lördag 30 november 2019

Dagens bild: Vem eller vad driver utvecklingen?

Vägen till helvetet är kantad med goda intentioner, brukar man säga. Ingen kan förneka att det finns en lång rad fördelar med digital teknik, men att endast fokusera på fördelarna är förenat med stora risker. Bara för att något är bra betyder inte att fördelarna är dosoberoende, att mer är bättre. När Pandoras box en gång öppnats går den inte att stänga igen. Det går bara att tänka efter före, sen kan det vara försent. När jag läste David Sumpters bok Uträknad (som jag varmt kan rekommendera) övertygades jag om att vi är LÅNGT ifrån att kunna utveckla en generell, artificiell intelligens. Därför är jag inte orolig över teknikutvecklingen i sig. Det är de mänskliga konsekvenserna av digitaliseringen och strävan efter kontroll och styrning som oroar mig.

Fokus på maskiner och intresset för det som går att väga, mäta och räkna växer. Det är en stark tenden i samtiden att överlåta ansvaret för olika saker på maskiner, manualer och system av olika slag. Människors dyrkan av maskinen, och denna dyrkas konsekvenser, är ett inslag i kulturen som lätt glöms bort. Det som idealiseras kommer oundvikligen att få genomslag i kulturen, vilket påverkar tänkandet och uppfattningen om vad som är önskvärt, och om maskiner och system anses vara överlägsna kommer människorna och det mänskliga oundvikligen att nedvärderas eller till och med betraktas som ett problem.

Länge sågs maskinerna som verktyg för människorna. Maskinerna underlättade vardagen och tog över arbetsmoment som människor inte orkade eller som var slitsamt för kroppen. Självklart är det bra, men vad händer när maskinerna inte längre ses som verktyg utan blir norm även för mänskliga verksamheter? Vad gör det med människorna när maskinernas behov överordnas människornas? Det borde vara föremål för djupare reflektion, oftare och bland fler. Tyvärr är det inte så det ser ut.


Bild: Ajan
Ekonomin är också ett slags maskin, även om man sällan tänker på den på det sättet. Ekonomin har blivit normen som mänskligheten och livet på jorden allt mer och allt tydligare tvingas anpassa sig efter. Går inte den den ekonomiska kalkylen ihop lägger man ner istället för att jobba med kalkylen eller konstruera alternativa modeller. Maskiner som verktyg underordnade människan gör att människan kan ägna sig åt att utveckla och förfina sin mänsklighet. Mer tid för reflektion och mindre slit gör att utrymme frigörs för reflektion över livets stora och svåra frågor. Men det är inte så det ser ut. Överallt ser jag istället tecken på att maskiner och system på många sätt redan har tagit över, för att människan kapitulerat. Oron för maskinernas ständigt ökande kapacitet leder paradoxalt nog till att det eventuella övertaget påskyndas, just eftersom den oron riktar blicken bort från människorna och dess villkor. 

Vad jag vill visa på är hur människor allt mer och allt oftare, utan knot och ibland med glädje, anpassar sig efter och låter maskinerna (eller andra protokoll) ta över deras liv och vardag. Maskinernas och tekniskt/ekonomiska systems vilja accepteras och görs väldigt ofta till lag. Ni kanske tror att telefonförsäljarna som ringer er i tid och otid är skickliga på att övertyga, men det är de inte. De läser innantill och följer ett protokoll som visat sig vara framgångsrikt för uppnåendet av de mål som ekonomin dikterar. Ännu kan maskiner inte lura människor att rösten kommer från en medmänniska. Men den mänskliga rösten och dess välbekanta ton och frasering är faktiskt det enda som människor bidrar med i detta arrangemang. Allt annat styrs av teknik, manualer och ekonomiska modeller. Och detta är ett fenomen som sprider sig allt mer och allt snabbare.

Denna utveckling pekar tydligt i riktning mot singulariteten, vilken innebär exit för människan, så som vi känner henne. Det som började som en mänsklig önskan om att få tillgång till verktyg för att öka sin kapacitet håller på allvar på att ta över, och människorna driver själva på denna utveckling och släpper gladeligen på allt mer av ansvaret för processen och i förlängningen det egna livet. Om människans anpassning efter maskinernas krav tas med i beräkningarna är jag övertygad om att det kan gå mycket fortare att nå singulariteten än vad systemvetarna räknat med. Det är inte maskinerna vi skall vara rädda för, det är människorna som allt mer släpper ifrån sig ansvaret för sina liv som är det stora hotet och problemets kärna. Digitaliseringen ser kanske ut som en vinst för mänskligheten, men den innebär istället ett seger för maskinerna.
Att vara människa är att INTE vara en maskin; människor har intellekt men också känslor, och känslorna är lika viktiga för mänsklighetens långsiktiga hållbarhet som intellektet. Människan har förmågan att tänka kloka tankar och ta rationella beslut, men är inte bara rationell och tar inte endast kloka beslut. Det är inget problem, det är så människor fungerar, det är en del av människans essens. Både och, inte antingen eller. Människan och det mänskliga är unikt och måste värnas, menar jag och oroas därför över den ristande förståelse för bildningens värde som växa fram i samhället idag. Det talas om bildning, men hur mycket får den kosta och var/när praktiseras bildning i praktiken, i vardagen? På Bokmässan och vid högtider, absolut, men i vardagen utan i samhället? Det oroar mig att bildning betraktas som flum, eller som ett sätt att strula till sitt liv.

Sensmoral och sammanfattning: Människorna håller på att avveckla sig själva. Människorna ser sig redan idag underlägsna maskinerna. Människan håller därför på att förlora sig själv, förblindade som de är av kortsiktiga (ekonomiska) mål. Tragiskt nog offras den enda vetenskap som förfogar över verktyg som skulle kunna vända trenden, som skulle kunna hjälpa mänskligheten att se sig själv och vad man håller på att göra. Jag ser inte maskinerna som ett hot och tror aldrig att maskinerna kommer att ta över, jag tror ett mycket troligare scenario är att människorna abdikerar och lämnar över makten till och gör sig själva till slavar under maskinerna och en linjär, iskall och känslolös, objektiv rationalitet. Detta att människor ofta, enkelt och självklart accepterar den mänskliga faktorn som ett problem som måste åtgärdas, utan tanke på de långsiktiga konsekvenserna, oroar och skrämmer. 

Jag ser bildning som ett skydd mot hotet som teknikutvecklingen utgör. Genom att ägna sig åt och sträva efter bildning utvecklas man som MÄNNISKA. Bildning är ett elixir, eller ett slags dunderhonung som kan få människan att vakna och resa sig upp för att dra i trådarna som styr tekniken, istället för att låta tekniken driva utvecklingen. Därför är bildning så viktigt på högskolan, i utbildningssystemet och samhället som helhet. Bildning är både snille och smak, både känsla och intellekt. Bildning är ett dynamiskt föränderligt och öppet begrepp. Därför kan bildningsmättade utbildningar varken målstyras eller effektiviseras. Bildningsskolan handlar om att fylla tiden man har till sitt förfogande med så mycket kunskap och kritisk analys som det bara går. Bildning strävar man efter för att det känns bra, inte för att tjäna pengar eller göra karriär.

Inga kommentarer: