Minnet är ett filter som sorterar ens upplevelser. Det är selektivt och ibland även kreativt. Minnen förändras och formas delvis av ens önskningar om hur det borde eller skulle kunna vara. Vi människor minns olika även om vi upplever samma sak, och olika detaljer i skeendet fastnar hos var och en av oss. Minnet är analogt och mänskligt; en integrerad del av vår mänskliga personlighet. Att vi har minnen och kan minnas förenar oss människor även om alla minns på sitt eget högst personliga sätt.
Demenssjukdomar slår mot minnet och den som drabbas vittrar liksom bort eller löses sakta upp och försvinner eller förändras. Plötsligt finns personen som vi kände inte längre bland oss även om kroppen gör det. Alzheimers är en fruktansvärd sjukdom på det sättet och den drabbar de anhöriga värst, just för att den sjuke går in i glömskans dimma medan de anhöriga minns personen som hen var. Så nära och ändå så långt bort. Hen minns inte vem hen en gång var, men kroppen kan mycket väl minnas vissa gester och ord.
I mötet med gamla vänner som man inte sett på länge utbyter man minnen av det man gjorde och upplevde back in the days. Det är så vänskap stärks och livet blir en sammanhållen helhet. Ju mer man mins tillsammans desto bättre känner man varandra, det är i alla fall min upplevelse. Därför är det jobbigt att upptäcka att man i relation till vissa minns mer än dem, att deras minne av en själv är svagare än ens eget minne av dem. Det är som man inte funnits eller som ens liv inte betyder något. Antar att det är något man måste vänja sig vid, när man blir äldre och om man får ha hälsan. Likväl som minnet är en del av livet är glömskan det.
Idag tänker sig många att minnet kan ersättas med digitala lösningar. Att hjärnan kan och bör kopplas upp mot nätet för att få tillgång till allt som finns lagrat där. Det kan tyckas som en lockande möjlighet, men jag tror det är förödande för mänskligheten eftersom människan och det mänskliga därmed jämförs med tekniken som ifråga om minneskapacitet är överlägsen människan. Visst kan det kännas lockande att slippa skammen som det innebär att staka sig eller fastna på ord, namn och detaljer man vet att man kan men inte minns i stunden. Fast om vi alla har tillgång till samma information direkt utplånas olikheterna och allt det som gör oss människor till individer med unika personligheter. Det mänskliga kan i en sådan värld mycket väl uppfattas som bleka kopior av maskinerna som på det sättet koloniserar ännu en del av det mänskliga.
Den mänskliga faktorn talar vi om, och det är aldrig i positiva ordalag. Maskinerna och tekniken är idealet som vi mäter oss själva mot, och det är därför som det uppfattas lockande att kunna koppla upp hjärnan mot en extern hårddisk eller direkt till nätet. Det är en potentiellt farlig väg att gå. Maskinerna kan och kommer aldrig att kunna ta över, men människorna kan mycket väl lämna över och erkänna sig besegrade. Om och när det kollektiva minnet av analoga lösningar som pappersböcker, utantilläxor, lärda samtal och bildning falnar blir digitaliseringen det nya normala.
Kulturen förändras gradvis och långsamt förskjuts gränserna och synen på vad som är normalt och önskvärt. Vårt sociala liv är allt mer digitalt, till exempel. Det som sker på nätet går att kontrollera och blir det jobbigt kan man blocka eller lämna forumet. Det går inte i fysiska möten mellan människor. Fast det är där, i mötet med andra som vi människor blir MÄNNISKOR. Och det som gör oss till människor är att vi speglar oss i andras ögon; deras reaktioner på våra ord, tankar och handlingar ger oss feed-back och alla möten förändrar de som möts.
Aningslösheten och okunskapen som många uppvisar när man talar om digitalisering eller när drömmar om obegränsat minne eller det som är nästa steg, evigt liv, kommer på tal, skrämmer mig. Jag är humanist och värnar det mänskliga. Inte för att det är perfekt eller oproblematiskt, utan för att vi är just människor, på gott och ont. Vissa drömmar ska inte realiseras, och alla problem går inte att undanröja. Livet handlar om att lära sig hantera det, inte om att ta avstånd från det. Så tänker i alla fall jag.
 |
| Bild: Ajan |
Demenssjukdomar slår mot minnet och den som drabbas vittrar liksom bort eller löses sakta upp och försvinner eller förändras. Plötsligt finns personen som vi kände inte längre bland oss även om kroppen gör det. Alzheimers är en fruktansvärd sjukdom på det sättet och den drabbar de anhöriga värst, just för att den sjuke går in i glömskans dimma medan de anhöriga minns personen som hen var. Så nära och ändå så långt bort. Hen minns inte vem hen en gång var, men kroppen kan mycket väl minnas vissa gester och ord.
I mötet med gamla vänner som man inte sett på länge utbyter man minnen av det man gjorde och upplevde back in the days. Det är så vänskap stärks och livet blir en sammanhållen helhet. Ju mer man mins tillsammans desto bättre känner man varandra, det är i alla fall min upplevelse. Därför är det jobbigt att upptäcka att man i relation till vissa minns mer än dem, att deras minne av en själv är svagare än ens eget minne av dem. Det är som man inte funnits eller som ens liv inte betyder något. Antar att det är något man måste vänja sig vid, när man blir äldre och om man får ha hälsan. Likväl som minnet är en del av livet är glömskan det.
Idag tänker sig många att minnet kan ersättas med digitala lösningar. Att hjärnan kan och bör kopplas upp mot nätet för att få tillgång till allt som finns lagrat där. Det kan tyckas som en lockande möjlighet, men jag tror det är förödande för mänskligheten eftersom människan och det mänskliga därmed jämförs med tekniken som ifråga om minneskapacitet är överlägsen människan. Visst kan det kännas lockande att slippa skammen som det innebär att staka sig eller fastna på ord, namn och detaljer man vet att man kan men inte minns i stunden. Fast om vi alla har tillgång till samma information direkt utplånas olikheterna och allt det som gör oss människor till individer med unika personligheter. Det mänskliga kan i en sådan värld mycket väl uppfattas som bleka kopior av maskinerna som på det sättet koloniserar ännu en del av det mänskliga.
Den mänskliga faktorn talar vi om, och det är aldrig i positiva ordalag. Maskinerna och tekniken är idealet som vi mäter oss själva mot, och det är därför som det uppfattas lockande att kunna koppla upp hjärnan mot en extern hårddisk eller direkt till nätet. Det är en potentiellt farlig väg att gå. Maskinerna kan och kommer aldrig att kunna ta över, men människorna kan mycket väl lämna över och erkänna sig besegrade. Om och när det kollektiva minnet av analoga lösningar som pappersböcker, utantilläxor, lärda samtal och bildning falnar blir digitaliseringen det nya normala.
Kulturen förändras gradvis och långsamt förskjuts gränserna och synen på vad som är normalt och önskvärt. Vårt sociala liv är allt mer digitalt, till exempel. Det som sker på nätet går att kontrollera och blir det jobbigt kan man blocka eller lämna forumet. Det går inte i fysiska möten mellan människor. Fast det är där, i mötet med andra som vi människor blir MÄNNISKOR. Och det som gör oss till människor är att vi speglar oss i andras ögon; deras reaktioner på våra ord, tankar och handlingar ger oss feed-back och alla möten förändrar de som möts.
Aningslösheten och okunskapen som många uppvisar när man talar om digitalisering eller när drömmar om obegränsat minne eller det som är nästa steg, evigt liv, kommer på tal, skrämmer mig. Jag är humanist och värnar det mänskliga. Inte för att det är perfekt eller oproblematiskt, utan för att vi är just människor, på gott och ont. Vissa drömmar ska inte realiseras, och alla problem går inte att undanröja. Livet handlar om att lära sig hantera det, inte om att ta avstånd från det. Så tänker i alla fall jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar