Bildning tar tid, tid som inte finns idag

En av de bärande tankarna i läroboken som jag just nu håller på att läsa det andra korrekturet på är att högskolan och den kultur som växer fram där problematiskt nog håller på att röra sig neråt i den vetandets hierarki vars mest basala nivå är information, följd av fakta, sedan kunskap och därefter bildning samt högst upp vishet. Jag försöker övertyga studenterna och de blivande studenterna som läser boken att de har allt att vinna på arbeta tillsammans med sina lärare för att försöka få högskolan att röra sig uppåt i hierarkin. Och jag menar att det inte bara ligger i studenternas och lärarnas, utan även skattebetalarnas hela samhälles intresse att syftet med högskolan är att främja bildning. Idag fokuseras allt tydligare på överföring av fakta, för det är det enda som kan styras och kontrolleras. Lärande, kunskapsutveckling och bildningssträvan är allt för abstrakta kvaliteter och mellanmänskliga verksamheter för att det ska kunna gå att kvalitetssäkra framväxten av dem. Tyvärr anses det idag viktigare att styra och kontrollera än att värna kunskapsutveckling och bildningssträvan. Det är outsägligt tragiskt att tvingas konstatera att landets högskolor idag drivs som företag, med näringslivsproffs i styrelsen som vill se mät- och jämförbara resultat som visar hur högskolan står sig i konkurrensen med andra högskolor.

Jag lämnade bagerivärden på 1990-talet eftersom jag ville ägna mig åt kunskap och stilla min hunger efter bildning. Jag fick några lyckliga år och var enormt tacksam över anställningen som lektor. Fram till för några år sedan tyckte jag verkligen att jag hade världens bästa arbete, men på senare tid har en känsla av att vara tillbaka vid bageribordet krupit på mig. Jag får allt tydligare signaler från olika håll om att jag förväntas överföra fakta och se till att siffrorna ser bra ut. Den administrativa bördan ökar för varje år och känns idag allt mer som kärnan i verksamheten. Undervisningen som tidigare var målet med verksamheten betraktas idag som ett medel för att nå målen som satts upp av ledningen. Lönen som lektor/docent är högre än den jag hade som bagare, men produktionshetsen som fick mig att känna mig instängd i bageriet är snart den samma på högskolan. Och, vilket är värre (ja rent förödande för arbetsglädjen), är att möjligheten till bildningssträvan som tidigare närmast var ett krav för att behålla anställningen håller idag på att helt försvinna.

Jag gör det arbetsledningen säger åt mig att göra, jag har inget intresse av att bråka. Men när jag ser hur bildningen och det fria skrivandet (dit räknar jag författande av böcker, recensioner och bloggande) samt läsningen av böcker om ämnen som intresserar mig och ger mig perspektiv försvinner som sand mellan fingrarna måste jag reagera. Och jag skriver av min min frustration. Dygnet har 24 timmar. På vardagarna arbetar man åtta av dem, och helst ska man även sova åtta timmar för att orka och hålla sig frisk. Det gör att det finns åtta timmar över till fritid. Gränsen mellan mitt arbete som lektor och fritiden har alltid varit flytande och jag har alltid ägnat en stor del av fritiden åt att läsa, skriva och bilda mig. Det är så jag vill ha det. En viktig anledning till att jag slutade i bageriet var att jag inte orkade läsa eller göra något intellektuellt krävande efter arbetet. Det som gör att oron växer inom mig är att jag inser att arbetstiden idag knappt räcker till undervisningen, planeringen och efterarbetet. Jag sitter på allt fler möten som äter tid som inte finns inlagd i tjänsten och den administrativa bördan växer för varje år när ständigt nya krav adderas till de gamla, dock utan att det avsätts tid i tjänsten för det. Kontentan blir att det som gör att jag kan vara och verka i högskolan som lektor, vilket jag får betalt för, är att jag ägnar all min fritid åt det som tidigare var en självklar och integrerad del av tjänsten.

Idag är det den 6e november, en hektisk dag i bagerivärlden, i alla fall i Göteborg på 90-talet eftersom det bakades tusentals Gustav Adolfs bakelser då. Det var roligt minns jag det som. Vi samlade ihop oss i arbetslaget och fokuserade på uppdraget. Att rätta tentor, vilket i mångt och mycket liknar den repetitiva produktionen av bakelser, och som jag ska ägna hela arbetsdagen åt idag, är dock ett ensamt arbete. Jag ska kommentera lite över 100 hemtenor idag. Nu är klockan sju och jag åker inte hem förrän jag är klar. Tiden som finns för att kommentera texterna ingår i den klumpsumma som ges till kursen som helhet. Det finns inga faktorer längre, vilket det fanns förr. När jag började som lärare fanns det på vissa kurser avsatt en timme för att läsa, bedöma och kommentera en enda tenta. Om samma regler gällde idag som då skulle jag få 100 timmar för arbetet, men det är fler timmar än vad vissa kurser tilldelas som helhet (vilket inkluderar förberedelse, undervisning och allt efterarbete).

Jag känner mig ensam och instängd på ett obehagligt sätt, för jag sökte mig till högskolan för kunskapens skull och för möjligheten till bildning. Vart ska jag ta vägen om mitt arbete förvandlas till ett rent produktionsarbete utan intellektuella inslag, vilket är ett skräckscenario som vi närmar oss med stormsteg? New Public Management bygger på kontroll och utvärdering av mätbara resultat, och dess filosofi sprider sig som ett virus. Kunskap och bildning går dock inte att kontrollera eftersom det handlar om abstrakta, intellektuella kvaliteter som tar tid att utveckla och kräver respekt för komplexiteten och det faktum att det alltid finns en risk att man misslyckas, trots att man har många års erfarenhet. Ingen äger kunskapen, och när de som försvarar den misstänkliggörs eller hindras att arbeta med den löses den upp som daggen en solig sommarmorgon på landet.

Vad är syfte med högre utbildning egentligen? Varför investerar samhället i utbildning och forskning? Det är frågor som jag känner ett trängande behov att att få svar på, för produktionstänkandet och styrningen och kontrollen av mitt arbete, som jag sätter en ära i att utföra väl, leder till att allt det jag tror på liksom barnet kastas ut med badvattnet. Om kunskap och bildning inte längre ingår i arbetsbeskrivningen för mig som lektor vill jag veta det så jag kan ta ett informerat beslut om vad jag ska göra med mitt liv. Jag vill dock inget hellre än att arbeta med lärande och kunskapsutveckling, och jag lägger gärna en stor del av min fritid åt strävan efter bildning och författande.