckan en reflektion som gick ut på att den berömda bilden av de tre aporna, där den ene inte ser, den andre inte hör och den tredje inte talar, som metafor för samtiden idag allt mer beskriver en och samma individ. Allt fler väljer tragiskt nog att varken se, höra eller tala. Egoism/narcissism och rädsla i kombination med girighet och kortsiktighet är en livsfarlig kombination. Blir den norm eller vardag kommer samhället och allt vi vant oss vid att ta för givet förr eller senare att skjutas i sank.

Demokratin bygger på att det stora flertalet dels är lojala med varandra och det allmänna, dels är ödmjuka inför svårigheten med att hantera komplexiteten som alla storskaliga samverkansprojekt ger upphov till. Det faktum att allt fler väljer eller känner sig tvingade att vara tysta eller förneka tecknen som finns och som behöver tas på allvar utgör det verkligt stora hotet mot samhället. Det är inte islamismen eller kommunismen som utgör hotet, det är medborgarnas bristande förståelse och intresse för samhället. Hotet kommer alltid inifrån. Där och när känslorna styr och allt fler väljer att bortse från konsekvenserna av ens önskningar uppstår obönhörligen spänningar, och väljer man att skylla problemen på de andra -- invandrarna eller regeringen eller vad det nu kan vara -- förvärras situationen snabbt.

Bild: Ajan

Min tolkning av bilden ser ut som följer: Jag ser en majoritet av människor som ser och oroas av en annalkande hotbild, och jag ser en minoritet som är glad och optimistisk trots att hen vet att hen saknar förmågan att se och uppenbarligen väljer att inte lyssna. Hotet skulle kunna vara klimatförändringar, ökande klyftor i samhället eller konsekvenserna av nedskärningar i skola, vård och socialtjänst. Det spelar ingen roll att det stora flertalet ser och varnar för konsekvenserna, om den som väljer att inte se har eller får makten är kunskapen ingenting värd. Jag ser en framgångsrusig populist som uttalar sig optimistiskt och med stöd i känslorna trots att hen hör varningarna, och det kan populisten göra i trygg förvissning om att människor som är rädda, kortsiktiga och egoistiska kommer att lyssna mer på den ende som säger vad de vill höra än det stora flertalet som säger hur det är.

Faran ligger i att ingenting biter på dumhet och ignorans. Kunskapen är inget vapen, eftersom lärande och forskning är verktyg och resultatet av arbetet är ingens. Dumheten fokuserar endast på sina egna behov i det korta loppet, medan kunskapen ser till helheten och bedömer olika scenarios och åtgärder kritiskt. Visa människor ser världen och de egna kunskaperna i vitögat för att förstå och ändrar därför åsikter i ljuset av nya och bättre kunskaper. Den dumme njuter av att inte se och höra och håller inne med allt som inte gynnar den egna saken.

Kunskapssamhällen kan aldrig tvingas fram genom styrning och kvalitetssäkring eftersom det innebär att det byggs upp en apparat för kontroll som när den väl installerats hur enkelt som helst kan tas över av andra krafter som utnyttjar systemet för att driva igenom sin egen agenda. Ett sätt att se på bilden är att placera in New Public Management utanför dess ram. Människorna som ser och föremedlar sin oro (i de svarta pratbubblorna) representerar alla de som tror på och värnar kunskapen, medan den blinde optimismen är det fåtal som bara bryr sig om hur det känns i magen just nu.

Så länge vi lever i en demokrati kan och får alla välja hur de ska tänka och agera samt vad de ska säga. Öppenheten och friheten är en garant för det, men om allt fler väljer att tänka och agera som den blinde mannen på bilden, om allt fler litar på känslorna och ignorerar alla fakta som inte ger dem stöd för vad de redan ansåg sig veta, kommer demokratin att upplösas eftersom den allmänna öppenheten och friheten i praktiken utgör ett hot mot deras vilja att få vad de önskar. Kunskapen blir ett problem istället för en möjlighet för alla som väljer att lyssna med till känslorna eller till karismatiska ledare som lovar guld och gröna skogar och skyller alla problem på invandrarna.

Kanske ser du något annat. Jag samtalar gärna om alternativa tolkningar av den bild vi båda har tillgång till, men vill du debattera dess enda sanna innebörd för att försöka kontrollera min uppfattning och förståelse betackar jag mig. Jag lyssnar gärna, för det är så jag lär mig, men alla krav på konsensus skyr jag som elden eftersom en enda vägen alltid leder fel.