Jag har svårt att fokusera på annat skrivande idag, eftersom arbetet med kulturteoriboken gick så bra igår och jag vill stanna kvar i det flow jag arbetade upp. Därför publicerar jag två recensioner istället, som jag skrev i våras men som först nu publicerats. Denna recension finns publicerad på svenska i RIG. Kulturhistorisk tidskrift grundad 1918, och översatt till engelska i senaste numret av Ethnologia Scandinavica.
Interpreting the brain in society
Cultural reflections on neuroscientific practices
Kristoffer Hansson & Marcus Idvall (eds.)
Arkiv Förlag, 2017
978-91-7924-293-0
167 sidor
För några år sedan skrev jag en uppskattande recension av boken The Atomized Body. The cultural life of stem cells, genes and neurons (Liljefors, Max & Lundin, Susanne & Wiszmeg, Andréa (eds.). Den bok som här ska resoneras är skriven av samma forskargrupp från Lund, och jag uppskattar denna bok minst lika mycket som jag uppskattar den förra. Efter genomgången av bokens innehåll ska jag förklara varför.
Cultural reflections on neuroscientific practices
Kristoffer Hansson & Marcus Idvall (eds.)
Arkiv Förlag, 2017
978-91-7924-293-0
167 sidor
För några år sedan skrev jag en uppskattande recension av boken The Atomized Body. The cultural life of stem cells, genes and neurons (Liljefors, Max & Lundin, Susanne & Wiszmeg, Andréa (eds.). Den bok som här ska resoneras är skriven av samma forskargrupp från Lund, och jag uppskattar denna bok minst lika mycket som jag uppskattar den förra. Efter genomgången av bokens innehåll ska jag förklara varför.
Boken är en antologi som skrivits av forskare knutna till forskargruppen The Cultural Studies Group of Neuroscience, som består av forskare från ämnena etnologi, konsthistoria och visuella studier. Argumentet för att skriva denna kulturvetenskapliga bok är lätt att förstå och stämma in i. Kulturellt relaterade, existentiella frågor om medvetandet samt liv och död, är allt för viktiga för att lämna helt och hållet i händerna på neurovetenskapen. Liksom The Atomized Body är detta en bok där erfarenheter hämtade från tvärvetenskapliga sammanhang analyseras. Boken består av sju kapitel och två efterord, med följande innehåll:
Kapitel 1: A different kind of engagement: P.C. Jersild’s novel A Living Soul (Kristoffer Hansson)Bokens första kapitel är till dels en fortsättning på den ganska korta, men kärnfulla och informativa inledningen. Här är utgångspunkten för analysen författaren P.C. Jersilds roman A Living Soul, från 1988, som handlar om en hjärna som opererats ut ifrån kroppen och som lever i en skål, uppkopplad till en rad instrument. Berättarrösten i boken är hjärnan, vilket gör den perfekt som underlag för analys av just hjärnans plats och roll i dagens samhälle. Författaren introducerar i detta kapitel många av de begrepp och dilemman som behandlas i övriga kapitel, vilket visar att detta är en väl integrerad och tematiskt sammanhållen antologi, alltså inte bara en samling texter om liknande ämnen sammanfogade till en mer eller mindre fungerande helhet. Den bärande tanken i kapitlet är att ny teknik ger upphov till ny kunskap, här i form av nya representationer av hjärnan, och helt nya sätt att se på liv och död. I och med tekniska landvinningar inom medicinen kom dödsbegreppet att diskuteras, därmed kom inte bara vetenskapen utan även livet i sig självt att politiseras, vilket tvingat fram helt nya etiska dilemman som måste hanteras. Neurovetenskapen klarar inte detta på egen hand. Därför är tvärvetenskap så viktigt.
Kapitel 2: Pathological creativity: How popular media connect neurological disease and creative practicies (Peter Bengtsson och Ellen Suneson)
Nästa kapitel handlar om hur hjärnan representeras i populärkulturen, som ofta använder sig av och sprider daterade föreställningar om vetenskaplig kunskap, i detta fall om kreativitet som i många TV-serier (både fiktiva och dokumentära) förknippas med psykisk sjukdom. Fokus i artikeln riktas mot hur förmedlingen av dessa mer eller mindre felaktiga insikter påverkar allmänhetens uppfattning av vad som friskt och sjukt samt normalt och onormalt ifråga om kognitiva egenskaper. Vetenskapliga kunskaper om komplexa relationer, fenomen och förhållanden förenklas ofta i populärkulturella framställningar, vilket är förståeligt och just därför viktigt att diskutera. Här i detta kapitel illustreras nyttan med humaniora på ett fint sätt. Författarna pekar på betydelsen av en väl utvecklad kritisk, analytisk förmåga bland allmänheten för att förhindra att vanföreställningar sprids och påverkar förutsättningarna för kommunikation av kunskap mellan vetenskapen och det omgivande samhället.
Kapitel 3: ’Biospace’: Metaphors of space in microbiological images (Max Liljefors)
Diskussionen i detta kapitel bygger på ingående analyser av olika aspekter av bilder tagna av bland annat neuroner, som presenteras på liknande sätt som himlakroppar. Även här varnas för förenklingar. Att bilder säger mer än ord är en klyscha, men författaren visar hur viktigt det är att vara medveten om kraften i visualiseringar av vetenskapliga resultat. Bilderna av fragment av hjärnan bidrar till att sprida och hålla vid liv föreställningen om att medvetandet (och även kunskapen) går att lokalisera till en specifik plats, vilket forskningen om hjärnan visar inte stämmer. Med hjälp av begreppet biospace (som enkelt kan sägas handla om hur, i detta fall hjärnan, representeras estetiskt och frikopplat från resten av kroppen) diskuteras hur bilderna skapas och presenteras för allmänheten samt hur sättet att komponera bilderna påverkar kunskapen om och förståelsen av livet och verkligheten. Författaren fokuserar på hur bilderna skapas och på det som är frånvarande i dem, liksom på hur bilderna förmedlar en föreställning om att kunskapen om verkligheten kommer till oss i ren form, när mycket istället talar för att alla bilder både illustrerar och konstruerar våra föreställningar om verkligheten.
Kapitel 4: Diffractions of the foetal cell suspension: Scientific knowledge and value in laboratory work (Andréa Wiszmeg)
Nästa kapitel bygger på ett etnografiskt fältarbete i ett biomedicinskt laboratorium där olika forskares olika sätt att arbeta med det biomaterial som undersöks analyseras. Syftet med analysen är att skapa bättre förståelse för hur vetenskaplig kunskap uppstår inom den kontext som ett laboratorium utgör. Författaren testar här ett alternativt perspektiv som är diffraktivt istället för reflexivt och som handlar om att inte ta skillnad för given utan undersöka hur och vilka skillnader som beaktas och vilka som ignoreras i den vetenskapliga kunskapspraktiken. Detta perspektiv har utvecklats för att synliggöra den tysta kunskap och de förgivettaganden som påverkar kunskap och är ett viktigt humanvetenskapligt bidrag till vetenskapen. Poängen är att forskaren med detta perspektiv involveras som subjekt i kunskapsprocessen på ett helt annat sätt än om kunskap ses som något passivt som upptäcks. Med detta perspektiv talar mycket för att en bättre förståelse för var och hur missförstånd i kommunikationen av vetenskaplig kunskap uppstår kan utvecklas och även hur problemen som ofta uppstår i tvärvetenskapliga projekt kan lösas bättre.
Kapitel 5: Mixed emotions in the laboratory: When scientific knowledge confronts everyday knowledge (Kristoffer Hansson)
Här analyseras forskares upplevelser av att kommunicera forskningsresultat med anhöriga och patienter med Parkinsons sjukdom, om. Fokus riktas mot vad som händer med kunskapen i mötet mellan forskarna och allmänheten. Utgångspunkten för analysen är att ingens kunskap kan sägas vara mer värd än någon annans. Det är inte forskarna som bestämmer vad som kan passera som och därför ska anses vara relevant kunskap. Begreppet bio-objekt (som är ett kunskapsobjekt öppet för olika tolkningar i olika kontexter), används för att visualisera kunskapens föränderlighet och instabilitet. Kunskapen om, i detta fall hjärnan är inte fixt och färdig. Den vetenskapliga kunskapen om objekten som analyseras i labbet är en annan än allmänhetens kunskap om och syn på samma objekt. Dessa olika kunskapsformer interagerar, och hur detta går till illustreras på ett fint sätt genom författarens analys av forskarnas berättelser om hur de hanterar känslorna som mötet med patienter och deras anhöriga väcker där nya och lovande rön ofta väcker förhoppningar som forskarna inser är svåra att infria. Här visas på ett bra sätt hur kropp och känslor många gånger kan vara lika viktiga aktörer i skapandet av kunskap som forskarkompetens och vetenskapliga instrument. Upplevelsen av kunskapen om Parkinsons sjukdom skiljer sig åt beroende på om man är patient, anhörig eller forskare. Och detta är så klart viktigt att förstå för att utveckla kommunikationen av vetenskapliga insikter till allmänheten.
Kapitel 6: Meetings with complexity: Dementia and participation in art educational situations (Åsa Alftberg och Johanna Rosenqvist)
Nästa kapitel handlar också om patienter som deras upplevelser. Utgångspunkten för analysen är etnografiska observationer av ett musealt konstprojekt där demespatienter guidas i en konstutställning. Här undersöks dels vad som händer i mötet mellan forskarna, museipersonalen och patienterna, dels hur menings skapas i mötet. Fokus riktas mot synen på och upplevelsen av individualitet, eftersom demens anses vara ett slags social död där den drabbade berövas sin subjektivitet. Poängen är att deltagande och interaktion bygger på social inkludering, och kunskapen som analysen av mötena ger leder till fördjupad förståelse för hur personlighet skapas och hur den hänger samman med och förankras i kroppen.
Kapitel 7: Taking part in clinical trials: The therapeutic ethos of patients and public towards experimental cell transplantations (Marcus Idvall)
Bokens sista analytiska kapitel handlar om och syftar till att identifiera olika etiska dilemman som kan uppstå när människor deltar i medicinska experiment. Intresset i artikeln handlar om det terapeutiska etos som uppstått där och när det väcks ett hopp bland deltagarna i experimentet om att behandlingen ska leda till framgång i utvecklingen av botemedel. Undersökningen handlar om hur detta etos utvecklas och utrycks av deltagare och analysen visar att det utgör en komplex mix av tankar, känslor, attityder och argument som formar andra sätt att relatera till biomedicinsk forskning i allmänhet och till kliniska experiment i synnerhet. Här blir det extra tydligt att naturvetenskapen saknar metoder för att förstå människors tankar och känslor. Varken humaniora eller naturvetenskap sitter inne med några definitiva svar, därför är tvärvetenskap så viktigt.
Efterorden är skrivna av Malin Parmar, som är professor i cellulär neurovetenskap och Aud Sissel Hoel som är professor i mediestudier och visuell kultur. Båda arbetar tillsammans i eller i nära relation till forskarna som skrivit övriga artiklar och deras tankar och perspektiv på innehållet knyter ihop den ovanligt väl sammanhållna antologin på ett fint sätt och illustrerar hur viktigt det är att mötas över ämnesgränser för att både utveckla kunskap och för att analysera tolkningar av vetenskapliga rön från olika perspektiv. Parmar avslutar sitt efterord med följande ord: ”And together, we will steer away from alternative scenarios where the findings are used inappropriatly and without benefit for society and patients.” Jag tycker de orden illustrerar känslan som innehållet i boken som helhet förmedlar. Som en röd tråd genom alla artiklarna finns fokus på dialog och uppmaningarna till ömsesidigt lyssnande.
Antologin bygger på humanvetenskaplig, hermeneutiskt, tolkningsinriktad forskning, men det som studeras är naturvetenskapliga praktiker och bilder av neurovetenskapliga forskare och forskningsresultat. Kunskapen som förmedlas uppstår i olika typer av möten och praktiker, så att säga i mellanrummen som alltid är mer eller mindre öppna. Jag är själv mycket intresserad av tillvarons alla möjliga och omöjliga mellanrum, och i antologin står verkligen mellanrummen i fokus. Det är där som kunskapen uppstår och förändras. Ingen äger mellanrummen men alla påverkar dem. Därför är det så viktigt att undersöka dem, och därför uppskattar jag boken så mycket.
Författarna visar hur mycket kunskap som riskerar att gå förlorad om man inte möts över ämnesgränser med ett öppet och kritiskt sinne samt med kunskapen och samhällets bästa för ögonen. Alla författare visar på sitt sätt och med olika exempel hur viktigt det är att lyssna på allmänheten och patienterna, vilket jag ser som humanioras styrka och viktigaste bidrag till vetenskapssamhället. Alla som deltar forskning eller engagerar sig i frågorna som beforskas är medskapare av kunskapen som aldrig är ren eller perspektivoberoende. Även media och populärkultur bidrar till bilden av forskaren och vad vi vet, därför är inte analyser av populärkultur triviala eller meningslösa, de är lika viktiga som naturvetenskapliga studier av hjärnan.
Bokens största värde, förutom kunskapen som förmedlas i de olika kapitlen och påminnelsen om vikten av tvärvetenskap, är att den visar vilken kraft och vilket värde det finns i den idag många gånger styvmoderligt behandlade kulturvetenskapen.
Lerum/Trollhättan
Eddy Nehls
Kapitel 1: A different kind of engagement: P.C. Jersild’s novel A Living Soul (Kristoffer Hansson)Bokens första kapitel är till dels en fortsättning på den ganska korta, men kärnfulla och informativa inledningen. Här är utgångspunkten för analysen författaren P.C. Jersilds roman A Living Soul, från 1988, som handlar om en hjärna som opererats ut ifrån kroppen och som lever i en skål, uppkopplad till en rad instrument. Berättarrösten i boken är hjärnan, vilket gör den perfekt som underlag för analys av just hjärnans plats och roll i dagens samhälle. Författaren introducerar i detta kapitel många av de begrepp och dilemman som behandlas i övriga kapitel, vilket visar att detta är en väl integrerad och tematiskt sammanhållen antologi, alltså inte bara en samling texter om liknande ämnen sammanfogade till en mer eller mindre fungerande helhet. Den bärande tanken i kapitlet är att ny teknik ger upphov till ny kunskap, här i form av nya representationer av hjärnan, och helt nya sätt att se på liv och död. I och med tekniska landvinningar inom medicinen kom dödsbegreppet att diskuteras, därmed kom inte bara vetenskapen utan även livet i sig självt att politiseras, vilket tvingat fram helt nya etiska dilemman som måste hanteras. Neurovetenskapen klarar inte detta på egen hand. Därför är tvärvetenskap så viktigt.
Kapitel 2: Pathological creativity: How popular media connect neurological disease and creative practicies (Peter Bengtsson och Ellen Suneson)
Nästa kapitel handlar om hur hjärnan representeras i populärkulturen, som ofta använder sig av och sprider daterade föreställningar om vetenskaplig kunskap, i detta fall om kreativitet som i många TV-serier (både fiktiva och dokumentära) förknippas med psykisk sjukdom. Fokus i artikeln riktas mot hur förmedlingen av dessa mer eller mindre felaktiga insikter påverkar allmänhetens uppfattning av vad som friskt och sjukt samt normalt och onormalt ifråga om kognitiva egenskaper. Vetenskapliga kunskaper om komplexa relationer, fenomen och förhållanden förenklas ofta i populärkulturella framställningar, vilket är förståeligt och just därför viktigt att diskutera. Här i detta kapitel illustreras nyttan med humaniora på ett fint sätt. Författarna pekar på betydelsen av en väl utvecklad kritisk, analytisk förmåga bland allmänheten för att förhindra att vanföreställningar sprids och påverkar förutsättningarna för kommunikation av kunskap mellan vetenskapen och det omgivande samhället.
Kapitel 3: ’Biospace’: Metaphors of space in microbiological images (Max Liljefors)
Diskussionen i detta kapitel bygger på ingående analyser av olika aspekter av bilder tagna av bland annat neuroner, som presenteras på liknande sätt som himlakroppar. Även här varnas för förenklingar. Att bilder säger mer än ord är en klyscha, men författaren visar hur viktigt det är att vara medveten om kraften i visualiseringar av vetenskapliga resultat. Bilderna av fragment av hjärnan bidrar till att sprida och hålla vid liv föreställningen om att medvetandet (och även kunskapen) går att lokalisera till en specifik plats, vilket forskningen om hjärnan visar inte stämmer. Med hjälp av begreppet biospace (som enkelt kan sägas handla om hur, i detta fall hjärnan, representeras estetiskt och frikopplat från resten av kroppen) diskuteras hur bilderna skapas och presenteras för allmänheten samt hur sättet att komponera bilderna påverkar kunskapen om och förståelsen av livet och verkligheten. Författaren fokuserar på hur bilderna skapas och på det som är frånvarande i dem, liksom på hur bilderna förmedlar en föreställning om att kunskapen om verkligheten kommer till oss i ren form, när mycket istället talar för att alla bilder både illustrerar och konstruerar våra föreställningar om verkligheten.
Kapitel 4: Diffractions of the foetal cell suspension: Scientific knowledge and value in laboratory work (Andréa Wiszmeg)
Nästa kapitel bygger på ett etnografiskt fältarbete i ett biomedicinskt laboratorium där olika forskares olika sätt att arbeta med det biomaterial som undersöks analyseras. Syftet med analysen är att skapa bättre förståelse för hur vetenskaplig kunskap uppstår inom den kontext som ett laboratorium utgör. Författaren testar här ett alternativt perspektiv som är diffraktivt istället för reflexivt och som handlar om att inte ta skillnad för given utan undersöka hur och vilka skillnader som beaktas och vilka som ignoreras i den vetenskapliga kunskapspraktiken. Detta perspektiv har utvecklats för att synliggöra den tysta kunskap och de förgivettaganden som påverkar kunskap och är ett viktigt humanvetenskapligt bidrag till vetenskapen. Poängen är att forskaren med detta perspektiv involveras som subjekt i kunskapsprocessen på ett helt annat sätt än om kunskap ses som något passivt som upptäcks. Med detta perspektiv talar mycket för att en bättre förståelse för var och hur missförstånd i kommunikationen av vetenskaplig kunskap uppstår kan utvecklas och även hur problemen som ofta uppstår i tvärvetenskapliga projekt kan lösas bättre.
Kapitel 5: Mixed emotions in the laboratory: When scientific knowledge confronts everyday knowledge (Kristoffer Hansson)
Här analyseras forskares upplevelser av att kommunicera forskningsresultat med anhöriga och patienter med Parkinsons sjukdom, om. Fokus riktas mot vad som händer med kunskapen i mötet mellan forskarna och allmänheten. Utgångspunkten för analysen är att ingens kunskap kan sägas vara mer värd än någon annans. Det är inte forskarna som bestämmer vad som kan passera som och därför ska anses vara relevant kunskap. Begreppet bio-objekt (som är ett kunskapsobjekt öppet för olika tolkningar i olika kontexter), används för att visualisera kunskapens föränderlighet och instabilitet. Kunskapen om, i detta fall hjärnan är inte fixt och färdig. Den vetenskapliga kunskapen om objekten som analyseras i labbet är en annan än allmänhetens kunskap om och syn på samma objekt. Dessa olika kunskapsformer interagerar, och hur detta går till illustreras på ett fint sätt genom författarens analys av forskarnas berättelser om hur de hanterar känslorna som mötet med patienter och deras anhöriga väcker där nya och lovande rön ofta väcker förhoppningar som forskarna inser är svåra att infria. Här visas på ett bra sätt hur kropp och känslor många gånger kan vara lika viktiga aktörer i skapandet av kunskap som forskarkompetens och vetenskapliga instrument. Upplevelsen av kunskapen om Parkinsons sjukdom skiljer sig åt beroende på om man är patient, anhörig eller forskare. Och detta är så klart viktigt att förstå för att utveckla kommunikationen av vetenskapliga insikter till allmänheten.
Kapitel 6: Meetings with complexity: Dementia and participation in art educational situations (Åsa Alftberg och Johanna Rosenqvist)
Nästa kapitel handlar också om patienter som deras upplevelser. Utgångspunkten för analysen är etnografiska observationer av ett musealt konstprojekt där demespatienter guidas i en konstutställning. Här undersöks dels vad som händer i mötet mellan forskarna, museipersonalen och patienterna, dels hur menings skapas i mötet. Fokus riktas mot synen på och upplevelsen av individualitet, eftersom demens anses vara ett slags social död där den drabbade berövas sin subjektivitet. Poängen är att deltagande och interaktion bygger på social inkludering, och kunskapen som analysen av mötena ger leder till fördjupad förståelse för hur personlighet skapas och hur den hänger samman med och förankras i kroppen.
Kapitel 7: Taking part in clinical trials: The therapeutic ethos of patients and public towards experimental cell transplantations (Marcus Idvall)
Bokens sista analytiska kapitel handlar om och syftar till att identifiera olika etiska dilemman som kan uppstå när människor deltar i medicinska experiment. Intresset i artikeln handlar om det terapeutiska etos som uppstått där och när det väcks ett hopp bland deltagarna i experimentet om att behandlingen ska leda till framgång i utvecklingen av botemedel. Undersökningen handlar om hur detta etos utvecklas och utrycks av deltagare och analysen visar att det utgör en komplex mix av tankar, känslor, attityder och argument som formar andra sätt att relatera till biomedicinsk forskning i allmänhet och till kliniska experiment i synnerhet. Här blir det extra tydligt att naturvetenskapen saknar metoder för att förstå människors tankar och känslor. Varken humaniora eller naturvetenskap sitter inne med några definitiva svar, därför är tvärvetenskap så viktigt.
Efterorden är skrivna av Malin Parmar, som är professor i cellulär neurovetenskap och Aud Sissel Hoel som är professor i mediestudier och visuell kultur. Båda arbetar tillsammans i eller i nära relation till forskarna som skrivit övriga artiklar och deras tankar och perspektiv på innehållet knyter ihop den ovanligt väl sammanhållna antologin på ett fint sätt och illustrerar hur viktigt det är att mötas över ämnesgränser för att både utveckla kunskap och för att analysera tolkningar av vetenskapliga rön från olika perspektiv. Parmar avslutar sitt efterord med följande ord: ”And together, we will steer away from alternative scenarios where the findings are used inappropriatly and without benefit for society and patients.” Jag tycker de orden illustrerar känslan som innehållet i boken som helhet förmedlar. Som en röd tråd genom alla artiklarna finns fokus på dialog och uppmaningarna till ömsesidigt lyssnande.
Antologin bygger på humanvetenskaplig, hermeneutiskt, tolkningsinriktad forskning, men det som studeras är naturvetenskapliga praktiker och bilder av neurovetenskapliga forskare och forskningsresultat. Kunskapen som förmedlas uppstår i olika typer av möten och praktiker, så att säga i mellanrummen som alltid är mer eller mindre öppna. Jag är själv mycket intresserad av tillvarons alla möjliga och omöjliga mellanrum, och i antologin står verkligen mellanrummen i fokus. Det är där som kunskapen uppstår och förändras. Ingen äger mellanrummen men alla påverkar dem. Därför är det så viktigt att undersöka dem, och därför uppskattar jag boken så mycket.
Författarna visar hur mycket kunskap som riskerar att gå förlorad om man inte möts över ämnesgränser med ett öppet och kritiskt sinne samt med kunskapen och samhällets bästa för ögonen. Alla författare visar på sitt sätt och med olika exempel hur viktigt det är att lyssna på allmänheten och patienterna, vilket jag ser som humanioras styrka och viktigaste bidrag till vetenskapssamhället. Alla som deltar forskning eller engagerar sig i frågorna som beforskas är medskapare av kunskapen som aldrig är ren eller perspektivoberoende. Även media och populärkultur bidrar till bilden av forskaren och vad vi vet, därför är inte analyser av populärkultur triviala eller meningslösa, de är lika viktiga som naturvetenskapliga studier av hjärnan.
Bokens största värde, förutom kunskapen som förmedlas i de olika kapitlen och påminnelsen om vikten av tvärvetenskap, är att den visar vilken kraft och vilket värde det finns i den idag många gånger styvmoderligt behandlade kulturvetenskapen.
Lerum/Trollhättan
Eddy Nehls
2 kommentarer:
Jätte bra blogg! Tack så mycket :)
Tack, om du verkligen menar det! Men jag blir tveksam när jag ser att din profil bara består av reklam för lån utan säkerhet. Vem är du, och vad är det du uppskattar här?
Skicka en kommentar