På kort tid har väldigt mycket förändrats i samhället. Det brukar vara så, den typen av förändring går i skov. Först händer ingenting, sedan ingenting och så plötsligt är allt annorlunda. Sen är det försent eftersom man då befinner sig i en helt ny situation med helt nya förutsättningar. När det finns en allmän uppfattning om att någon annan tar ansvar för det man bryr sig om och ser som värdefullt blir det lätt så, och väljer man att hålla fast vid den inställningen även efter att problemen blivit uppenbara, till exempel genom att skylla på invandrare eller någon annan extern faktor, kommer problemen oundvikligen att förvärras. Syndabockstänkande är lika lite som förnekelse eller kunskapsignorans en lösning. Ändå är det precis detta vi ser. Det oroar mig och jag vet inte hur jag ska se på eller förhålla mig till det som händer.
Allt och alla hänger ihop och ömsesidigt beroende av varandra, oavsett hur man ser på den saken. Och klimatet påverkar oss alla på samma sätt som vi och våra handlingar påverkar klimatet. Under min livstid har världens befolkning fördubblats och befolkningsökningen går snabbare nu än när jag var liten, vilket utsätter både klimatet och samhället för enorma påfrestningar. Tragiskt nog är det nu när vi behöver demokratin och kunskapen som mest som dessa båda komplexa helheter respekteras som minst. Både demokratin och kunskapen utnyttjas idag hänsynslöst för att driva igenom beslut som utgår från och talar till individer, trots att vi vet att allt och alla hänger ihop och påverkar varandra.
Det finns ingen utsida, bara en och samma insida som allt och alla är hänvisade till. Alla gränser är imaginära och upprätthålls kulturellt. Vi och dom må vara den genetiskt betingad tankemodell, men det betyder inte att det är lämpligt att göra politik av den. Filosofen David Hume säger att det aldrig går att härleda ett bör från ett är. Vi människor kan aldrig luta oss mot något evigt eller solitt: allt förändras och är relationellt. Det finns inga fundament och det aldrig att ta sig tillbaka till den tid som flytt, annat än i drömmen. Men på drömmar och falska föreställningar går det inte att bygga något hållbart och varaktigt.
Utan tillbörlig respekt och förståelse för kunskapen och demokratin är vi människor utlämnade till ett allas krig mot alla. Och eftersom skolan inte fungerar och inte har fungerat på många år får vi anta att det kommer att bli värre innan det kan bli bättre. Man saknar inte kon förrän båset är tomt, brukar det sägas. Det krävs kunskap och förståelse för att inse hur bräcklig demokratin är, och demokratin är en förutsättning för att skolan ska kunna fungera och kunskapen respekteras. Det ena påverkar det andra. Just nu sitter vi fast i en ond cirkel där både kunskapen och demokratin utarmas eftersom allt fler bryr sig allt mindre om det som är gemensamt.
Ensam är aldrig stark. Om alla tänker på sig och sitt kommer bara den starke att överleva. Du kanske tror att du har vad som krävs för att klara dig, att du är klokare än andra, men det tror i princip alla och därmed fallet tanken på sin egen orimlighet. Egoismen är ingen lösning, det är en naiv och omogen tanke som bara kan upprätthållas genom förnekelse. Vi människor behöver varandra lika mycket som vi är beroende av hållbara livsbetingelser på planeten jorden som är en enda plats i universum som människor kan leva som människor på. Det finns kanske andra planeter där ute som liknar jorden, men de ligger så långt borta att även om man färdas i ljusets hastighet hinner man inte dit för att undersöka saken ens under en livstid.
Lite ödmjukhet vore klädsamt. Lite respekt för den kunskap som mänskligheten samlat på sig hittills. Demokratin är inte det bästa styrelseskicket, utan det minst dåliga. Sättet som vi behandlar samhället och det gemensamma idag är ohållbart eftersom det bygger mer på hur det känns än vad vi vet, och så länge vi letar syndabockar eller tror på repressiva åtgärder kommer allt att fortsätta bli sämre och sämre ända till samhället kollapsar under tyngden av sina egna inneboende spänningar. Ingen kommer att lösa våra problem åt oss. Om inte du och jag bryr oss blir det som det blir, och då är det vårt fel, ingen annans.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar