Oppositionsindignationen och Mats Knutssons förnumstiga analyser av den, som tar allt större plats i nyhetssändningarna, tränger ut kunskapen från samhällsdebatten och banar inte bara väg för dumheten utan får den dessutom att framstå som legitim. Idag likställs också åsikter i praktiken med tillgängliga fakta, även om det bara är SD som öppet hävdar att känslan är viktigare än kunskapen. Därifrån stupar det brant utför, eftersom känslor går att styra och manipulera. Oppositionsindignation handlar enbart om känslor, den är reaktiv och hämtar kraft från allt som upprör och går att använda för att misstänkliggöra regeringen. Oppositionsindignationen utgår från enskildheter medan ansvariga ministrar har att se till och ansvara för den komplexa helheten. Det är bara ett exempel på dumheten som sprider sig i samhället.
"Jag har inte råd att betala skatt", hör man ibland; paradoxalt nog från människor som skulle vara de största vinnarna på en skattehöjning eftersom de måste lägga en större andel av sin tillgängliga inkomst/förmögenhet på kostnader för sådant som höjd skatt kan, och i en demokrati oftast används till. Att säga att man inte har råd att betala skatt är att tänka egoistiskt och kortsiktigt; eller dumsnålt som man sa förr i tiden. Och skyller man sedan problemen som oundvikligen uppstår när samhället inte kan bära sina egna kostnader på invandrarna är man mer än lovligt korkad. Att söka efter ett (eventuellt) problem som (kanske) fungerar som motiv, och nöja sig med det istället för att sätta sig in i den komplexa frågan ordentligt och skaffa sig kunskap om hur ett samhälle faktiskt fungerar på en övergripande nivå, fungerar bara i ett samhälle där det är viktigare hur det känns än vad vi faktiskt vet. I ett kunskapssamhälle fungerar det inte.
Ingen äger kunskapen. Därför är en politik som bygger på kunskap istället för känslor mer hållbar. Demokratin kan bara fungera i ett samhälle som vilar på en stabil grund av kunskap. I ett kunskapssamhälle handlar samhällsdebatten inte om vilka problem som för dagen väcker mest känslor, där försöker man gå till botten med problemen och diskuterar vilka lösningar som är mest hållbara på lång sikt. Där tar alla folkvalda ansvar för helheten och där avfärdas följaktligen alla uttryck för oppositionsindignation som uttryck för populism.
Att peka på problem är hur enkelt som helst, det kan vilken tomte som helst göra. Men att verkligen gå till botten med problemen och faktiskt försöka förstå vad som orsakar dem samt undersöka och med stöd i forskning diskutera hur saker och ting hänger ihop, är bara möjligt i ett samhälle där kunskapen har ett egenvärde.
Vi får det samhälle vi förtjänar. Demokratin är bräcklig. Och alla onyanserade anklagelser riktade mot diffusa grupper i samhället är tecken på dumhet. Problemen vi ser på allt fler håll i samhället idag är symptom på en underliggande sjukdom, och först när sjukdomen behandlats framgångsrikt kan vi hoppas på bättring. Det kräver respekt för kunskap och den komplexitet som alla samhällen präglas av. Om allt fler intresserar sig allt mindre för problemens natur och dess underliggande orsaker. Om kunskap om komplexa samband avfärdas till förmån för pseudolösningar växer dumheten och tillåter vi det är vårt samhälle bortom räddning. Det är ett högt spel vi spelar idag. Det går så länge det går, och sen står vi där i spillrorna och det enda vi har kvar är minnet av hur det en gång var, när kunskapen respekterades och samhällsförvaltningen byggde på ett genuint intresse för vad som fungerar istället för på hur det känns.
"Jag har inte råd att betala skatt", hör man ibland; paradoxalt nog från människor som skulle vara de största vinnarna på en skattehöjning eftersom de måste lägga en större andel av sin tillgängliga inkomst/förmögenhet på kostnader för sådant som höjd skatt kan, och i en demokrati oftast används till. Att säga att man inte har råd att betala skatt är att tänka egoistiskt och kortsiktigt; eller dumsnålt som man sa förr i tiden. Och skyller man sedan problemen som oundvikligen uppstår när samhället inte kan bära sina egna kostnader på invandrarna är man mer än lovligt korkad. Att söka efter ett (eventuellt) problem som (kanske) fungerar som motiv, och nöja sig med det istället för att sätta sig in i den komplexa frågan ordentligt och skaffa sig kunskap om hur ett samhälle faktiskt fungerar på en övergripande nivå, fungerar bara i ett samhälle där det är viktigare hur det känns än vad vi faktiskt vet. I ett kunskapssamhälle fungerar det inte.
Ingen äger kunskapen. Därför är en politik som bygger på kunskap istället för känslor mer hållbar. Demokratin kan bara fungera i ett samhälle som vilar på en stabil grund av kunskap. I ett kunskapssamhälle handlar samhällsdebatten inte om vilka problem som för dagen väcker mest känslor, där försöker man gå till botten med problemen och diskuterar vilka lösningar som är mest hållbara på lång sikt. Där tar alla folkvalda ansvar för helheten och där avfärdas följaktligen alla uttryck för oppositionsindignation som uttryck för populism.
Att peka på problem är hur enkelt som helst, det kan vilken tomte som helst göra. Men att verkligen gå till botten med problemen och faktiskt försöka förstå vad som orsakar dem samt undersöka och med stöd i forskning diskutera hur saker och ting hänger ihop, är bara möjligt i ett samhälle där kunskapen har ett egenvärde.
Vi får det samhälle vi förtjänar. Demokratin är bräcklig. Och alla onyanserade anklagelser riktade mot diffusa grupper i samhället är tecken på dumhet. Problemen vi ser på allt fler håll i samhället idag är symptom på en underliggande sjukdom, och först när sjukdomen behandlats framgångsrikt kan vi hoppas på bättring. Det kräver respekt för kunskap och den komplexitet som alla samhällen präglas av. Om allt fler intresserar sig allt mindre för problemens natur och dess underliggande orsaker. Om kunskap om komplexa samband avfärdas till förmån för pseudolösningar växer dumheten och tillåter vi det är vårt samhälle bortom räddning. Det är ett högt spel vi spelar idag. Det går så länge det går, och sen står vi där i spillrorna och det enda vi har kvar är minnet av hur det en gång var, när kunskapen respekterades och samhällsförvaltningen byggde på ett genuint intresse för vad som fungerar istället för på hur det känns.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar