onsdag 27 november 2019

Mellanrummens underskattade betydelse

Idag ska jag skriva ut manuset till mitt livsverk, min bok om kultur och kunskap, där jag försöker utveckla en mellanrummets filosofi. Boken börjar närma sig sin slutgiltiga form, men även om jag tvingas inse att jag inte lyckas i mitt uppsåt behövs det en filosofi om livets och tillvarons alla mellanrum, som försummas, förringas eller förnekas. Idag handlar allt om mig och sökandet efter den eller det enda bästa. Mellanrum och relationer, tid för omställning och eftertanke, det som förbinder oss människor och håller samhällena vi skapar samman, samt är en förutsättning för hållbarhet, ägnas på tok för lite intresse och respekt.

Kultur är det som händer mellan, inte det som sker med eller inom mig och dig. Integration är en relation, inte en fråga om vi och dom. Hållbarhet är inte en fråga om antingen eller; allt som är viktigt i livet handlar om mer eller mindre av både och. Förståelsen för dessa aspekter är sorgligt underskattad och behöver utvecklas. Jag vet som sagt inte om det är jag som ska göra det, men jag har ägnat en stor del av min tid och mitt liv åt arbetet med boken och tankarna som den är fylld av. Och arbetet har känts mer och mer angeläget och allmängiltigt ju mer jag arbetet med frågan.

Vägen till lösning (men det är så klart inte en lösning i sig) på snart sagt alla problem som diskuteras idag skulle kunna vara en bättre förståelse för mellanrummen, dess dynamik och bräcklighet. Det är i alla fall mitt bidrag till lösningen. Integration till exempel är inte en fråga om vad individer gör med och mot varandra utan vad som händer mellan dem. Bristande integration är inget man kan anklaga någon för, det är en gemensam angelägenhet. Integration är liksom förmågan att härbärgera mångfald ett mått på hållbarhet. Idag betraktas det som ett problem som ska lösas, till exempel genom att bygga murar eller segregera samhället, inte som en förutsättning att förhålla sig till i arbetet med att förvalta det gemensamma.

Jakten på vinst och lönsamhet, som blir allt mer intensiv och aggressiv, tvingar fram ett produktions och prestationstänkande som får människor att uppfatta andra människor som konkurrenter eller motståndare. Med en annan syn på och förståelse för mellanrummen och dess betydelse för hållbarhet, hälsa och harmoni i tillvaron skulle en annan ekonomisk teori kunna utvecklas. Och det behövs, inte minst eftersom evig tillväxt är omöjligt på en ändlig planet. Vi människor är beroende av naturen och djuren och om vi inte värnar relationen mellan är vi med stormsteg på väg mot vår egen undergång.

Utbildningens mål är inte att producera betyg och examina, utan kunskap. Och kunskap uppstår mellan engagerade och intresserade människor. Kunskap är en relation och dess värde är avhängigt hur kunskapen används för att fördjupa förståelsen för livet och vad det innebär att vara människa. Forskare, lärare, skolor och elever/studenter ska inte konkurrera. Lärande står och faller med graden av samverkan.

Demokratin blir aldrig starkare än medborgarna som bor i landet gör den till. Den är lika ömtålig som kärleken (till vishet, nästan och livet) och bara om mellanrummen respekteras och det finns tid för eftertanke och gott om marginaler kan den nödvändiga förståelsen för komplexitet utvecklas.

Det finns hur många ingångar som helst till mellanrummen och förståelsen för dem och dess betydelse i vardagen och tillvaron. Jag avslutar denna reflektion med att peka på meditation som är en personlig praktik för att inse att och hur ens egen kropp är ett medium. När jag mediterar arbetar jag med min kropps medvetna närvaro, här och nu. Kroppen är ett slags mötesplats, ett gränssnitt mellan intryck från världen och tankarna som uppstår som ett svar på intrycken och som sedan förmedlas mellan människor.

Avskaffas marginalerna, om tiden för att eftertanke och omställning inte finns eller om mellanmänskliga möten där man lyssnar på varandra betraktas som slöseri med tiden. Om utbildning ses som en meningslös transportsträcka och kunskap förväxlas med googlingsbara fakta kommer inte bara akademin och samhället att utarmas, den intellektuella förmågan som krävs för att förstå hur man kan hantera komplexitet och vad som är viktigt i livet, vad som är meningen med allt, att lösas upp. Sedan finns bara tomhet kvar.

Jag har inte särskilt många svar att ge i boken, men det är heller inte meningen för jag ser samtalet som vägen fram. Det är arbetet med frågorna och i respektfulla möten mellan människor som mening uppstår och samhällets långsiktiga hållbarhet främjas.

Inga kommentarer: