Det är omöjligt att säga vad som beror på vad, men kunskap betraktas idag som en vara bland andra, som något man både kan och bör producera så effektivt och billigt som möjligt och sedan bjuda ut på en marknad. Det talas om (behovet av) ett kunskapssamhälle och det satsas massor med pengar på forskning och utbildning; eller det överförs åtminstone pengar till utbildningssektorn. Problemet är att pengarna går till skrytbyggen, konsulter, over-head-kostnader och administration av forskning och utbildning. Och tiden som krävs för att lärande och forskning faktiskt ska leda till verklig, viktig och varaktig kunskapsutveckling, på lärandets och kunskapens egna premisser, krymper stadigt. Kostnaderna för kurserna som ges på högskolan, i praktiken den tid som finns för undervisning, har genom åren utsatts för gradvisa nedskärningar som motiveras med att utbildningen och forskningen liksom alla andra samhällssektorer måste effektivisera verksamheten. Alla som sysslar med forskning och lärande för kunskapens skull vet att det är verksamheter som tar den tid de tas och som inte går att skynda på. Försöker man får det motsatt effekt.
Parallellt med att utbildningsväsendet förändrats till en gigantisk maskin för produktion av nyckeltal växer det fram en djupt problematisk och allt mer verklighetsfrämmande syn på kunskap bland politiker och andra som har makt i samhället och över skolan samt den högre utbildningen. Förändringen har gått fort. För några år sedan var det bara företrädarna för SD som talade om att det är känslan som räknas, men efter att Donald Trump fått makten och visat vägen är det som det exploderat och idag räknas bara fakta som går att använda för att värna det egna partiets eller lobbyorganisationens intressen. Och allt fler politiska beslut tas i affekt, för att inte tappa väljare. Även om den statistisk som finns tillgänglig visar att våldsbrotten minskar över tid används varje ny skjutning eller sprängning som ett bevis på att våldet ökar, vilket INGEN kan uttala med säkerhet om förrän om ett eller flera år. Det är så KUNSKAP fungerar, men vill man bara fälla regeringen behöver man inte bry sig om sådana saker.
Politikerna syns idag framförallt genom utspel i medierna eller på sociala nätverk. I TV sitter ministrar och företrädare för oppositionen och leker arga leken för att vinna sympatier för den egna linjen och sedan är det Mats Knutsson som med stöd i sina egna åsikter avgör vem som är mest trovärdig. Förslagen som läggs fram motiveras med en fatal blandning av orsak och verkan när symptomen på den underliggande sjukdomen används som motiv för ytterligare nedskärningar eller mer av samma typ av åtgärder som orsakar problemen. Samhällsförvaltning och allt som är gemensamt betraktas som onödiga kostnader. Människor betraktas som utgifter som till varje pris måste hållas nere.
Vem sitter i styrelsen för landets högskolor? Och vad är det för kompetens som rekryteras till dessa uppdrag? Jag ser med oro på hur ledningarna för landets högskolor allt tydligare arbetar med föreställningen om att det är något slags aktieägares intressen som ska värnas, när det i själva verket är KUNSKAPEN och samhällets långsiktiga behov som man ansvarar för. Utbildning handlar om att skapa förutsättningar för lärande och förståelse för vad kunskap är och hur den fungerar. Och det är en utveckling som måste komma uppifrån. Kunskapen måste placeras i centrum för både skolan, universitetet och samhället, annars är vi alla hänvisade till känslor. Och är det något vi vet så är det att känslorna leder oss fel.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar