Många av tankarna som boken bygger på har jag levt med länge, och jag utvecklar dem mer i den stora boken om kultur som jag ska fortsätta arbeta på efter jul. Nu behöver det manuset ligga och vial så jag kan titta på det med nya ögon. Förhoppningen är att den boken ska bli klar under våren. Vi får se hur det blir.
Här publicerar jag den sista tankeboken jag skrev på den högskolepedagogiska kursen, och när jag läser texten inser jag hur länge jag levt med tankarna som nu antagit bokform. Även om nyanserna förändras snabbt förändras grunderna i tänkandet långsamt. Anledningen till det är att allt tänkande relaterar till allt annat tänkande och till språket och kulturen som tankarna ingår i och handlar om. Jag skulle inte uttrycka mig så här, men mitt tänkande har inte förändrats nämnvärt.
Okej, detta är sista tankeboken. Då måste man väl kunna få ta ut svängarna lite, och försöka utmana både sig själv och lärarna? Jag ser det åtminstone som det bästa sättet för mig att lösa denna uppgift. Dessutom har jag ju lärt mig mycket under kursen som fått mig att se annorlunda både på ämnet pedagogik och på kunskaperna och lärandet inom mitt ämne kulturvetenskap. Hög tid nu då att utsätta tankarnas pedagogiska bärighet/relevans innan den avslutande forskarkonferensen. Gud vad fort detta läsår har gått. Det känns som det var igår jag satt med armarna i kors och kände mig motvalls och skeptisk, och nu är kursen snart färdig. En fantastiskt utvecklande och rolig resa har det varit!
Världen är en och odelbar
Perneman skriver i sin artikel att ett viktigt kännetecken på arbetsintegrerat lärande är att det finns ett medvetet förhållningssätt till hur lärande går till och en medvetenhet om hur detta lärande ska realiseras. Min första tanke kring detta är att jag tveklöst har varit medveten om med vilka intentioner jag har ansvarat för och genomfört min AIL-kurs. Fast efter att ha gått pedagogikkursen inser jag ju att det inte riktigt är så enkelt. Inte så att något egentligen har förändrats i grunden, det handlar mer om att jag (här och nu, ännu mer) insett vikten av ett reflexivt förhållningssätt. Därför ska jag försöka sätta ord på de tankar jag från och med nu och med god hjälp av pedagogikkursen bär med mig in i undervisningen på (inte bara) min AIL-kurs.
Som jag sa på föreläsningen har jag på senare år allt mer kommit till insikt om att jag inte kan ställa upp på tanken att dela upp kunskap/lärande i teori och praktik. Därför håller jag delvis med Perneman i hans diskussion kring interaktivt lärande, att det är ett lärande som kännetecknas av att det sker på ett jämlikt plan, ett kollegialt processuellt lärande som sker mellan alla som är inblandade. Men jag vill gå längre. De teoretiker jag jobbar med i min forskning (om alkohol bland annat) utgår från att det är omöjligt att skilja teori från praktik, och det är att ta tanken ytterligare ett utmanande steg. Faktum är att detta holistiska perspektiv på världen går på tvärs mot hela det västerländska tänkandet, det är något radikalt annorlunda. Alla försök att separera teori från praktik blir med det sättet att tänka en form av maktutövande. Starkast förknippas detta sätt att tänka med det moderna projekt som växte fram i Europa från och med renässansen och som nådde sin höjdpunkt under industrialismen runt sekelskiftet 1800/1900, men som även har rötter tillbaka till Platon och Aristoteles. Jag har tagit starka intryck av den franske vetenskapsteoretikern Bruno Latour som i en bok med samma namn hävdar att We have never been modern. Vi lever i en värld och den går inte att dela upp genom att skilja mellan tänkande och handlande, mellan bilderna av världen och världen i sig.
Därför kan jag heller inte riktigt stämma in i allt som Freire säger i citatet. Jag håller absolut med om att ingen undervisning är neutral, men hävdar samtidigt att ordet frigörelse är oerhört vanskligt att använda. Frigörelse från vad, och vem/vad är det egentligen ska bli fri? Utifrån ett ”tredjevärldenperspektiv” kan jag förstå vikten av och poängen med en sådan syn på lärande. Med det perspektiv på språket som jag uppfattar att Feire har så väljer jag att förhålla mig skeptisk till slutsatsen att det skulle räcka med att behärska konsten att skriva för att få makt över sitt liv och sin situation. Att tänka så (om det nu stämmer?) är i så fall oerhört blint för väldigt många, och vill jag hävda viktigare, aspekter av makt. Jag ställer mig till exempel frågan om följande två individer kan sägas ha samma chanser att frigöras med språkets hjälp. Har verkligen en handikappad, svart, lesbisk invandrarkvinna med ursprung från arbetarklassen samma chanser som en vit, infödd svensk, heterosexuell, medelklassman? Jag kan i alla fall inte se några som helst indicier på detta, tvärt om. Den vite västerländske mannen verkar alldeles oavsett hur väl han behärskar språket, i de flesta sammanhang klara sig bättre än alla kvinnor. Visst är språket viktigt för oss människor, för att optimera våra chanser, men vilken position vi får i startfältet, vilket är oändligt mycket mer avgörande för hur det går i loppet (det vet alla som spelar på trav), det bestäms definitivt på annat sätt och efter andra kriterier (ofta omedvetna sådana). Och det är också en aspekt som är oerhört relevant för min AIL-kurs slår det mig, för majoriteten av mina studenter har invandrarbakgrund.
Makt och kunskap, två sidor av samma sak
För att lite mer ingående försöka förklara hur jag tänker vänder jag mig till två andra av mina inspirationskällor, Michel Foucault och Gilles Deleuze. Och jag vill börja med att fortsätta diskutera tanken om hur makt och kunskap hänger samman. Hur ser man på kunskap inom den etablerade vetenskapen? Det skulle jag vilja börja med att titta närmare på. I slutet av boken Filosofins historia diskuterar Svante Nordin vad som kan sägas vara filosofins mer eller mindre tydliga kännetecken genom historien, kort sagt vad som gett ämnet dess kontinuitet. Nordin menar att det som präglat filosofin som ämne är först och främst dess kärlek till visdom, till det sanna, det rätta och det sköna. Han poängterar att detta är något som filosofen aldrig äger men absolut något man strävar efter, kort sagt ämnets ideal. Filosofin präglas, menar han, av en vilja att veta, för vetandets egen skull. Vidare menar Nordin att filosofin utmärks av sitt engagemang för ”vissa abstrakta ideal, för förnuft, sanning och rätt” (Nordin 2003:591). Hur skulle man kunna ifrågasätta eller kritisera ett sådant vetenskapligt ideal, som inte bara finns inom filosofin utan hålls högt inom i princip alla vetenskapsgrenar? Det är naturligtvis omöjligt, åtminstone om man ställer frågan på det sättet. Men det är trots allt min ambition att försöka göra något sådant, för det behövs en riktigt kritisk diskussion av den högt aktade vetenskapens roll i samhället och dess oproblematiserade förhållningssätt till förnuft, sanning och vad som är rätt. Inte för att jag med mitt sätt att bedriva vetenskap på något sätt vill ta över, och inte heller för att jag anser att den reguljära vetenskapen har fel eller är problematisk, egentligen. Tvärt om. Men jag anser att det behövs alternativ. Och det finns det många, inte bara inom kulturvetenskapen kanske bör påpekas, även om de inte får den uppmärksamhet de förtjänar.
Den franske historikern, filosofen och samhällsdebattören Michel Foucault är för många välbekant. Och till er som inte är förtrogen med honom skulle jag vilja uttrycka min stora avundsjuka. Tänk om jag ändå hade kunnat backa tiden och därmed fått möjlighet att med nya ögon upptäcka denne fantastiskt läsvärde tänkare på nytt. Han är inte enkel att förstå, men vem är det som har bestämt att livet ska vara enkelt? Om enkelhet verkligen ansågs vara det högsta av dygder i vårt samhälle, då tror jag inte att vi skulle känna igen oss. För vem skulle då orka lära sig läsa, räkna, cykla, tala främmande språk, och så vidare. Vem skulle då vilja jobba med hjärnkirurgi, ingenjörskonst och rymdfärder? Nej, att Foucault är svårtillgänglig och skriver på det sätt han gör ser jag som det kanske viktigaste skälet att läsa honom. För han hjälper mig att utvecklas som människa. Hans texter är dessutom öppna för många olika tolkningar, vilket gör att det viktigaste i dem inte är vad han vill säga, utan vad vi som läsare kan få ut av och göra med hans tankar. Han poängterar själv tydligt vikten av att böckernas innehåll används som ett slags verktyg i (det mödosamma) arbetet med att förstå sig på den värld man lever i. I vårt samhälle talas det allt oftare om vikten av ett livslångt lärande och jag kan inte tänka mig en bättre inspirationskälla för att sätta igång en sådan process än just Michel Foucaults texter.
Foucault menar att det är nödvändigt att förstå vilken roll och vilka anspråk vetenskapen och filosofin har och tillskrivs, om man vill förstå det samhälle man lever i. Det är ett annat sätt att säga att vi inte okritiskt ska ta något för sanningen, bara för att någon i vit rock säger att det är si eller så. Men ifrågasättandet får naturligtvis inte drivas hur långt som helst. Ingen kan förneka att män och kvinnor i vita rockar har tillfört världen oerhört mycket gott. Men, och det är själva poängen, de har också många lik i sina garderober. Och därför, menar Foucault, får vi aldrig glömma att förhålla oss kritiskt till de rön som vetenskapen presenterar. Vi får aldrig göra oss själva till viljelösa offer. Min tolkning av Foucault går ut på att man måste inse vikten av att aldrig lyssna mer på vem som säger något, än vad han eller hon säger. Det handlar om att alltid fråga sig på vilka grunder det eller detta förs fram som fakta, det handlar vidare om att alltid fråga sig varför just dessa tankar för fram just nu. Vad är det som gör att just det ämnet anses vara viktigt att undersöka? Ett annat sätt att uttrycka samma sak är att visa på vikten av att göra sig medveten om att det är den blinda tilliten till vetenskapen som är farlig och bör bekämpas, vilket naturligtvis gäller även denna text, och inte vetenskaperna i sig. Vetenskaperna i sig är varken onda eller goda, bara handlingarna som utförs i dess namn. Men sådana insikter och ett sådant kritiskt medvetande är absolut ingen garanti för frigörelse eftersom det, för att tala med Foucault, är den som har makten som bestämmer vad som är viktig och relevant kunskap, inte tvärt om (och samma gäller naturligtvis för språket).
Diskurs; mycket mer än bara ”talet om”
Foucault menar vidare att vårt samhälle präglas av en mycket speciell samtalsordning, eller som det brukar benämnas bland poststrukturalister, diskursordning, som tar sig uttryck dels i språket, dels i en hel massa (och skulle jag säga viktigare) reglerande tekniker och olika former av materialitet (papper, TV-mottagare/-sändare, videobandpelare o.s.v.). Att hävda att Foucault bara ägnar sig åt ”talet om”, det är därför en väldigt missvisande och otillbörlig förenkling. Faktum är att vi alla har att förhålla oss till sådana, mer eller mindre explicit uttryckta, lagar, förordningar, normer och konventioner (som alltså tar sig högst påtagliga fysiska uttryck, vilket allt för ofta glöms bort). Ensam är stark brukar det heta, men så är inte fallet om man vill bli accepterad i samhället. Då är det konformitet och social smidighet som gäller. Alternativet är att leva som eremit, vilket för de flesta ter sig föga lockande. För att klara sig måste man alltså anpassa sig och dessutom ingå i ett nätverk av allierade, men det räcker inte. Man måste även förlita sig på en lång rad saker, eller, för att föregripa diskussionen som strax följer, icke-mänskiga aktörer, vilket är ett annat ord för den materialitet som nämndes nyss.
Att ingen klarar sig speciellt länge i dagens samhälle som eremit, därom råder ingen tvekan, men man kanske inte nödvändigtvis måste anpassa sig genom att blint och okritiskt följa massan. Om inte annat kan det vara värt att stanna upp ibland för att försöka undvika att i efterhand ångra sig, vilket är något som stora delar av den tyska nationen (och många svenskar) fortfarande brottas med. Varför lyssnade jag på läkarnas försäkringar, finns det också de som frågar sig, om att Neurosedyn var ofarligt? Varför använde jag Hormoslyr, DDT eller Agent Orange? Allt för många människor brottas med den typen av frågor. Vems är ansvaret? Många menar att det är enskilda människor som kan och bör ställas till svars för liknande missräkningar. Men jag håller inte med om det. Jag anser att det är vetenskapen som måste ta sitt ansvar, inte enskilda individer. Och för att vetenskapen ska kunna förmås göra detta krävs det att majoriteten av samhällsmedborgarna ställer krav på vetenskapen och inte bara blint accepterar professorernas slutsatser. En bland allmänheten högt utvecklad förmåga till självständigt kritiskt tänkande är emellertid inte någon garanti för att sådant inte kommer att hända igen. Men med ett något mer allmänt utvecklat kritiskt medvetande kan åtminstone minska skadorna genom att vetenskapens rön inte följs blint av alla. För att få till stånd ett förhållande där fler människor är mer kritiska än idag kan pedagogiken spela en central roll. Men man behöver emellertid också förstå vilka mekanismer som ligger bakom det skeende som gör att det blir som det blir, de krafter som är verksamma när det normala blir normalt. Och det är just sådana frågor som Foucault diskuterar.
Sanning som problem
Foucault menar att ett av de största problemen som vi människor som lever här och nu har att brottas med är den djupa samhälleliga övertygelsen om att det existerar en ideal sanning, och att det i historien finns inlagd en inneboende rationalitet (Foucault 1993:32). Jag ska genast förklara närmare hur jag tänker. Foucault menar att den kollektiva förvissningen om att det finns en absolut sanning som med hjälp av vetenskapliga metoder är möjlig att nå, har en oerhört stark ställning i vårt samhälle. Det han genom sina studier vill göra oss uppmärksamma på är att den inställningen och övertygelsen lever kvar i våra medvetanden genom en rad begränsningar och utestängningar och att det är dessa (huvudsakligen omedvetna) strategier – och här är det viktigt att lägga märke till att det är just omedvetna strategier som omtalas – som framhåller den ideala sanningen och den immanenta rationaliteten. Förnekandet av detta, som han benämner, spel, har ända sedan sofisterna uteslöts ur samhällets gemenskap i Grekland på 400-talet för Kristus, fått som konsekvens att verklighetens paradoxer aktivt av vissa inflytelserika grupper i samhället tystats eller kanske snarare förträngts (Foucault 1993:32f), det handlar i alla fall om ett aktivt handlande.
Det verkar som om man velat utplåna varje spår av dess inbrytning i tanke- och språkspelen. I vårt samhälle (liksom, föreställer jag mig, i alla andra men då med andra profileringar och accentueringar) finns det utan tvivel en djup logofobi, ett slags dov fruktan inför dessa händelser, inför denna mängd av sagda ting, inför framvällandet av alla yttranden och inför allt däri som kan vara våldsamt, diskontinuerligt, stridslystet, oordnat och farligt, ja inför diskursens stora, oupphörliga och oordnade brus. (ibid:36).Kanske det är så enkelt som att vi människor helt enkelt inte gillar kaos och osäkerhet? Vi lyssnar därför hellre på den som säger sig veta hur det ligger till, än den som hävdar att det är svårt, komplicerat och kanske till och med omöjligt att plocka fram svaret på just de frågor vi har. Men det vore väl olyckligt i så fall, tycker jag. Det blir lite som att stoppa huvudet i sanden för att slippa ta tag i det vi oundvikligen måste ta tag i, om vi nu vill förstå den värld vi lever i. Här har humaniora emellertid ett stort pedagogiskt problem. Och då kan det vara på sin plats att å det bestämdaste påpeka att det sista jag vill uppnå är att skapa kaos och sprida osäkerhet. Däremot vill jag diskutera förutsättningarna för vårt samhälle och ifrågasätta rimligheten i vårt ständiga sökande efter visshet och säkerhet. Men för att göra detta måste man först kunna bemästra den fundamentala osäkerhet som oundvikligen finns ”vid roten” av världen, som är själva det socialas och kulturens ”ursoppa”. När man väl gjort sig vän med den tanken, när man väl har integrerat den i sin världsbild, då först kan arbetet med att förstå världen börja. Viktigt att göra sig uppmärksam på när man tänker kring dessa saker, det är att man måste vara öppen för att ändra sina tankar kring själva språket, som är så oerhört sammankopplat till sanningen och kunskapen. Ska man kunna förstå det radikala ifrågasättandet av det västerländska moderna tänkandet då måste man vara öppen för tanken på att problematisera även det. Finns det där ute i världen, för oss att upptäcka, eller har det skapats precis som vår kunskap om världen tillsammans med människligheten genom historien? Jag är benägen att svara ja på den frågan, för det är först då som jag kan bryta den (tanke)barriär som gör det så svårt för mig att sluta tänka dualistiskt: praktik/teori, abstrakt/konkret. För att försöka illustrera hur detta dualistiska tänkande finns överallt och påverkar oss ständigt vill jag även knyta an till dualismerna kropp/själ och manligt/kvinnligt. Ständigt bryter sig detta mönster in i vårt tänkande, och väl där delas världen upp i mindre delar för att sedan hierarkiseras.
När man tagit detta tänkande till sig förstår man (åtminstone gör jag det) lite bättre hur det går till när den vita, heterosexuella, medelklassmannen, gång på gång och överallt, som av en slump, alltid hamnar överst. Den maktposition han har i världen har han inte förtjänat själv, det är tvärt om bara ett resultat av alla människors ständiga strävan efter att förvekliga sin alldeles egna unika vardag, i en värld där dikotomier anses ofrånkomliga. Och det är det som är källan till makten, det faktum att dikotomierna aldrig ifrågasätts. Makten byggs sedan upp och växer sig stark med hjälp av och som ett resultat av den samlade insatsen av alla människors på jorden vardagliga handlingar. Och poängen med detta tänkande är att det sätter fingret på och pekar ut något oerhört viktigt; alla människor på jorden är lika nära makten som alla andra. Det finns inget centrum, makten skapas istället kontinuerligt, överallt av alla samtidigt, i en ständigt pågående process, utan början eller slut.
Vikten av att tänka fundamentalt annorlunda
Okej, då är vi igång. Jag vill nu utifrån (bland annat) Bruno Latours tankar om vetenskap försöka resonera kring möjliga vägar att hitta fram till ett eget vetenskapligt och pedagogiskt förhållningssätt. Det bör påpekas att mitt förslag absolut inte ska betraktas som ett tankesystem som man får ta till sig, alternativt förkasta, i sin helhet. Detta därför att min (och som jag tolkat det även Latours) utgångspunkt är att allas tankar och åsikter är viktiga och användbara i ett långsiktigt socialt hållbart samhällsbygge. Åsikter och tankar kan man inte ta patent på och det måste vara tillåtet att göra egna läsningar, utan att först inhämta godkännande från upphovsmannen eller upphovskvinnan. Under mina år i akademin har jag allt mer kommit att övertygas om att humanioras framtid ligger dels i en ökad betoning på kunskapens spridning och en allmän uppmuntran till eget kritiskt tänkande, dels i vetenskapens förmåga att ständigt såväl uppfinna som våga prova nya metoder, i dess förmåga att överskrida sina egna inneboende begränsningar (jfr Kristensson Uggla 2002), vilket samtidigt ganska väl stämmer överrens med hur jag har uppfattat pedagogiken. Viktigt är dock att allt detta sker i en kommunikativ process och inför öppen ridå. Således ser jag det som min kanske viktigaste uppgift som humanistisk forskare och som lärare på högskolan att locka läsaren och studenterna till kritik av mina tankar och till fördjupade självstudier.
Dessa utgångspunkter är en viktig konsekvens av min läsning av Gilles Deleuzes (1998:105ff), tankar om ett ”nomadiskt tänkande”, som till skillnad från ett absolut, universellt tänkande …
[F]ortskrider på ett annat sätt. Det lierar sig inte med ett universellt tänkande subjekt, utan snarare med en enskild ras; och det grundas inte i en allomfattande totalitet, utan utbreds snarare i en horisontlös miljö som är ett slätt rum, stäppen, öknen eller havet. Här etableras en helt annan typ av samstämmighet mellan rasen definierad som ”stam” och det släta rummet definierat som ”miljö”. En stam i öknen i stället för ett universellt subjekt inom horisonten för ett allomfattande vara.Deleuze skriver vidare, att ”allt tänkande är en tillblivelse, en dubbel tillblivelse, snarare än ett attribut till ett Subjekt och representationen av ett Helt.” Och det får mig också att tänka på Donna Haraways (1997) kritik av ”the modest wittnes”. Det vill säga den förment objektive vetenskapsmannen, som tror sig kunna, utan att påverka det som studeras, iaktta skeenden utan att själv iakttas. Det hoppas jag har framgått ovan är inte min ambition, tvärt om. Ett alternativt sätt att uttrycka samma sak, är att hävda att tänkandet inte är något som går att härleda till ett subjekts enda hjärna. Att tänka så leder helt fel och är inte korrekt – det är en förutsättning för att förstå vad jag vill säga att man hänger med här – det har jag övertygats av genom Johan Asplunds (2002:114) bok Genom huvudet:
Den som förstår en historia har naturligtvis en hjärna. Härav följer inte att det är hjärnan som förstår historien. Det är en med hjärna utrustad agent som förstår historien. Vi kan säga att hjärnan är ett för agenten nödvändigt instrument när han förstår en historia. Om vi härnäst säger att det är instrumentet som förstår historien begår vi ett grammatiskt misstag.
Alternativt kunde vi säga att hjärnan är den scen där en historia blir förstådd. Rättare sagt: hjärnan är den intrakraniala delen av den scen där en historia blir förstådd. Större delen av scenen befinner sig utanför kraniet. Om vi nu säger att det är hjärnan som förstår historien så säger vi att det är den intrakraniala delen av scenen som förstår historien. Också detta vore ett grammatiskt misstag. Att säga att det är den intrakraniala delen av en scen som förstår en historia är som att säga att det är en del av ett kök t.ex. spisen, som lagar mat.Asplund driver genom hela sin bok, med hjälp av olika exempel och illustrationer, argumentet att kunskap (eller problemlösning) är en kollektiv process. Med skärpa vänder han sig mot alla förståelser av intelligens som ett solitärt ”fenomen”, eller som han säger i slutet av boken, ”Jag har argumenterat för att det vore bättre att föreställa sig en öppen mötesplats, ett forum för intelligenta aktiviteter. Tänkandet kan ibland se ut som en privat angelägenhet men i sin grundform är det en offentlig angelägenhet.”
Vetenskapen måste därför, menar jag, för sin egen fruktbara överlevnads skull och om den ska kunna gagna samhället, i högre grad än idag inse hur beroende all kunskapsproduktion är av öppenhet och kommunikation. Annars är risken stor att man skapar ett nytt medeltida ”prästerskap” som oantastligt och utan insyn tolkar verkligheten efter för vanligt folk outgrundliga principer och metoder, vilket jag menar vore att i onödan sätta gränser för mänsklighetens och samhällets utveckling. Den typen av kulturstudier som jag vill ägna mig åt vore dessutom totalt värdelös om den inte kunde spridas till och läsas av breda lager av befolkningen, eftersom det är först när saker och ting kommuniceras mellan människor och olika tolkningar diskuteras ute i samhället som den förändring jag menar att kulturvetenskapen ska diskutera förutsättningarna för och konsekvenserna av, kan komma till stånd. Alltså, kära läsare (och kanske framförallt mina studenter), känn dig/er välkommen/na att resa invändningar. Jag vill inte köra ner odiskutabla teser i halsen på någon, jag vill istället initiera en diskussion om hur man kan förstå och se på kunskap och (arbetsintegrerat)lärande. Detta är mitt förslag, vad säger du/ni?
Inte bara människor är aktörer i världen
Eftersom jag själv hade svårt att ta till mig ovanstående tankar tror jag att det finns en viktig poäng att fortsätta förklaringen av hur jag tänker. Det är, tycker jag, och säger jag även till mina studenter, lite som att lära sig cykla. När man väl har lärt sig är det nästan omöjligt att förstå vad man inte förstod innan. Det tycker jag är den kanske viktigaste insikten att bära med sig och aldrig glömma i sin lärargärning, att aldrig glömma vilka problem man själv hade i början när man skulle försöka förstå de tankar som idag är självklara. Det som är så svårt att förstå i ovanstående resonemang och som jag dessutom tror är upphovet till det dikotomiska tänkandet, det är människlighetens fixering vid den egna hjärnan som upphovet till alla tankar. Det själva uppdelningen mellan oss som subjekt och världen som objekt som vi måste försöka tänka oss förbi om vi vill förstå hur världen kan förändras från grunden. Hur gärna vi än vill tror det så är vi inte ”herrar i vårt eget hus.” Vi människor är bara en aktör bland många som verkar i världen på samma villkor som alla andra aktörer. Och det är inte speciellt lätt att förstå, ens för mig som är övertygad om att det är en riktig beskrivning av världen.
För att här då försöka närma mig samma sak som ovan, fast på ett lite annorlunda sätt vänder jag mig till den tyske professorn i estetik, Friedrich Kittler (2003), som jag funnit många bra argument hos. I essäsamlingen Maskinskrifterdiskuterar Kittler på olika sätt hur ”en rad historiskt begränsade praktiker för inskription, i vaxtavlor eller sinnen, i celluloidens silversalter eller mikroprocessorns kisel […] alla utgör den oundgängliga förutsättningen för ett samhälles informationsbehandling” (ibid:24). Kittler menar att människan måste förstås som den förmedlande länken mellan fysiologi och informationsteknik, och han ifrågasätter människans ”vanföreställning om att hon tack vare en ’egenskap’ som kallas ’medvetande’ skulle vara annorlunda och förmer än en ’räknemaskin’. Ty både människan och datorer är ’föremål för signifikanternas appeller’, det vill säga båda styrs av program.” (ibid:51).
Den vetenskapliga kunskapen, och även pedagogik, menar jag lite provocerande så här på slutet av kursen, kan betraktas som just ett sådant slags program, en sådan reglerande teknologi som kontrollerar och styr vilka förändringar som är möjliga och vilka som är omöjliga. Ett annat exempel är filmen (men givetvis även nästan allt annat som vi omger oss med) som faktiskt kan fungera som ett medium för kontroll av oss människor, som ett slags verktyg för maktutövning. Och här tänker jag på kontroll i den mening Deleuze lägger i begreppet i artikeln ”Post scriptum om kontrollsamhällena” (1998), där han diskuterar sätt att förstå makt genom att likna samhällena vid deras dominerande teknologier.
Det är lätt att låta varje samhälle motsvaras av en maskin, inte för att maskinerna skulle vara det avgörande, utan för att de uttrycker de samhälleliga former som är kapabla att ge upphov till dem och begagna sig av dem. De gamla suveränitetssamhällena nyttjade enkla maskiner, hävstänger, block, klockor; de mer närliggande disciplinära samhällena var utrustade med energibaserade maskiner, utsatta för entropins passiva och sabotagets aktiva fara; kontrollsamhällena opererar i den tredje maskinåldern, med informationsteknologier och datorer, vars passiva fara är störningar och vars aktiva fara är piratverksamhet och virus.1800-talets kapitalism, menar Deleuze, handlade om koncentration, produktion och privategendom. Med Foucault kan man då betrakta fabriken som en inspärrningsmiljö. Det var kapitalisten som ägde produktionsmedlen, men även andra miljöer införlivades i och med denna ”kontrollogik” i samhällssystemet vilket kan illustreras med arbetarens bostäder, den fostrande skolan, sjukhuset och så vidare (Foucault 1993). I det kapitalistiska samhället kunde man vidare tala om en arbetsetik, till skillnad från dagens konsumtionsetik (jfr Bauman 1999). Den kapitalism vi lever med köper inte längre råvaror och säljer inte längre färdiga produkter, det den primärt sysslar med är istället att sälja tjänster, och att köpa handlingar.
Det är inte längre en produktionens utan en produktens kapitalism, det vill säga en försäljningens eller marknadens kapitalism. Därför är den väsentligen dispersiv, och fabriken har lämnat plats åt företaget. Familjen, skolan, armén och fabriken är inte längre analoga men distinkta miljöer som konvergerar in mot en ägare, en Stat eller privatintressen, utan bildar nu de kodade, deformabla och transformabla figurerna hos ett företag som bara har förvaltare. Till och med konsten har lämnat de slutna miljöerna för att träda in i bankens kretslopp. Erövringar av marknader sker genom kontroll och inte längre genom utbildandet av en disciplin, genom fixering av kurser snarare än genom prissänkningar, genom transformationer av produkter snarare än genom specialisering av produktionen (Deleuze 1998:200).
Den nya världsordning som denna logik givit upphov analyserar även Michael Hardt och Antonio Negri, i boken Imperiet. Författarna försöker där beskriva den nya världsordningen, i termer av maktens globalisering. Det nya globala styret som vi alla på ett eller annat sätt lever under kallar de Imperiet. Imperiet ska förstås i termer av en abstrakt maktordning, som en gemensam global logik för den ansiktslösa makt som vi alla är med om att upprätthålla och som vi alla har att förhålla oss till, som reglerar allas våra liv. Fast på olika sätt om man är man eller kvinna, vit eller svart, heterosexuell eller homosexuell, handikappad eller ej (och som ni märker faller jag direkt i dikotomiseringsfällan. Det som sagt svårt att tänka annorlunda, men det är nödvändigt).
Maktens nya kläderDen makt som diskuterats ovan verkar alltså genom kontroll snarare än genom disciplin och poängen med att ta upp dessa tankar här att det i princip är så som all makt fungerar och påverkar alla som lever i världen. Det är i linje med sådana tankar som jag håller med Freire om att ingen undervisning är neutral, och det är på samma sätt sådana tankar som gör att jag inte håller med om att pedagogiken antingen frigör eller anpassar. Som jag ser det är det samma dikotomiska tänkande som ger upphov till tron på att någon skulle kunna frigöras. Tvärt om hävdar jag att vi alla är dömda till olika grader av anpassning. Det som gör att jag orkar leva med en sådan insikt är att den även utgår från att makten aldrig kan ägas av någon, det är alltid bara ett passivt resultat av samtliga aktörers handlingar. Alla har med anda ord lika nära till makten. Georg Bush är bara världens mäktigaste man så länge han accepteras som sådan. Utan sitt sammanhang (av både mänskliga och ickemänskliga aktörer) är han blott en liten obetydlig och ganska fördomsfull farmare från Texas. Hardt och Negri menar att makten, eftersom den opererar med kontroll istället för disciplin har kommit närmare de enskilda medborgarna, att det är en makt som så att säga verkar med folkets goda minne. De menar vidare och med samma logik att alla har lika nära makten. De använder termen myllret för att beskriva den instans mot vilken makten verkar. Jag läser därmed boken Imperiet som ett slags ögonöppnare, som ett lysande exempel på den pedagogik jag vill arbeta med. Författarna visar på vägar ur den kontrollmakt som man annars lätt medverkar till att underkasta sig själv.
Pedagogikens abstrakta maskin
Jag väljer att betrakta pedagogiken som ett slags maskin, en abstrakt maskin för att tala med Deleuze. Ordet abstrakt är viktigt i sammanhanget, för när Deleuze talar om makt/kontroll och begär så handlar det hela tiden om sådant som sker mellan de inblandade entiteterna. Pedagogikens abstrakta maskin och dess förmåga till kontroll kan ingen enskild aktör, varken mänsklig eller icke-mänsklig styra över. Kontrollen är alltid ett resultat av relationerna mellan de berörda aktörerna. Meningen med begreppet abstrakt maskin är här att visa hur pedagogiken alltid gör något, att den inte bara är ett medium för förmedling av kunskap, vilket för övrigt gäller även språket och alla teknologier som vi lever med. Pedagogiken har en egen verkan på världen som inte har något som helst att göra med lärarens eller läromedelsförfattarens tankar och önskningar kring hur undervisningen ska uppfattas. På samma sätt handlar det heller egentligen inte om studenternas medvetna reception av undervisningens innehåll. Vad jag är intresserad av och det jag egentligen ville diskutera här är därför vad som kan sägas hända på den AIL-kurs jag leder under innevarande termin, vad som kan sägas uppstå som ett resultat av de relationer som skapas i den process som kursen utgör. Nyckelorden här är alltså relationer, processer, aktörer och det som sker i mellanrummet mellan aktörerna.
AIL/pedagogikens essens
Den Holländske 1600-talsfilosofen Barouch Spinoza har sagt att en kropp bara ”är” vad den kan göra, och att vi aldrig kommer att kunna veta var gränserna för detta görande går. När Deleuze tar upp denna tanke formulerar han det i termer av att varje kropp utgör en multiplicitet, vilket betyder att den bara kan definieras i förhållande till alla de sätt på vilka den kan relatera till samtliga krafter och materialiteter med vilka den kan ingå allianser. Och det kan sägas vara min främsta ambition med kursen, att kanalisera alla de multipla och komplexa behov som finns i gruppen av studenter och att sedan finnas med som ett slags moderator under kursens gång. När processen väl satts igång och alla aktörerna har börjat interagera då finns det bara en sak att göra, ställa sig vid sidan av och iaktta processen och att finnas tillhands för stöd, inspiration och lösare av praktiska problem. När jag tänker på Arbets, Integrerat, Lärande, då vill jag inte göra någon skillnad mellan AIL och pedagogik. Det är och måste betraktas som samma sak.
Summan av alla de möjliga (även hypotetiskt möjliga) allianser som en entitet kan ingå, talar Deleuze om i termer av entitetens/fenomenets essens, vilket är ett ganska kontroversiellt begrepp inom humaniora idag. Men den essens som här åsyftas är inget som har något med en inre kärna att göra, tvärt om, den essens jag talar om hänvisar till en utsida som går att undersöka och belägga med hjälp av vetenskapliga metoder. AIL/pedagogikens essens utgörs med detta sätt att tänka av samtliga kopplingar/allianser som potentiellt kan finnas mellan samtliga berörda parter. Det finns därför ingen insida i form av teori som lärs ut på högskolan och en praktik som utförs där ute. Det finns bara relationer mellan aktörer, och olika maktförhållanden.
Deleuze (1998:136) använder begreppet maskiniskt fylum för att förklara detta. Det maskiniska fylumet ska förstås som något som existerar före alla tankar på pedagogik och före praktiken. Fylumet föregår även studenten, läraren, högskolan och den potentiella arbetsgivaren och det som gör kursen till en AIL-kurs enligt detta tänkande blir då alla de ”konstituerande sammansättningar” som krävs för att kursen ska kunna komma att betraktas som en AIL-kurs. Essensen här blir då allt det vi förväntar oss av en sådan kurs, varken mer eller mindre. Detta tänkande ligger nära Hans-Erik Hermanssons definition, känselsprötsbegrepp, men jag vill hävda att det är vidare och mer genomgripande än det. Med hjälp av Deleuze kulmpas allt vetande, all praktik och alla aktörer samman i en och samma dimension, en och samma verklighet. Talet om AIL, allt det som känns igen som AIL och all teknologi, all materialitet som kan kopplas samman med AIL; det benämns här AILs maskiniska fylum, och betraktas enbart som olika sidor av samma sak. Både Latour och Deleuze behandlar artefakter, materialitet och människor som analytiskt jämställda, som aktörer i en och samma verklighet med likvärdig förmåga till agens. Och det är också vad jag försöker göra i min AIL-kurs.
Mitt pedagogiska credo
Min analys av AIL tar alltså fasta på att AIL är det som händer, det är en konsekvens av det faktum att det finns något som över tid är beständigt genom många olika aktörens processuella kommunikation/samverkan (både medveten och omedveten), och detta något är det som går under benämningen Högskolan Väst. Eftersom vi alla är en del av denna abstrakta maskin så har vi alla ett ansvar för det som sker där. Och om jag ska försöka avsluta denna tankebok med en sammanfattning så vill jag göra det genom att formulera ett slags pedagogiskt credo, som också är den kanske viktigaste insikten jag fått genom att vara en del av den högskolepedagogiska introduktionskursens 2006/07 abstrakta maskin: Pedagogik handlar om ansvar, att ta sitt ansvar som lärare och att hjälpa studenterna ta sitt ansvar för sina studier.Tillsammans skapar vi världen, på gott och ont.
Tack alla för en givande kurs!
Eddy
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar