Nytt år, ny termin, nya kurser och en ny tankebok. Mycket att hålla reda på. Men så bra och roligt då att kunna konstatera att det även under denna termin finns goda möjligheter till synergieffekter. För egen del ser jag med stor tillfredställelse fram emot att få diskutera det långt ifrån självklara begreppet AIL. I onsdags drog jag nämligen igång en AIL-inspirerad kurs på vårt program, Människa, mångfald och arbetsliv (MMA), som vi kallar Projektarbetskursen och som är det sista studenterna ”läser” på programmet. Det blir fjärde gången som kursen ges och vi kunde inte få en bättre start kan jag konstatera här efter första träffen. Men första året kursen gick fick jag den mer eller mindre slängd i mitt knä efter att min kollega Martin Åberg slutat. Då var det bara två studenter som hade börjat kursen och jag visste inte alls vad jag skulle göra av den. Men det kändes som en bra utmaning och jag trodde verkligen på idén. Nu var det visserligen bara en av studenterna som slutförde kursen, Catrine Gustavsson heter hon, fast å andra sidan så fick hon, delvis på grund av kursen, jobb (ett vikariat) på Volvo. Nu jobbar hon som chef, eller ”kandidatansvarig” på bemanningsföretaget Manpower Professional (ni kanske läste om henne i Västpunkts novembernummer, där hon prydde omslaget?). Hon var hur som helst helnöjd med kursen, som hon menade gav henne möjligheter att inom ramen för utbildningen och med hjälp av studiemedel kunna visa vad hon gick för och vilka kunskaper hon tillägnat sig under sin utbildning. Att det gick så pass bra för henne fick mig att ytterligare stärkas i tron på att detta var en bra kurs, även om jag då inte hade en aning vad AIL var (är inte säker på att jag vet vad det är idag heller). Året efter ökade studentprestationerna med 100% då det var två som fullföljde kursen. Båda erbjöds dessutom jobb (som de av olika anledningar tackade nej till). Därmed hade en snöboll satts i rullning som nu delvis lever sitt eget liv. För mig representerar denna kurs det bästa av AIL, så som jag förstått saken. Jag tror verkligen att AIL kan vara jättebra, och det är en intressant företeelse utifrån ett pedagogiskt perspektiv, men det finns många faror. Detta ska jag försöka illustrera med hjälp av följande berättelse.
Under VT 2006, när kursen gick nu senast, då hade studenterna verkligen upptäckt kursen och denna gång var det inte mindre än 15 studenter som gick Projektkursen. Som en direkt följd av detta hade kursen även fått ett lite annorlunda upplägg. Tidigare hade jag mött studenterna lite sporadiskt under terminen och vi hade snackat lite informellt om deras erfarenheter. Mycket av kontakterna sköttes också över mailen. Men för att få det att fungera var vi nu tvungna att mötas lite mer regelbundet. Dessutom hade vi på förslag från vår studievägledare Lars Jarefjäll infört en nyordning. Kursen skulle avslutas med en presentation av alla projekt, då vi även bjöd in övriga studenter på programmet. Och den dagen, den 18 maj 2006, blev nog den roligaste dagen i mitt liv som lärare. Jag hade, måste jag erkänna, inga höga förhoppningar. Visserligen verkade det som nästan hälften av studenterna på ett eller annat sätt hade lyckats få en anställning, och alla verkade positiva till kursen. Men under dagarna innan hade jag stora problem att nå dem och de verkade inte speciellt intresserade av sina presentationer. Därför var det med blandade känslor och med inte så lite oro i kroppen jag presenterade upplägget för dagen och de första talarna, för studentgruppen och övriga lärare. Men så, redan under den första presentationen, insåg jag att mina studenter, dessa osäkra och ibland totalt handlingsförlamade människor, hade vuxit upp och blivit självständiga individer med en imponerande handlings- och initiativförmåga. Presentation följde på presentation och precis alla var hur bra som helst. Studenterna talade till sina medstudenter och oss lärare om erfarenheter från de mest skiftande uppgifter och företag/organisationer. En hade utformat en personalhandbok och haft hand om rekryteringen av personal på ett företag, en annan hade jobbat i ett integrationsprojekt i Trollhättan, några hade jobbat på olika kommunkontor i regionen. En hade jobbat på Volvo och en på ett bemanningsföretag. Och alla vittnade om hur värdefullt det varit att ha fått möjlighet att gå projektarbetskursen. Jag bubblade nästan över av glädje. Det var en fantastisk dag, och festen som vi hade efteråt var verkligen lyckad. En sak som jag minns särskilt var en av studenterna som jobbat på kommunen. Hon avslutade sin presentation med att säga att hon tyvärr inte hade fått någon anställning, men var ändå glad över att ha fått värdefulla erfarenheter och hon berättade om hur hon knutit kontakter. Det som gjorde det minnet så speciellt var att hon senare under sommaren mailade mig för att berätta att man på kommunen hade hört av sig för att erbjuda henne ett vikariat. Det är vid sådana tillfällen man tackar sin lyckliga stjärna för att man har det jobb man har. En sådan dag väger verkligen upp alla de dagar av missmod och frustration som man oundvikligen måste genomlida. Men minnet av sådana dagar gör att man orkar gå upp på morgonen, speciellt när det regnar och stormar som det gör just nu. Jag behöver väl knappast nämna att jag ser fram emot årets kurs. Även detta år är kursen välfylld med, förhoppningsvis, förväntansfulla studenter. Allt är möjligt. Spännande!
Kursens upplägg och den grundläggande pedagogiska tanken är att studenten helt och hållet tar ansvar för i princip allt. Tanken är att jag som lärare bara skall finnas där som ett bollplank och som seminarieledare. Det handlar alltså egentligen, skulle man kunna säga, om pedagogik i dess renaste form, för jag har ju väldigt få kunskaper att förmedla. Här handlar det snarare om att kanalisera studenternas inneboende intresse och kompetens. Jag ser därför mig själv mer som en mentor än en lärare, för det som studenterna inte har lärt sig under de tre år de gått och läst hos oss, det lär de sig knappast under den sista terminen. Då är det för sent. Nej, här gäller det verkligen i ännu högre grad än annars om att få dem att förstå vikten av att utveckla sin kreativitet och uppfinningsrikedom, vilket är något som verkligen behövs om man ska få jobb som kulturvetare. Jag kommer därför osökt att tänka på något som ni lärare ofta brukar säga, pedagogik handlar om att inte stå i vägen för studenternas utveckling, och det är något som jag försöker verkligen försöker undvika att göra på denna kurs. Studenterna får helt på egen hand kontakta vilket företag de själva vill. De får själva presentera sig och sin idé, och det får själva sköta alla kontakterna. Jag tänker mig att upplägget så gott det går ska vara precis som när de efter utbildningen söker ett jobb. Fördelen med att göra detta ”under vingarna” av, eller inom ramen för projektkursen är naturligtvis att de inte behöver kräva någon lön, och det enda arbetsgivaren behöver göra är i princip att upplåta företagets lokaler. En ”vinn-vinn-situation” (även om jag hatar det uttrycket), helt klart. Dels lär sig studenterna ta egna initiativ, dels får de en unik möjlighet att knyta kontakter. Jag tillför alltså inget annat än eventuellt lite entusiasm och mitt engagemang i deras projekt. Det jag framförallt kan hjälpa till med, som även är något jag själv ständigt vill lära mig mer om det är hur vår (huvudsakligen teoretiska) kulturvetenskapliga kompetens på olika sätt, och inom olika organisationer, kan användas praktiskt. Både jag och studenterna lär oss alltså mycket på kursen.
Nåväl, AIL kan ju vara väldigt mycket annat också och det ska verkligen bli kul att få diskutera detta under terminens gång. Jag läser dock i boken Arbetsintegrerat lärande (Theliander m. fl. 2004), i inledningen till Björn Mårdéns och Jan Thelianders artikel, att man bör vara vaksam på att AIL inte självklart alltid är ”något ’gott’ som leder till något ytterligare ’gott” (2004:61). De skriver att, ”Den som inte ser upp när AIL förs på tal, som det medel som ska lösa utbildningsmässiga relevansproblem, riskerar att ge efter för de kompetenskrav och effektivitetsmått, som bara alltför enkelt häftar vid det som på ett okritiskt sätt inlemmas i ett övergripande produktivitetstänkande” (ibid). Fast vid närmare eftertanke skulle jag nog vilja hävda att just den faran hos oss inte är överhängande. Jag håller med om att AIL inte är svaret på allt, att det inte är någon mirakelmedel som kan slängas in överallt, helt okritiskt och utan någon väl genomarbetad plan. Som framgår ovan hade vi nu inte det hos oss, men jag ser det ändå som att kulturvetenskap är ett ämne där denna typ av pedagogiska upplägg fungerar utmärkt. Vi är ett litet ämne som alltid haft problem att hävda vår nytta i samhället. Även om vi själva aldrig har tvekat på att vi behövs och att vi kan göra nytta så har det aldrig riktigt accepterats ute i samhället (och jag känner nog att vår ställning på högskolan ofta är hotad, tyvärr). Men genom denna AIL-kurs så får vi tillfälle att visa praktiskt vad vi kan bidra med. Och det verkar faktiskt som detta börjar slå an ute i regionen, inte minst genom benägen hjälp av de studenter som finns där ute på olika arbetsplatser. AIL har alltså redan använts som, och kommer förhoppningsvis att i framtiden ännu mer kunna fungera, dels ett verktyg för att nå ut med våra kunskaper i samhället, dels som ett pedagogiskt grepp för att hjälpa studenterna att komma ut på arbetsmarkanden. För att knyta an även till Bolognaprocessen som är vårens andra tema, så ökar kursen dessutom studenternas anställningsbarhet. Något annat tycker jag nog inte att AIL ska användas till, för det finns uppenbara risker med att lägga in allt för mycket sådant i våra utbildningar. Högskolan riskerar då att bli en praktisk utbildning, och det anser jag vore förödande. Praktik är viktigt, men på högskolan måste de teoretiska kunskaperna och forskningen stå i centrum! Annars riskerar man att urholka universitetens/högskolornas renommé, som man under över ett årtusende har upparbetat.
Ja, det var väl ungefär vad jag hade att säga om AIL just nu. Nu ser jag med spänning och stor förväntan fram emot både min egen projektkurs och vårens pedagogikkurs.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar