Mitt gamla Universitet, Umeå, har eller ska införa tillitsbaserad styrning av verksamheten. Jag vet inte exakt vad det innebär, men det låter helt klart som ett steg i rätt riktning. Ett land med kunskapsambitioner som inte anser sig kunna lita på landets högst utbildade lärare och forskare kan aldrig bli en kunskapsation. Tillit och ansvar är grunden för allt lärande och all utveckling. Försöken att styra och kontrollera forskning och utbildning leder oundvikligen till betygsinflation och kunskapsförflackning, av den enkla anledningen att lärande och kunskapsutveckling handlar om nytänkande, skapande och arbete med det man inte vet eller kan. Visste man vore det inte utbildning eller forskning man sysslade med.
Den danske fysikern Niels Bohr lär ha sagt att människans största och mest utbredda misstag är att vi letar efter svaren på frågorna där vi kan LETA, även om vi vet att det inte är där som svaren finns. Eftersom det går att styra och kontrollera människor och verksamheter gör man det -- för vad skulle man annars göra!? Man är så förälskad i svaren och lösningarna att man inte bryr sig om vad som var problemet eller frågan. Det är som man glömt att den högre utbildningens uppdrag är att skapa förutsättningar för studier och forskning. Jakten på mät- och jämförbara resultat, som det går att konkurrera om, blir överordnade KUNSKAPEN.
När man väl tappat kontakten med kunskapen är det allt färre som minns hur det var en gång och styrningen och kontrollen blir det nya normala. Fokus riktas mot visioner, värdegrunder och strategier. Arbetet med att dokumentera och utvärdera verksamhetens resultat blir viktigare än lärandet och det kreativa arbetet med att söka efter och skapa ny kunskap. Och personalen är inte mer än människor. Det kostar på att gå mot strömmen. Om ledningen beställer och premierar artiklar, citeringar och lyckosamma ansökningar är det detta som kommer att produceras. Det viktiga i en organisation där styrning och kontroll anses viktigast är inte vad man skriver om eller får pengar för att forska om, utan att artiklarna blir antagna och att ansökningarna vinner bifall.
I en organisation som sätter kunskapen främst litar man på att alla strävan efter samma mål, och där har var och en ett personligt ansvar att göra sitt bästa. Tillitsbaserad styrning bygger på ömsesidigt förtroende. På högskolan arbetar ALLA på skattebetalarnas uppdrag, och eftersom lärarna och forskarna har gått igenom landets högsta och dyraste utbildning är det ett slöseri med både pengar, tid och kompetens att försöka styra och kontrollera arbetet; särskilt som det ytterst är studenterna som ska lära och skaffa sig kunskaper som kan användas för att förvalta och utveckla samhället.
Tillitsbaserad styrning lanseras som en nyhet, vilket säger allt. Det var så ju vad vi hade och så det såg ut på högskolan ännu när jag var student. Under doktorandåren började jag märka av förändringen, men det är först på de senaste åren som den fått fullt genomslag. När jag började som lärare hade vi en kurssekreterare som hade hand om allt, och hon var ett stöd och en hjälp i det dagliga arbetet. Vi lärare kunde fokusera på undervisning och kursutveckling. Kursplanerna beskrev kursens innehåll och möjligheter. Då var timtilldelningen på kurserna generös och det fanns tid för alla moment på kursen, plus tid att arbeta med utveckling. När kontrollen och styrningen hamnade allt mer i fokus anställdes det fler administratörer, vilket kostar pengar. Och pengarna tas från kursbudgeten och från pengarna som forskningsansökningarna genererar. Over-head-påslaget uppgår i många fall till mer än hälften, vilket visar på kunskapens reella värde. Eftersom verksamheten inte får full kostnadstäckning för den årliga löneökningen måste man effektivisera, och enda sättet att göra det är att ge kurser som tidigare fick 200 timmar, först 150 och idag är vi nere i 100 timmar, samtidigt som antalet studenter på kurserna har ökat eftersom utbudet av kurser minskat. Tiden som finns för lärarnas lärande och kompetensutveckling minskar stadigt när det anses viktigare och viktigare att nå produktionsmålen.
Tänk om samhället litade på oss som vigt vårt liv åt kunskapen och lärandet. En galen tanke, jag vet; men tänk om kontrollen och styrningen av forskning och högre byggde på tillit och vårt arbete verkligen var ansvarsfullt. Tänk om skattebetalarnas pengar gick oavkortat till vår lön och vi, med stöd i vår dyra utbildning (som samhället bekostat), långa erfarenhet och djupa kunskaper faktiskt fick arbeta uteslutande med undervisning och kunskapsproduktion. Några garantier för kunskap och lärande går aldrig att ge; därför är pengarna som läggs på styrning och kontroll av lärare och forskare ett dubbelt slöseri med allmänna resurser. Det leder både till betygsinflation samt förpappring, och till att kunskaperna och kompetenserna som vi lektorer skaffat oss på det allmänas bekostnad blir överflödiga, eftersom vi förväntas följa order och manualer istället för kunskaperna vi har. I dagens högskolevärld känner jag mig allt mer som en belastning, ju mer jag lär mig ju mer erfarenhet jag samlar på mig desto mindre får jag användning för dem.
Umeå visar vägen tillbaka, men hur kunde vi hamna här från första början?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar