Bokskrivande handlar om att lägga till och dra ifrån, om att växla fokus från detaljer till helheten och se över logiken i berättelsen som presenteras. Skrivande är skapande. Boken jag skriver på nu är mitt livsverk och min ambition är att skapa en mellanrummets filosofi. Det får ta den tid det tar. Som det känns just nu närmar jag mig bokens och tankarnas fullbordan. Till våren är planen att vara färdig. Jag har kommit till en punkt där jag nått gränsen för vad som går att göra med det jag har och vad jag vill säga, men jag lär mig fortfarande saker genom att arbeta med projektet. Jag skriver inte för att bli färdig, för att få ännu en publikation att sätta på Cvn. Jag producerar inte böcker och andra texter, jag skapar kunskap. Och det är skapandet som är det viktiga för mig; möjligheten att utvecklas och lära. Jag varken vill eller kan bli färdig. Det jag skriver om är förändring och jag gör det i rörelse. Kultur handlar allt jag skriver om, på ett eller annat sätt.
Här är inte platsen att ondgöra sig över avakademiseringen av akademin och forskningen, men det oroar mig att högskolevärlden så snabbt övergett bildning som mål till förmån för faktaproduktion. Kunskap går inte att producera, den växer fram mellan människor som bryr sig om varandra. Det är kunskapen jag är intresserad av; det är den jag utbildats för. Det är frustrerande att ha upparbetat kompetens och vana att skapa kunskap och vara anställd på högskolan, men ändå tvingas använda fritiden åt utvecklingen av kunskap. Att skriva böcker räknas inte idag. Det anses inte vara en merit.
Behövde få ur mig det där innan dagen drar igång. Tre nya kurser inleds och två gamla avslutas. Just nu är arbetstrycket enormt och även om jag kommer till jobbet klockan sju och arbetar tills sen eftermiddag är jag inte säker på att jag hinner med allt jag behöver hinna med för att resten av veckan ska fungera utan att kvaliteten i arbetet blir lidande. Produktionstänkandet tvingar fram prioriteringar i det akademiska arbetet som tär på mig. Jag blev lektor för KUNSKAPENS och LÄRANDETS skull, inte för att producera nyckeltal. Nåväl. Det blev en lång inledning till det jag tänkte dela med mig av, nämligen en passage som klippts ut från kulturboken. Jag tycker den är värd att spridas, men det är som vanligt inte upp till mig att avgöra.
Barad hävdar, i linje med Bohr, att alla resultat av vetenskapliga studier är avhängiga verktygen och den apparatur som används. Inte bara kulturvetenskapliga resultat, utan även fysikernas och biologernas. Dels handlar det om hur man ställer frågan, dels om vart intresset riktas, dels om att apparaten i sig påverkar resultatet. Detta får inte betraktas som ett problem eller som ett försök att ifrågasätta vetenskapen, det är istället förutsättningen för allt vetenskapligt arbete. Ett faktum som alla måste acceptera, även om det strider mot ens vardagliga uppfattning om världen. Politik och etik är centrala aspekter av vetenskapen vars gränser aldrig är absoluta. Ibland och allt oftare på senare tid fördöms den typen av uttalanden som ovetenskapliga, vilket bara är ännu ett exempel på att kunskap alltid uppstår i och får sin mening inom kulturella och föränderliga sammanhang. Till eventuella kritiker vill jag säga: falsifiera mina påståenden och utgångspunkter istället för att anklaga mig för att jag inte gör som man brukar. Jag vill samtala, inte bestämma eller kontrollera. Jag vill förstå och lära samtidigt som jag ställer mina kunskaper och kompetenser till samhällets förfogande. Har jag fel vill jag få en chans att modifiera tankarna eller ändra uppfattning, inte avfärdas eller tystas.
Det mest intressanta med Barad är att hon visar vad som är möjligt att uppnå genom samtal mellan olika kompetenser. I kraft av att vara företrädare för, och med stöd i djupa kunskaper om, både naturvetenskap och kulturvetenskap behöver hon inte hamna i fällan att försvara en särskild disciplins intressen. Barad visar vägen till en mer långsiktigt hållbar förståelse för världen genom sina kunskaper och sin tydliga vilja att förstå förutsättningarna för levande liv, kultur och kunskap. Att läsa henne är verkligen att ge sig ut på en resa i det okända. Jag förstår inte hälften, men lär mig massor av att jobba med tankarna. Hon skriver till exempel som den självklaraste sak i världen, att ”En performativ förståelse av vetenskaplig praktik, exempelvis, tar hänsyn till det faktum att kunskap inte kommer ur distanserade representationer utan snarare från en direkt materiell sammankoppling med världen.(Barad 2007:49. Min översättning).[1]Kunskap är med andra ord även för Barad något som växer fram mellanmänniskorna och världen snarare än inuti huvudet på suveräna subjekt, eller något som finns där ute för vetenskapen att upptäcka.
Barad lanserar ett begrepp som benämns agensrealism, vilket utgår från och bygger vidare på Bohrs teorier. Agensrealism är i alla fall vad översättningen blir i mitt försök. Barad (2007:225) förklarar begreppet på följande sätt.
Agensrealism är ett epistemologiskt och ontologiskt ramverk som löper genom många av de utslitna invändningar som cirkulerar i traditionella debatter rörande realism kontra konstruktivism, agens kontra struktur, idealism kontra materialism, och poststrukturalism kontra Marxism. I sin omformulering av agens och genom sina analyser av den avgörande roll, för upprätthållandet av distinktionen mellan natur och kultur och i förlängningen även materialiseringen av alla kroppar, som sådana exkluderande vetenskapliga praktiker spelar, där det ensamma geniets exklusiva upphovsrätt till tankar erkänns och idealiseras, rör sig agensrealismen bortom performativitetsteorier vilka fokuserar uteslutande den socialt humanistiska domänen. Agensrealism beaktar det faktum att krafterna som är i arbete när kroppar materialiseras inte uteslutande är sociala och att kropparna som produceras inte uteslutande är humana.(Min översättning och kursivering).[2]Resonemanget bygger på tankar kring människoblivandet där tillblivelsen utgår från ett slags spänningsfält mellan kraftpoler (eller intensiteter om man använder Deleuze terminologi). Även här är det helheten och det som händer mellan snarare än enskilda delar som anförs som förklaringsgrund. Alla svar på alla frågor ingår i ett sammanhang och kontextens roll för synen på frågorna och uppfattningen om svaren är avgörande.
Adekvata och långsiktigt hållbara svar kräver väl underbyggda argument och god förståelse för topografin hos den terräng eller det rum man befinner sig i. Utgångspunkten är att det inte finns några fundament i världen att förankra något i. Allt är rörelse, förändring och tillblivelse. Det måste vara en central premiss även för den vetenskapliga texten och inte minst för synen på forskarsubjektet. Inget står någonsin stilla. En sten är ett exempel på mycket långsam rörelse. Stenen förändras över tid, även om det inte går att registrera med blotta ögat eller ens uppfatta under en människas livstid. Stenen har dock inte alltid existerat, den har liksom allt och alla andra en historia. Världen och tillvaron saknar fasta gränser och fundament. Allt som sker händer på insidan. Forskningen jag bedriver bygger på en ontologi som betonar det relationella och processuella. Förstår man bara det, och inser att kunskap inte är enkelt, har man kommit en lång bit på väg. Då öppnas en rad nya möjligheter att utarbeta långsiktigt hållbara strategier och vardagliga praktiker för att förstå. Det finns en överallt närvarande möjlighet till förändring inbyggd i det sammanhang som alla lever i och en hel massa olika saker kan vid varje givet tillfälle realiseras. Min bok är ett försök att påbörja samtal kring hur dessa möjligheter och förutsättningar för samverkan kan användas för att förstå kultur på ett annorlunda sätt. Samma sak kan sägas på väldigt många olika sätt men det är vad man gör som spelar roll. Ett annat citat från Barad (2007:178), där hon talar om att världen byggs upp av linjer som segmenteras, kanske kan förtydliga tankegången.
Vi har ansvar för de segmenteringar som vi hjälper till att utföra, inte för att vi står bakom urvalet (och inte heller kan vi frånsäga oss ansvar för att ”vi” har blivit ”utvalda” av någon/något annan/t), utan därför att vi utgör en aktiv del av universums materiella tillblivelse. Segmenteringar [eller brott] utförs inte av uppsåtliga individer utan av större materiella arrangemang av vilka ”vi” utgör en ”del.” (Min, lätt tolkande, översättning av Barad 2007:178).[3]Samtalet är mitt sätt att både ta hänsyn till ovanstående tankar och ansvar för kulturen som växer fram mellan. Alla kan göra skillnad men är samtidigt del av olika sammanhang som alltid är överordnade delarna. Vad som är möjligt att göra och vad som blir utfallet bestäms av sammanhanget. Agensen är med andra ord fördelad i nätverket och utspridd mellanaktörerna. Och det får som konsekvens att ansvar inte kan vara något kopplat till enskilda individer. Ansvar är inget man kan tilldelas eller ha, vilket är en vanlig missuppfattning. Likafullt kan det finnas en poäng att tala om ansvar istället för det mer anonyma ordet delaktighet eftersom ansvar är ett ord laddat med lite mer agens. Vilket ansvar har enskilda för segmenteringarna man är med om att skapa och upprätthålla? Det är inte upp till någon annan att bestämma, det måste var och en själv fundera över. Att ta ansvar är inte samma sak som att ha ansvar. En enskild individ kan inte ställas till svars för effekterna av det som sker som ett resultat av handlingar utförda i ett sammanhang. Det vanliga sättet att tänka kring ansvar är att något har det (och får betalt för att ta det). Sedan, om eller när något går snett, utkrävs ansvaret. Visst går det att organisera samhället på det sättet, men det löser inte problemet för det är ett syndabockstänkande, en meningslös symbolhandling. Att ta ansvar kan aldrig handla om att avgå eller lämna organisationen. Det är ett, i relation till skadan som skett, meningslöst straff, (eller straff? Höga ”ansvariga” får ofta rikligt betalt när de avgår och lämpar över ansvaret på andra). Ska samhället bli hållbart på riktigt måste man förstå och lära sig hantera det faktum att alla medborgare i ett givet samhälle har ett ansvar i kraft av sin delaktighet. Därav följer dock inte att enskilda individer är skyldiga till utfallet, till konsekvenserna av det som händer i samhället. Ansvaret för kulturen är kopplat dels till individens egenskap av språkbrukare, konsument och deltagare i den demokratiska processen, dels till individens del i universums tillblivelse enligt Barads tanke. Frågan man kan ställa sig är om inte förändring till syvende och sist kräver lika mycket handling som bevarandet av det rådande.
[1]“A performative understanding of scientific practices, for example, takes account of the fact that knowing does not come from standing at a distance and representing but rather from a direct material engagement with the world.”
[2]“Agential realism is an epistemological and ontological framework that cuts across many of the well-worn oppositions that circulate in traditional realism versus constructivism, agency versus structure, idealism versus materialism, and poststructuralism versus Marxism debates. In its reformulation of agency and its analysis of the productive, constraining, and exclusionary nature of naturalcultural practices, including their crucial role in the materialization of all bodies, agential realism goes beyond performativity theories that focus exclusively on the human/social realm. Agential realism takes into account the fact that the forces at work in the materialization of bodies are not only social and the bodies produced are not all human.”
[3]“We are responsible for the cuts that we help enact not because we do the choosing (neither do we escape responsibility because “we” are “chosen” by them), but because we are an agential part of the material becoming of the universe. Cuts are agentally enacted not by wilful individuals but by the larger material arrangements of which “we” are a ‘part.’”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar