Kunskapens (minskade) egenvärde

Kunskapens egenvärde håller snabbt på att urholkas. Under den tid jag har befunnit mig i den akademiska världen har det skett en förändring i värderingen av kunskapen, som accelererat på senare år. I takt med att allt mer fokus i riktas mot mätbara resultat och strävan efter kontroll av både undervisningen och forskningen har intensifierats har kunskapen hamnat i skymundan vilket skapar efterfrågan på och utrymme för tjänster och människor med andra kompetenser än akademiska i den akademiska världen. Andelen akademiker i högskolevärlden har minskat stadigt sedan jag var student då den enda i personalen som inte var akademiker var vaktmästaren, alla andra sysslade på ett eller annat sätt med egen forskning. Under doktorandåren förändrades detta, men ledningen bestod fortfarande av akademiker. Idag talar man allt mer om och det märks allt tydligare i vardagen att det finns en linjeorganisation som ger order och kontrollerar arbetat samt följer upp resultaten, och ett kollegium. Linjen härskar genom att fokusera på siffror och nyckeltal, och kollegiet är söndrat genom att de forskare och lärare som kan visa upp fina siffror lyfts fram och får förmåner, medan de som fokuserar på utvecklingen av kunskap och värnar akademiska kvaliteter betraktas med misstänksamhet eller helt enkelt hindras utföra sådant arbete, eftersom det riskerar leda till att högskolan tappar i konkurrenskraft gentemot andra lärosäten.

Det spelar ingen roll hur mycket kunskap man producerar som forskare idag, och dess kvalitet väger lätt som en fjäder i jämförelse med prestigefulla publikationer, citeringar och pengar. Sverker Sörlins bok, Till bildningens försvar, vars undertitel är Den svåra konsten att veta tillsammans, är en av de viktigaste böckerna jag läst på senare år, men den är också en av de sorgligaste böckerna eftersom dess viktigaste budskap, likt vatten på en gås rinner av den akademiska organisationen. Det är en bok som läses med behållning och tacksamhet av de som inte behöver läsa den eftersom de redan värnar kunskapens egenvärde, och som passerar obemärkt eller bara väcker kuriöst intresse hos dem som verkligen borde läsa och ta till sig innehållet.

Under mina år i akademin är det framförallt bildningen som utarmats. Fortfarande under 00-talet fanns det en uttalad bildningssträvan på min arbetsplats, men den övergavs snart. Och idag talas det inte om bildning; det talas inte ens om kunskap. Däremot talas det om prestationer, nyckeltal och pengar. Det mäts och räknas, jämförs och kontrolleras. Mål och visioner implementeras och resultat följs upp. Trots att vi vet att ingen äger kunskapen och att lärande är en omväg, ett äventyr. Ingen säger att bildningssträvan övergetts, men i praktiken är det så det ser ut. Avakademiseringen av universitetet går allt snabbare och tiden att läsa, skriva och sitta i intellektuellt stimulerande möten där kunskapen står i centrum krymper snabbt.

Bara i ett samhälle där kunskapen faktiskt har ett egenvärde och verkligen respekteras kan en fungerande skola och ett utbildningssystem där vetande faktiskt utvecklas byggas, från grunden. Och bara under sådana förhållanden kan ett kunskapssamhälle växa fram. I avsaknad av förståelse och respekt för det faktum att det tar tid att lära och utveckla akademiska kvaliteter, och att det aldrig finns några garantier för att lyckas, kommer kunskapen oundvikligen att utarmas i hela samhället, vilket banar väg för populism och dumhet.

Kunskapen är ovärderlig, men det inser bara den som förstår och respekterar dess egenvärde. Det är akademins moment 22. Ju mer jag lär och kan desto mindre användning av kunskapen och erfarenheten har jag i min akademiska yrkesvardag. Insikterna jag skaffat mig genom åren i akademin håller på att utvecklas till ett växande problem, eftersom kunskapens egenvärde urholkas och det är andra parametrar som styr verksamheten. Det viktiga är inte vad studenterna lär sig och kan när de lämnar högskolan, utan att produktionen av mätbara resultat stadigt ökar. Och det finns ingenting jag som lektor och docent kan göra åt saken eftersom "alla" är nöjda och glada. När jag godkänner en tenta eller ett examensarbete jublar studenten, ledningen för högskolan blir glada, liksom politiker. Svenskt Näringsliv tycker tiden som studenter lägger på högre studier ska minskas, givetvis utan att det påverkar kvaliteten.

Det faktum att bara pensionerade professorer utan risk (eftersom de fråntagits all formell makt och kan avfärdas som nostalgiker) kan säga sitt hjärtas mening om kunskapsförfallet är en indikation på kunskapens egenvärde. Ett tecken som borde tas på allvar, för därifrån lutar det brant nerför och det finns en risk att the point of no return passerats. Jag säger inte att det är så här, jag uttrycker bara min ärliga oro över samhällsutvecklingen. Jag sökte mig till högskolan för kunskapens skull, och kommer att försvara bildningen så länge jag lever eftersom det är det enda som fungerar som motmedel för dumheten och efterfrågan på populistiska politiker som säger det folk vill höra.