Kollegial handlingsplan
En kollegial handledningsplan för ämnet Kulturvetenskap, det fick jag i uppgift att utforma. Min första tanke är som jag sa på seminariet att jag är skeptisk, och det är jag nog fortfarande, fast kanske inte lika mycket och av delvis andra skäl. Jag ska försöka förklara hur jag menar. Orsakerna till den skepsis jag gav uttryck för på seminariet lämnar jag dock utanför, det är lite för privat och hör inte hit. Men faktum kvarstår, kollegial handledning känns inte riktigt som något för ”oss”. Givetvis beror det på hur det utformas och hur man ser på innebörden i begreppet. Jag börjar därför med att redogöra för hindren för det och avslutar med att lämna ett förslag på handlingsplan, där hänsyn tagits till de problem jag kan identifiera.
För det första tror jag det spelar en viktig roll att alla lärare inom Kulturvetenskap på Högskolan Väst är lektorer. Vi har alla kommit hit i slutet av doktorandutbildningen eller som nyblivna doktorer och alla har med sig erfarenheter av att undervisa. Jag tror därför att vi/jag är skeptisk/a av samma skäl som det är svårt att lära gamla hundar sitta. Dessutom hör det till ovanligheterna att vi ställs inför problematiska situationer i mötet med studenterna. Det händer givetvis, men inte så pass regelbundet att det tarvar något kontinuerligt program för att hantera problemen.
För det andra tror jag skepticismen hänger samman med den akademiska tradition vi alla fostrats i, som i hög grad handlar om att man får klara sig själv. Många av våra lärare började läsa på universitetet på den tiden då man skrev in sig på ett ämne, fick en litteraturlista och sedan i princip fick klara sig på egen hand fram till tentan som var muntlig och behandlade alla kursens 20 poäng (se Daun 2003). Sedan fick man en ny litteraturlista och såg läraren först vid nästa tentamenstillfälle. Om man hade föreläsningar var det närmast en regel att dessa skulle handla om något annat än kurslitteraturen. Så var det tack och lov inte när jag började läsa – vi fick föreläsningar om böckerna som skulle läsas och träffade våra lärare kontinuerligt – men mycket av det gamla tänkandet levde kvar, det liksom satt i väggarna. När jag skulle skriva uppsats till exempel så bestod handledningen av att jag fick min text korrekturläst på slutet och inte så väldigt mycket mer innan dess. Möjligen kunde man få lite litteraturtips och ett eller annat uppmuntrande ord på vägen. Den synen på präglade i hög grad även mina doktorandstudier och avhandlingsförfattandet. Jag var i hög grad utlämnad till mig själv och min egen förmåga. ”Learning by doning”, för att tala med Dewey, i bokstavlig mening. Doktorandkollegorna och det högre seminariet var de ställen där jag fick hjälp av andra, eller snarare de platser där vi hjälpte varandra. Fast den hjälpen präglades tyvärr lite väl ofta av en ”akademisk” stil som premierar det som är färdigt. Om man la fram en text som inte riktigt var ”färdigtänkt”, ett utkast med uppslag på saker att jobba vidare med, då fanns det allt någon där som såg det som en chans att hacka på den som ”blottat” sig. Måste säga att jag är hjärtinnerligt trött på den attityden och den inställningen. Den är oerhört destruktiv och, skulle jag vilja hävda, fullkomligt förödande för hela den akademiska världen. Här kommer jag in på viktiga kunskapsteoretiska tankar som jag jobbar med i mitt forskningsprojekt (tankarna utvecklas även i min andra tankebok 6b). Snacka om att odla myten om det ensamma geniet som sitter uppe i sitt elfenbenstorn och skapar underverk som sedan sprids till massorna. Det är absolut inte min syn på hur kunskap utvecklas. Jag betonar tvärt om kunskapen som ett resultat av en kollektiv process där inte bara mänskliga aktörer är verksamma.
Samtidigt märker jag ju hur allt detta präglat mig, och jag kan faktiskt se många fördelar med det sättet att förhålla sig till lärande och undervisning på högskolan. Jag tycker till exempel inte att vi som arbetar som lärare ska behöva dra studenterna genom utbildningarna, vilket många gånger är fallet idag. Och jag är inte alldeles säker på att alla är lämpade för högre studier. Jag tror att om man ska bli en duktig forskare och även om man ska kunna tillgodogöra sig en högskoleutbildning, då måste man kunna arbeta självständigt och man måste ha en väl utvecklad förmåga att tänka kritiskt. Det tror jag bara att man kan läsa sig genom att vara utlämnad till sig själv. Så tänker jag, och detta är mina erfarenheter. Hur ska jag få ihop dessa motstridiga tankar och intryck i en plan för hur det hade kunnat bli ett bättre mer lärobefrämjande och kreativt klimat på vår avdelning, som både vi lärare och våra studenter kan dra nytta av?
Om jag fick önska skulle vi för det första se till att tid avsattes för högre vetenskapliga seminarier där både egna och andras texter lästes regelbundet, helst en gång i veckan. Det borde vara ett krav på en högskola att personalen fortbildar sig på hög nivå, kontinuerligt. Om vi hade en sådan verksamhet och om denna prioriterades av alla då hade det kunnat fungera som ett utmärkt tillfälle att lära känna varandra och våra respektive sätt att tänka, och det skulle kunna fungera som ett slags kollegial handledning. Givetvis måste ett sådant seminarium ha högt i tak, och klimatet måste vara sådant att alla känner att de kan diskutera även sådant de inte är jätteduktiga på och sådant som inte är helt färdigtänkt (om man bara får läsa texter som är klara då blir ju seminariet bara ett sätt att stärka respondentens ego, vilket är roten till mycket av det jag ogillar inom akademin). I mångt och mycket handlar det om synen på kunskap (vilket intimt hänger ihop med tankarna som diskuteras i tankebok 6b), och den måste förändras om klimatet inom kulturvetenskapen ska förändras.
Okej, om vi kommer så långt har vi kommit en bra bit på väg. Nästa steg är att vi dessutom några gånger per termin träffas inom ramen för seminarier kring hur vi ser på undervisningen/pedagogiken. Och det skulle naturligtvis kunna ske i nära samarbete med den högskolepedagogiska kursen (det är ju alltid någon som kommer att gå den framöver, åtminstone de närmaste åren). Jag har ju märkt på min kurs hur lärorikt det är att samtala om sådana frågor och är övertygad om att det skulle kunna öka kvaliteten på undervisningen i Kulturvetenskap. Men det räcker inte att samtala. Om jag fick välja skulle vi dessutom införa obligatoriska auskultationer på varandras föreläsningar. Kring detta finns det emellertid ett massivt motstånd idag, mycket beroende på den tradition vi fostrats i tror jag. Men jag är alltså övertygad om att auskulterande skulle göra vår avdelning till en mycket bättre arbetsplats. Om vi lärde oss att lyssna på varandra och om vi inte höll en stor del av vår arbetsvardag hemlig, då skulle vi få en ökad förståelse för studenternas synpunkter och vi skulle även lättare kunna modifiera utbildningen kontinuerligt. Här finns dock som sagt ett stort motstånd att övervinna och jag vet inte riktigt hur det skulle kunna låta sig göras idag, därtill krävs ett öppnare och mer förstående socialt klimat mellan kollegorna.
Eftersom alla lärare är disputerade och har en lång erfarenhet av akademiskt arbete så tror jag inte riktigt på idén om mentorer, oavsett vilken typ av mentor man tänker sig. Jag tror däremot väldigt mycket på ett system med ”critical friends.” Och det uppdraget tror jag med fördel kan cirkulera mellan kollegorna. Då skulle man kunna gå på varandras föreläsningar och titta på specifika aspekter och sedan diskutera erfarenheterna med varandra, inom ramen för ett ömsesidigt givande och tagande.
Men som sagt, till syvende og sidst, vad som krävs för att kunna genomföra denna handlingsplan är ett fungerande kollegium där alla känner att allas tankar är välkomna, och där alla känner sig lyssnade på (även om alla inte håller med alla), och det är det ju naturligtvis svårt att införa någon plan för. Så om jag ska sammanfatta mina tankar om vad som behövs för att vi ska kunna få tillstånd något som liknar kollegial handledning (på avdelningen kultur, på HV) i en mening så tror jag att jag väljer följande citat, hämtat från De tre musketörerna: ”En för alla, alla för en”. Och jag tror det är viktigt att man även inbegriper studenterna i detta arbete. Vi sitter alla i samma båt, vare sig vi vill eller ej, och vi har alla allt att vinna på att samarbeta. Därför gäller det att bryta med de gamla akademiska traditionerna, men det gäller att inte kasta ut barnet med barnvattnet.
Studenthandledning
Handledning av studenter då, hur kan den integreras i ovanstående tankemall? Här vill jag liksom i den andra tankeboken läsa mina gamla texter om vetenskap och kunskap i ljuset av de pedagogiska insikter som inhämtats under kursens gång och som integrerats i min världsbild och lärargärning.
En hermeneutisk ontologi
Med inspiration från filosofen/idéhistorikern Bengt Kristensson Uggla (som i sin tur hänvisar till den italienske filosofen GianniVattimo), väljer jag att närma mig det fenomen som brukar benämnas handledning, men som även har beröringspunkter med tolkningens teoretiska status, utifrån insikten om den egna historiciteten och ”varje sannings interpretatoriska väsen.” Det förhållningssätt till kunskap jag försöker använda i handledningssituationen handlar om att göra både mig och studenten aktivt medveten om att verklighetens problematik är upplöst i en mångfald av tolkningar. Jag har som utgångspunkt för allt vetenskapligt författande att det bara finns tolkningar av världen, inga absoluta eviga sanningar (åtminstone så länge vi rör oss inom humaniora och samhällsvetenskap). En central utgångspunkt blir då att det ytterst sett inte finns, eller kan finnas en korrekt tolkning och själva förutsättningen för den premissen är att tolkningen tar formen av ett svagt tänkande, som inte vilar på någon yttersta grund, vilket i sin tur kräver ett ansvarstagande från den tolkande forskarens sida.
Om man utgår från att erfarenheten eller upplevelsen av att man kommit en sanning på spåret alltid är en tolkningserfarenhet, så blir det också möjligt att ta hermeneutikens egen historicitet på allvar i all dess motsägelsefullhet: ”Hermeneutiken är inte bara en teori om sanningens (sanningshorisonternas) historicitet; den är själv en radikalt historisk sanning” (Kristensson Uggla 2002:343ff).
Det svaga tänkande som jag gjort till min vetenskapliga ledstjärna och som explicit utgör en central del av all handledning och undervisning jag genomför handlar om ett ödmjukt förhållningssätt till kunskap som erkänner sig själv som en rimlig tolkning av rådande förhållanden, bland andra. Det förhållningssätt till vetenskap som jag försöker hjälpa studenterna att självständigt formulera innebörden i genomsyras av en medvetenhet om att det är viktigt att ständigt, i all samhällsforskning, försöka konstruera svar på frågan om hur man kan leva ett gott liv och hur man kan skapa ett samhälle som fungerar för alla. Det handlar, när jag handleder, i mångt och mycket om att göra både mig och studenterna medveten/na om hur det går till när normer skapas inom ramen för vardaglig interaktion. Och det handlar även om vikten av en medvetenhet om att makt alltid är en konsekvens av handling snarare än något som någon har. Handledning för mig handlar vidare om att förmedla insikter om vikten av att fler inser att alla som bor på jorden är ömsesidigt beroende av varandra. Det jag strävar efter i min forskargärning är ett samhälle där solidaritet är ett uttalat verb, något man gör och inte något man känner.
Sådana tankar strider på många sätt mot rådande (positivistiska) vetenskapsideal och är därför kanske svåra att ta till sig för den som är ovan. Vad jag kan göra som lärare blir då att vädja till mina studenter att inte avfärda tankarna som värdelösa, bara för att de strider mot det ”sunda förnuftet”. Ska man till exempel förstå hur kön kan vara något socialt skapat då måste man våga utmana sin förförståelse.
Vikten av goda argument
Med hänvisning till diskussionen ovan kan det inte nog poängteras hur viktigt det är att alltid i alla lägen ha väl underbyggda argument för det man gör. Jag brukar säga till studenterna att de får göra som de vill, bara de kan visa hur de gjort och kan argumentera för sina val. Själva grunden för mitt vetenskapliga arbete och pedagogiska praktik handlar också om att hitta goda argument för de kunskaper jag vill förmedla. Jag vill att mina studenter ska tänka själva, att de själva ska komma fram till insikten om att jag som lärare har rätt eller fel och att vi sedan kan jämföra våra respektive argument. Om det visar sig att studenten, eller den som jag handleder har bättre argument, då har jag inga problem att böja mig.
Mitt viktigaste motiv för att arbeta på det sätt jag försökt beskriva handlar om att det sunda förnuftet, eller det man brukar tala om som ett sunt förnuft, är något vi människor tillägnar oss genom en socialisation som påbörjades långt innan vi föddes och som påverkar oss under flera år innan vi ens lärt oss tala, än mindre tillägnat oss förmågan att tänka kritiskt. För mig är det, med utgångspunkt i sådana tankar, självklart att vi människor är en produkt av den kultur vi lever i och de artefakter och den materialitet vi omger oss med. Därför handlar rollen som handledare mer om att visa på vikten av goda argument än om att tala om hur det ska vara eller se ut. Jag brukar säga att de får göra precis som de vill bara de kan förklara varför, och kan visa hur de gjort så att läsaren förstår. Tyvärr är det få studenter som vågar tänka själva, de vill veta just hur det är och hur det ska se ut, hur man ska skriva. Det tycker jag nog är det största problemet som lärare på högskolan. Vad händer om studenterna inte har lärt sig att tänka självständigt kritiskt när de går ut från högskolan? Det är ju den sista instansen i utbildningssystemet. Här måste jag tyvärr säga att jag tycker att ämnet pedagogik har en del att svara upp mot. När jag möter lärare i mina barns skola talas det väldigt mycket om trygghet och kontinuitet, har vi bara det så kommer allt det andra av sig själv. Men det ser jag ju på högskolan att det gör det inte. Allt för många studenter vill, så att säga ”få manualen så att de kan lösa uppgiften så snabbt som möjligt” för att ägna resten åt tiden till annat och som de tycker viktigare. Att det tar tid och är mödosamt att lära sig tänka självständigt verkar vara oerhört svårt att förstå (och det blir inte enklare av att vi lärare dignar under en hård arbetsbelastning och att vi pressas från ledningens håll genom kravet på genomströmning).
Verkligheten är inte, den görs
Sociologen Mats Beronius (1991) är en annan författare som jag hämtat inspiration från. Han tar sin utgångspunkt i Foucaults teorier och har bland annat skrivit om vilka konsekvenser tanken om att det inte finns någon absolut sanning, bara perspektiv, kan tänkas få för samhälls- och kulturvetenskapen. Det mest befriande med den vetenskapliga ansats som Beronius diskuterar är att den visar hur man kan skriva ner kunskapsanspråken, utan att för den skull förlora i relevans och vetenskaplighet. Poängen jag vill peka på här är att man inte behöver förstå världens beskaffenhet för att diskutera uttryck för makt i samhället, vilket jag ser som en av kulturvetenskapens främsta uppgifter. Den vetenskaplighet jag strävar efter handlar därför i hög grad om att anpassa sina kunskapsanspråk efter vad man vill uppnå. Och eftersom alla sanningar historiskt visat sig föränderliga menar jag att det är meningslöst att ens försöka förmedla nya sanningar. Istället bör man lyfta blicken och fokusera det som bäst passar syftet för forskningen. Det handlar i mitt fall om att fokus förflyttats, från uttrycken för hur verkligheten är, till hur den görs. Synen på världen har därför egentligen inte förändrats, bara de vetenskapliga anspråken och undersökningens fokus/perspektiv. Mycket av min energi i handlederiet går ut på att göra studenterna medvetna om detta och få dem att förstå vilka krav det ställer på dem som vetenskapsmän/-kvinnor. När de väl förstått detta, då kan de börja jobba självständigt och då behöver de egentligen inte mig som handledare (kanske en variant at den pedagogiska tanken om att inte stå i vägen för studenternas lärande?).
Att fokusera det som är vore för mig att bortse från det faktum att tillvaron bara uppfattas som ett relativt stabilt tillstånd, som något tryggt och okomplicerat som bara finns där evigt och oföränderligt. Att bejaka det stabila, det trygga och att göra det till undersökningens objekt vore alltså att medvetet ljuga (om man nu ska skärpa till argumentet något) efter som stabilitet enbart finns i en begränsad och för varje möjlig aspekt högst variabel bemärkelse. Stabiliteten är alltid relativ till vilket tidsperspektiv man talar om, alla vet till exempel att universum ständigt genomgår en processuell förändring, även om den naturligtvis går långsamt om man betraktas skeendet utifrån ett människoperspektiv. Det är viktigt att betrakta världen/samhället som något som ständigt blir till eftersom det för mig handlar om att öka förståelsen för världen. Sådana insikter är centrala om man ska kunna konstruera relevanta vetenskapliga metoder för att förstå världen.
Samtidigt som tillvaron ter sig stabil för oss alla består den de facto av ett ständigt görande, det är ett viktigt pedagogiskt grepp som jag använder för att visa på vilken potential till förändring som finns i samhället. Tänk bara på hur vi alla på morgonen sträcker oss efter väckarklockan och stänger av den, sedan går vi upp, klär på oss, och i mitt fall kokar kaffe och så vidare. Allas tillvaro består på detta sätt, mer eller mindre, av handling, görande och upprepning (och det gäller kön och alla andra aspekter av mångfald och makt i samhället också). Det vi uppfattar som vår vardagliga verklighet är som synes omöjlig utan människors aktiva handlingar och jag ställer mig frågan om det inte är så att förändring till syvende og sidst kräver lika hög grad av handling som bevarandet av det rådande. Med den viktiga skillnaden att förändring föregås av just sådana insikter som jag menar att det är vetenskapens uppgift att peka på. Att titta på den samtida verkligheten som en process av görande och att diskutera konsekvenserna av och utgångspunkterna för görandet och upprepandet handlar således inte om att hävda att världen har förändrats. Det handlar bara om att den granskande blicken riktats åt ett annat håll. Verkligheten finns fortfarande där ute i all sin komplexa mångtydighet, det är bara det att vi förstår den på ett annorlunda (och som jag tror mer adekvat) sätt. Eftersom jag utgår från att kulturen skapas inom ramen för en kontinuerlig kommunikativ process ser jag det helt enkelt som viktigare att diskutera konsekvenser av olika scenarion än att slå fast hur det är. Den sociala verkligheten är inte, den görs och blir ständigt till. Att använda vetenskapen för att slå fast saker kan dessutom få som konsekvens att människornas inneboende handlingsförmåga hämmas, åtminstone om rönen presenteras av en expert som gör det för att visa på behovet av vissa åtgärder, någon som hävdar att det är så för att forskning visat detta och därför inte anser sig behöva argumentera för varför just det eller detta är den bästa lösningen på problemet. Och det vore fullkomligt förödande för alla som har några som helst pedagogiska ambitioner. Vad ska vi ha pedagoger till om världen redan föreligger där ute, oförändrad och stilla, för oss att med specifika och evigt giltiga ”vetenskapliga” metoder, upptäcka?
Visioner istället för visshet
En helt central utgångspunkt för mitt arbete är alltså att inte finns en Teori eller Sanning om vare sig samhället, kulturen, historien, framtiden eller pedagogiken. Jag utgår även från att ingen människa slipper undan nödvändigheten att tolka och vill därför med mitt sätt att skriva vetenskap och att vara lärare/handledare uppmuntra studenterna och mina läsare att tänka själva och våga tolka annorlunda (jfr Kristensson Uggla, 2002:368ff). Detta är viktigt då det inte finns någon enkel verklighet som det går att få direkt tillgång till, eller som man kan referera till för att rättfärdiga och grundlägga teorier eller sanningar. Ingen har i alla fall lyckats övertyga mig om att det funnits någon given stor Sanning som gått förlorad men som kan återupptäckas eller att det finns någon framtida stor Sanning som väntar på att upptäckas. Det lilla jag tycker mig ha förstått av fysikens senaste rön i allmänhet och strängteorierna i synnerhet, har snarare stärkt mig i tron på att vi människor är utlämnade till oss själva, vårt kollektiva handlande och våra visioner.
Det jag vill propagera för med utformningen av mitt vetenskapliga arbete är därför att vi alla aktivt och entusiastiskt bör bejaka osäkerheten, komplexiteten och motsägelsefullheten konstruktivt i byggandet av det framtida samhället. Jag menar med detta att vi hellre bör använda vår kreativa förmåga till att försöka formulera visioner för hur vår gemensamma framtid skulle kunna se ut, än att leta efter vad som kan erkännas som sanning.
Demokratiska kunskapsanspråk
De vetenskapliga kunskapsanspråk jag här presenterar och argumenterar för utgår från tanken om att skapandet av det goda samhället, såväl idag som i framtiden, kommer att handla om rätten att beteckna, definiera och beskriva verkligheten (Kristensson Uggla, 2002:368ff.). Jag menar att vetenskapen har en viktig uppgift att fylla i det arbetet. Men för att kunna vara samhället till gagn bör vetenskapen alltså överge alla sanningsanspråk och alla strävanden efter att skapa experter som är sig själva nog och som på allvar tror att deras tankar skapats uteslutande i deras hjärnor, utan påverkan från omgivningen och det sammanhang inom vilket de är verksamma.
Bengt Kristensson Uggla använder begreppet demokrati som metafor för hur man kan hantera såväl vetenskapliga som samhälliga problem. Demokratins viktigaste uppgift är, med detta perspektiv, att förhindra att kampen om verkligheten såväl bildligt som bokstavligt utvecklar sig till ett brutalt och blodigt krig. Fattandet av demokratiska beslut handlar nämligen om att kollektivt besluta saker som är förpliktigande, men i lika hög grad om att göra sig medveten om att dessa beslut är tillfälliga och ständigt öppna för förändring. En sådan definition av begreppet demokrati förutsätter emellertid, enligt Kristensson Uggla, ett hermeneutiskt perspektiv på verkligheten som tar sin utgångspunkt i och inte ser som ett problem, att vår tillvaro ständigt präglas av och skapas inom ramen för en tolkningarnas konflikt. Hermeneutiken liksom demokratin förutsätter en grundläggande öppenhet. Båda präglas dessutom av att vara oavslutbara processer (jfr Kristensson Uggla, 2002, Latour 1993).
Ett demokratiskt samhälle har, lika lite som verkligheten och vetenskapen, någon arkimedisk punkt utifrån vilken man kan förstå allt. Vi måste därför om vårt samhälle ska kunna överleva och erbjuda oss skydd i framtiden acceptera och i beslutsordningen integrera insikterna om världens oundvikliga komplexitet och motsägelsefullhet. Det är omöjligt, men också farligt menar jag, att försöka etablera eller ens sträva efter enkla principer eller slutgiltiga sanningar. Och genom att låta alla typer av vetenskapliga skrifter (alltså även studentuppsatser) ta sin utgångspunkt i ett öppet och för läsaren tydligt presenterat tillstånd av tolkningarnas konflikt, där vikten av goda men föränderliga argument är vad som eftersträvas, menar jag med inspiration från Kristensson Uggla (2002:347), öppnar sig oanade möjligheter att diskutera och kritiskt granska den verklighetsrikedom där vi genom att dela upp verkligheten i många ömsesidigt relevanta aspekter också kan dela denna verklighet med varandra.
Därmed återstår bara för mig att försöka avsluta denna tankebok (på samma sätt som tankebok 6b), genom att formulera ett slags pedagogiskt credo, som också är den kanske viktigaste insikten jag fått under min tid som student på den högskolepedagogiska introduktionskursen 2006/07: Pedagogik handlar om ansvar, att ta sitt ansvar som lärare och att hjälpa studenterna ta sitt ansvar för sina studier. Tillsammans skapar vi världen, på gott och ont.
Tack alla för en givande kurs!
Eddy
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar