Vad är en rättvis fördelning av rikedom?

Att separera frågan om storleken på skatteuttaget från frågan om vad som är är en rimlig nivå på samhällsservicen och utan att ta hänsyn till landets storlek, befolkningssammansättning, topografi och så vidare i jämförelsen mellan länder, är ohållbart. Det låter sig göras, men det är som att försöka "öka" sin inkomst genom att sluta spara. Vet man hur den mänskliga hjärnan och kognitionen fungerar är det lätt att se varför det blir så här, men det gör inte resonemanget mindre hållbart. Människan är en överlevare och att sträva efter att förbättra sina egna möjligheter en egenskap som sitter djupt. Det märkliga är dock att de som talar om "behovet" av sänkt skatt ofta hänvisar till människans rationella förmågor.

Om man som anställd vill öka sin disponibla inkomst är det naturligt att man ser över sina möjligheter. Ett sätt kan vara att arbeta mer, och det är oproblematiskt. Sedan finns det två sätt till (om man bortser från spel och kriminalitet); det ena är att kämpa för sänkt skatt och det andra är att försöka förhandla upp sin lön. Och om det nu är jag som vill ha mer pengar att röra mig med är löneförhandlingsvägen den mest rationella, eftersom samhället står och faller med skatteuttaget som bekostar allt det som vi människor behöver, även om vi inte efterfrågar det. Att försämra för staten och det allmänna står förr eller senare tillbaka på en själv, och ju mindre pengar man har desto härdare blir slaget.

Ökande klyftor mellan länder och inom nationer är ett tecken på ohållbarhet. Därför är frågan om fördelningen av rikedom i världen och det egna landet en viktig fråga för alla. Och det har visat sig vara förhållandevis enkelt att komma överens om vad som är en rimlig skillnad mellan samhällets rikaste och de fattigaste. De flesta tänker ungefär på samma sätt. Ytterst få vill utplåna skillnaderna, och de flesta ser och oroas över problemen med ökande klyftor. Det borde därför inte vara särskilt svårt att hitta en väg fram för politikerna. Om det var här man började diskussionen kunde man, när man väl enats om vad som är en rättvis fördelning, sedan diskutera hur man uppnår målet. Om det var detta som den politiska debatten handlade om skulle samhällets hållbarhet inte äventyras på det sätt som den gör idag, när frågan är vad du tycker är rimligt att du ska betala i skatt.

Talar man om skatter först, eller frågar människor hur mycket pengar man själv vill ha, får diskussionen karaktär av "as long as I am dreaming ...". Det finns ingen gräns för hur mycket pengar och trygghet människor önskar sig. Alla vill som bekant bli rika och få vill bli fråntagen sina pengar. Och när politikerna tänker mer på sin egen makt och cyniskt utnyttjar demokratins bräcklighet för att söka mandat för en politik som bygger på att försvaga samhället genom att minska investeringarna i vård, skola och så vidare, förvärras problemen. Politik sägs vara det möjligas konst och det är svårt att evidenssäkra politiken eftersom det måste finnas utrymme för drömmar och visioner som ännu inte prövats. Samtidigt vet alla att ohållbara beslut är förenade med risker, och ingen förespråkar dumhet. Därför menar jag att man borde kunna förankra diskussionen om vad som är ett rimligt skatteuttag i en gedigen undersökning som visar vad majoriteten i samhället anser vara en rättvis fördelning av rikedom i samhället som helhet. Detta har gjorts, och resultatet finns redovisat i en informativ och tankeväckande film som går att se på YouTube. Undersökningen vars resultat redovisas i filmen är gjord i USA, men liknade undersökningar har utförts i andra länder också och som jag förstår saken är resultaten slående lika, även om det finns mindre kulturella variationer. Det verkar alltså finnas en stor samstämmighet inom mänskligheten om vad som är rättvist, vilket är något helt annat än vad jag önskar för egen del.

Filmen är intressant eftersom den visar att människor tycker att det är rimligt med spridning, det vill säga att det ska gå att bli rik, men också att det ska finnas en gräns för hur fattig någon ska kunna bli. En överväldigande stor majoritet är rörande överens om att det är både rättvist och klokt att samhället inte tillåter ett litet fåtal att bli allt för rika, liksom att det är dåligt för alla om fattigdomen ökar. Det finns som sagt också gediget forskningsstöd för att växande klyftor utgör ett problem för samhället som helhet, eftersom spänningarna ökar, vilket leder till osäkerhet bland både rika och fattiga och människorna i medelklassen. Vad som anses vara en rimlig skillnad mellan de fattigaste och de rikaste är mindre än många tror. Vi människor är mer lika i vårt sätt att tänka än vi anar. Undersökningen visar också att de flesta inser att samhället inte ser ut som man anser vara rimligt, och att klyftorna är större än de borde vara. Men när de faktiska siffrorna om hur det verkligen ser ut visas upp, trotsar dessa fantasin. De rikaste av de rikaste är ENORMT rika, och de fattiga är fattigare; men det som oroar mest är att medelklassen, det stora flertalet har förhållandevis mindre pengar att röra sig med idag än på 1900-talet.

Filmen är en illustration av ekonomins lag: Rikedom sipprar inte ner i samhället och kommer alla till del, den sugs med ett slags kapillärkraft uppåt i systemet. Så länge vi inte tänker om och skapar ett system som fördelar rikedom (enligt allmänhetens uppfattning om vad som är rättvist) kommer ett minskande fåtal att bli allt rikare och få allt mer makt på alla de övrigas och hela samhällets bekostnad. Chansen att just du ska bli en av de rikaste är mindre än att vinna högsta vinsten på lotteri, så varför håller vi fast vid nuvarande syn? Och hur är det möjligt att någon tänkande människa kan få för sig att problemen vi ser INTE har med försvagningen av samhället att göra? Att skylla problemen på invandrarna är skamligt, för det är att blunda för fakta och ge sig på de svagaste.

Om det går enkelt att nå enighet om vad som är rättvist, varför inte använda den kunskapen för att bygga ett samhälle som är långsiktigt hållbart och som alla kan känna sig nöjda med?