Invandrare, flyktingar, etik och människosyn

För alla med intresse för politik och förutsättningarna för en verkligt hållbar samhällsutveckling kan jag varmt rekommendera Andrew Waldens ledare i DN, där han skriver att det inte är SD som växer. Han argumenterar övertygande för att partiets växande opinionssiffror är en effekt av en förändrad människosyn, som snabbt sprider sig i samhället. Jag vill stanna kvar i den tanken och utveckla den lite, vill förklara på mitt sätt för att försöka nå fler. Jag tror inte på smutskastning eller debatt, jag tror som bekant på samtalet. Samtala gör man för att lyssna och förstå, inte för att nå konsensus. Kravet på att komma överens är tvingande och många övertygelser går inte att kompromissa om, men alla kan alltid lyssna på varandra, både på dem man håller med och dem man inte håller med. Den enda vägen leder altid fel, det är min fasta övertygelse. Därför värderar jag samtalet så högt och tar avstånd från debatten. Jag försöker vara konsekvent med denna min grunduppfattning och människosyn som bygger på övertygelsen om att alla människor är lika mycket värda. Om jag vill försäkra mig om att kunna ha en egen åsikt måste jag kämpa även för andras rätt att uttrycka sin. Yttrandefriheten, öppenheten och demokratin är en förutsättning för det Sverige vi lever i och sedan barnsben vant oss vid att ta förgivet. Öppenheten är inget jag kompromissar med, den är en förutsättning för demokratin och meritokratin på samma sätt som principen om alla människors lika värde.

När jag föreläser om etik brukar jag trycka på att det inte handlar om en uppsättning regler som man kan plugga in och sedan följa. Etik är inget på förhand, den kan se olika ut beroende på vilket sammanhang man befinner sig i. Förutsättningen för att man ska kunna kalla någon etisk är att hen är konsekvent i sitt tänkande och handlande. Att hålla sig med olika uppsättningar av sätt att se på olika människor, till exempel, är oetiskt eftersom det är ett uttryck för dubbelmoral. Och det både kan och bör man kritisera, överallt man ser tecken på det. Att acceptera dubbelmoral för att driva igenom idéerna man söker mandat för är djupt oetiskt. Det är en hållning som det aldrig går att bygga något hållbart på.

Väljer man att tala om och göra skillnad på svenskar och invandrare eller flyktingar gör man skillnad på vi och dem. Vi är alla människor! Den enda etiskt hållbara principen är att tillhörigheten till landet och samhället regleras via lagar som stiftas i demokratiskt ordning; lagar som gäller lika för alla som lever i landet. Jag hör inga krav på apartheidlagar i Sverige, och SD säger sig ha nolltolerans mot rasism. Få säger sig göra skillnad på folk och folk, utom via anonyma konton i kommentatorsfälten på nätet då. Menar man allvar med kritiken mot rasism och om man verkligen på fullaste allvar, ärligt menar att man inte gör skillnad på vi och dem, borde det gå att tala om och ta emot kritik på alla tecken på inkonsekvens utan att känna sig orättfärdigt anklagad; annars är man oetisk och håller sig med dubbelmoral. Och, visst det kan man så klart få göra; men då måste man i ärlighetens namn också kunna vara öppen med och stå för det. Att ändra partiprogrammet för att göra partiet mer valbart, för att locka väljare, är populistiskt och oetiskt eftersom man därmed visar att man strävar efter makt, istället för att söka mandat för en politik man verkligen tror på och har för avsikt att driva.

Invandraren är en kategori som det går att knyta en massa negativa konnotationer till genom att göra enskilda individer och deras handlingar representativa för gruppen som helhet, och det är precis vad vi ser hända idag. Trots att statistiken över allvarligt brott över tid tydligt visar en minskande tendens använder man enstaka fall av grymhet, som blåses upp till orimliga proportioner i medierna och på sociala nätverk, för att sprida en irrationell rädsla i samhället för främlingen. Invandrarna beskylls för en rad olika saker och FLYKTINGAR betraktas liksom insekter som ett ett problem. Samtidigt som alla problem inom den egna gruppen osynliggörs. Är det våld man är rädd för att utsättas för är det i hemmet, tillsammans med nära släktingar man har anledning att vara rädd, inte ute i samhället. Och den vanligaste dödsorsaken bland unga är självmord. Att anklaga invandrarna är oetiskt eftersom kritiken bygger på att man gör skillnad på gruppen svenskar och gruppen invandrare.

Det är benämningen och ihopklumpandet som gör det möjligt att tala om volymer, trots att alla flyktingar som kommer hit är individer med en unik historia, precis som du och jag. Invandraren målas ut som en hotfull grupp och när den bilden väl etablerats kan man får det att framstå som rationellt att stå i TV och indignerat tala om invandringsvolymer och flyktingkvoter, det går till och med att få det att framstå som att man bryr sig, trots att det är en iskall och omänsklig hållning till människor. 

Genom att välja att tala om flyktingar och invandrare, istället för människor, kan man hänvisa till undersökningar och statistik som visar på problem och kostnader som går att knyta till just den grupp man avskyr utan att avslöja att man har problem med människorna som tillhör gruppen. På det sättet och med hjälp av sådan retorik kan man svära sig fri genom att hänvisa till evidens och fakta. Medvetet avstår man dock från att behandla svenskar på samma sätt. Vad kostar det för samhället och skattebetalarna att fostra ett barn från födelse till skattebetalande medborgare? Och är den summan högre än kostnaden för en flykting med utbildning som kommer hit och får jobb inom, säg tio år (vilket är halva tiden i jämförelse med svenska barn)? DET är den avgörande frågan; om man vill vara etisk, och det kan man bara vara om man håller sig med en och samma människosyn i alla frågor.

I veckan såg jag en lista som delades på nätet, där Sverige låg i topp ifråga om skatteuttag. Det finns andra listor också, där Sverige ligger högt (listor som handlar om avsaknad av korruption, hur det står till med jämlikhet och medborgarnas upplevelse av nöjdhet), men dessa data ignorerades av den som delade listan. Hen ville bara visa hur mycket pengar vi betalar i skatt i Sverige. Det faktum att Sverige är ett till ytan stort land med förhållandevis liten befolkning (det bor fler invånare i många stora städer i världen än vad det gör i hela vårt avlånga land), leder självklart till att kostnaderna för att ge alla i hela landet ungefär samma förutsättningar. Man jämför alltså päron och äpplen för att driva opinion för minskad skatt, samtidigt som man skyller alla problem på invandringen, när problemen i själva verket är en konsekvens av skattesänkningarna och avregleringarna. För att politikerna ska kunna genomföra en politik som faktiskt adresserar grundproblemen och som har en chans att bli lyckosam måste vi betala mer i skatt, oavsett hur det ser ut i andra länder. Och vill man jämföra olika länder på ett etiskt korrekt sätt måste man välja jämförbara länder, inte länder som passar ens egna syften och den dolda agenda man anammat för att försöka driva sin egoistiska vilja igenom, på det allmänas bekostnad.

Ingen förnekar att vi har stora problem i Sverige, men ska problemen kunna lösas går det inte att ge efter för populism eller acceptera dubbelmoral!