Många av dagens politiker har, med allmänhetens goda minne, fått för sig att lärare är en yrkeskategori som man kan behandla hur som helst. Lärare uppfattas som ett slags tjänare som ska följa order och producera resultat. Lärares krav på bättre arbetsmiljö, minskad administrativ börda avfärdas som ett särintresse. Samtidigt talar politikerna om kunskapssamhället och betydelsen av utbildning. Delvis på grund av samhällets syn på lärare uppfattar många elever sina lärare som hinder på vägen mot de hett eftertraktade betygen, som öppnar dörrarna till eftertraktade universitetsutbildningar. Paradoxalt nog skyller man sedan på lärarna när kunskapsresultaten sjunker och inför syrande och kontrollerande åtgärder som gör läraryrket ännu mindre attraktivt än vad det är idag. Vem vill arbeta som lärare när arbetet å ena sidan inte ger lärarna förutsättningar att främja lärande och lärarna å andra sidan får bära hundhuvudet för problemen i skolan? Frågan är retorisk och riktad till alla som vill återupprätta kunskapsskolan utan att förstå vad som krävs och att lärande är en omväg, en resa i okänd terräng: ett äventyr.
Människans uppfinningsrikedom är stor, och innovationer antas på goda grunder vara samhällets räddning. Det stämmer, människan har en fantastisk förmåga att vara kreativ. Men den förmågan används inte alltid och aldrig självklart för att tänka nytt och uppfinna nya och bättre metoder, lika ofta eller oftare används innovationsförmågan till att försvara status quo. Effektivisering är det nya svarta i landets kommunala budgetarbete. Det påstås finnas en besparingspotential på 40 miljarder som skulle kunna utnyttjas till skattesänkningar eller för att slippa höja skatten och lösningen är det magiska ordet: EFFEKTIVISERING. Tankesmedjan Balans, som granskat kommunernas budgetar och förslagen som presenteras är starkt kritiska till förslagen som man menar är luftslott, och det borde alla som verkligen bryr sig om samhället också vara.
Att som enskild lärare och forskare vara effektiv i sin yrkesvardag är en sak, och att tvinga lärare vara det på grund av nedskärningar en helt annan. Och om ansvariga politiker och skolledningar dessutom påstår att kvaliteten inte blir lidande när lärarna får mindre tid att utföra arbetsuppgifterna är det lätt att förstå att och hur det blir svårare och svårare att locka de bästa eleverna och studenterna till läraryrket, på vars axlar kunskapssamhället vilar. Så länge vi spänner vagnen framför hästen och våra folkvalda politiker och andra i ledande positioner med makt påstår sig veta bättre vad som främjar lärande än lärarna kommer problemen att inte bara öka utan accelerera. För varje ny kull elever/studenter som lämnar utbildningssystemet med bristande kunskaper och förståelse för lärande och går ut i samhället ökar inte bara okunskapen utan även efterfrågan på populistiska politiker som säger det väljarna vill höra istället för att bygga ett hållbart samhälle från grunden med hjälp av kunskap.
Jag har varit ohyggligt effektiv under inledningen av veckan. Vi befinner oss mitt i terminen och många kurser avslutas samtidigt som nya påbörjas och den administrativa är stor. Mailkorgen fylls på, tentahögarna växer och jag förväntas vara inspirerande i föreläsningssalen. Det är en ekvation som helt uppenbart INTE går ihop. Men med stöd i min mångåriga erfarenhet och med hjälp av min brinnande lust att lära och utvecklas har jag tänjt på gränserna under måndag, tisdag och onsdag. Jag har pressat mig till det yttersta för att skapa utrymme för skrivande och läsande här idag och imorgon. Jag har offrat en stor del av min fritid, annars hade det inte gått. Men nu har jag två hela dagar som jag kan ägna åt skrivande, läsande och kunskapsutveckling, vilket är en förutsättning för att mitt arbete ska kunna sägas vara akademiskt. Igår jobbade jag i ett slags flow och fick undan en massa administration, delvis på grund av inspirationen jag fick från studenterna som uppskattade min föreläsning om etik. Det var som jag bars fram på en våg.
Jag tycker om växlingarna och kan finna njutning i arbetet när jag har massor av uppgifter hängande över mig. Självklart finns det utrymme för effektiviseringar. Konsulterna som lever på att ge underlag till och stöd för åtgärderna som politikerna vill genomföra har rätt: det finns absolut möjligheter att effektivisera. Men, och läs noga nu för detta är viktigt, om man tvingar lärare att vara mer effektiva i sin yrkesvardag och framförallt om lärarna inte kan eller får njuta av frukterna av sin effektivitet, finns ingen möjlighet att lärarna kan skapa förutsättningar för elevernas och studenterna lärande!
Hade jag inte varit erfaren och hade jag inte kunnat luta mig mot kunskaperna jag skaffat mig genom åren, hade jag troligen tvingats sitta på kontoret både idag och imorgon, överlastad med ointellektuella, administrativa rutinuppgifter som bara utförs för att uppfylla kvalitetssäkringssystemets krav. Men då vore jag inte längre anställd som lektor eftersom det är uppgifter som vem som helst kan utföra. Det krävs ingen forskarutbildning för det. Jag trivs med och älskar mitt arbete, men ENDAST så länge jag har utrymme nog att ägna mig åt skrivande och läsande utan krav på prestation. Dessa två, oerhört värdefulla dagar, som jag alltså tvingats göra en hel del uppoffringar för att kunna få njuta av, är förutsättningen för att jag utan att ljuga ska kunna säga att jag arbetar som akademiker. Jag lider med lärare som är i början av sin karriär och som ännu inte upparbetat kunskaperna och erfarenheten som krävs för att skapa tid för det som borde vara de viktigaste arbetsuppgifterna. Vad får vi för skola, högre utbildning och akademisk miljö när min generation går i pension och det nya normala i Utbildningssverige är ständiga försämringar av förutsättningarna för lärande och kunskapsutveckling och där frukterna av lärarnas strävan efter effektivisering fråntas dem? Vad gör den här synen på utbildning med samhället och kunskapen?
Jag är mer än gärna effektiv i min vardag, men bara så länge jag kan använda vinsten av effektiviseringen för att läsa, lära, skriva och utveckla kunskap. Och det tror jag inte jag är ensam om. Lärare blir lärare för KUNSKAPENS och LÄRANDETS skull, inte för att få ett jobb vilket som helst. Väljer vi att lyssna på konsulter som säger att samhället kan "spara" 40 miljarder genom att tvinga lärare (och vårdpersonal) att arbeta mer effektivt finns en uppenbar risk att basen för kunskapssamhället och den långsiktiga hållbarheten undermineras och det går inflation i betyg och examina. På pappret fungerar det och i budgeten ser det bra ut, men det är inte där vi lever våra liv. Vill vi verkligen ha en skola värd namnet och i förlängningen ett samhälle som vilar på en solid grund av kunskap finns inga genvägar: Låt lärarna vara lärare genom att ta eget ansvar och känna sig litade på. Vi får den kunskap vi förtjänar, inte den som konsulterna och populisterna lovar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar