Tankar om pedagogik 2

Har en värdefull dag av skrivande att förvalta. Återvänder därför till serien texter som jag skrev när jag gick den högskolepedagogiska kursen 2006/2007, och slås av hur mycket som förändrats i den akademiska världen sedan dess, samtidigt som känslan av att min lärarkompetens och kapacitet för arbete med lärande och kunskapsutveckling inte utnyttjas på det sätt jag önskar inte förändrats. Om jag vetat då vart utvecklingen var på väg är jag inte säker på att jag orkat hålla modet uppe, men jag ångrar mig dock inte en sekund. Jag har världens bästa arbete och att undervisa, forska och ägna mig åt kompetensutveckling känns till och med viktigare idag än då. Problemet är att tiden för dessa inslag i arbetet minskar, vilket oroar mig. Hur litet kan det akademiska inslaget vara i den akademiska världen innan den upphör att vara en akademi?

I min första tankebok skrev jag: ”Nu är det tyvärr inte alltid som arbetet som lektor på högskolan ger mig de bästa förutsättningarna att arbeta och utvecklas enligt ovanstående tankar. Därtill krävs ganska mycket uppoffringar från min del. Tråkiga och meningslösa möten som måste besökas, ändlösa diskussioner kring saker som inte rör mitt arbete men som jag ändå förväntas delta i, administration och lösande av praktiska problem – allt sådant hindrar mig att bli den lärare jag vill vara. Det är ofta oerhört frustrerande! Som lärare befinner man sig i en mellanposition och som ett gummiband dras man allt som oftast ut till bristningsgränsen när man ska försöka balansera tillvaron. Det djävulska i situationen är att man aldrig, aldrig, aldrig får glömma att man är där för studenternas skull. Och just det förhållandet gör att man hela tiden balanserar på gränsen till undergång. Det är något som utnyttjas inom systemet genom att man ständigt lägger på oss lärare fler och fler småsaker, sådant som ”bara tar några minuter”. Sammantaget blir det väldigt mycket av den varan, och den som förlorar är alltid läraren. Antingen blir studenterna sura och lämnar dåliga utvärderingar, eller så blir arbetsledningen irriterad och hotar med repressalier”.

Och det är definitivt något som jag känt av den senaste tiden. Det har varit lite väl mycket att hålla reda på och tvingas ta tag i, och när det tillstöter saker av mer personlig karaktär som närståendes disputationer och egna förkylningar, då känner man att man lever! Då är det svårt att vara lärare, och inte minst svårt att reflektera över sin roll som lärare.

Men vad bra då att jag denna termin går en högskolepedagogisk kurs som tvingar mig att reflektera över vad jag gör som lärare. Är det självklart att man ska trampa på i gamla invanda hjulspår? Är föreläsande verkligen det bästa sättet att vara lärare? Och hur ska man hantera studenters ointresse och brist på vilja att läsa och engagera sig i sina studier, sin framtid, sitt liv?

Svaren på frågorna är inte självklara, långt ifrån. Men kursen har fått mig att ta dem på allvar, att inte likt en reptil slå ifrån mig reflexmässigt genom att hävda att det helt och hållet är deras ansvar, deras liv och deras studielån som de slösar bort när de (ibland och bara vissa) inte lyssnar på mig. Jag har ett ansvar och måste på allvar fundera över min roll. Det är det viktigaste som denna kurs lärt mig. Visst hade jag denna kunskap och insikt tidigare, men genom att gå kursen har jag tvingats integrera tankarna i min pedagogiska vardag på ett mycket mer explicit sätt än tidigare. Det känns bra och inspirerande inför framtiden!

Och med dessa ord inser jag att den tid som finns för denna uppgift har runnit ut. Det blev inte så många ord på papper denna gång, men desto fler tankar som väckts. Är det en lärprocess som satts igång? Jo, så känns det nog. Under de närmast förestående sex veckorna ska jag ägna mig åt skrivande, i lugn och ro hemma under loftsängen där jag har min älskade skrivlya. Där trivs jag och där ska jag fördjupa ovanstående tankar, vilket förhoppningsvis kan leda till att nästa tankebok blir mer fullmatad.

Några ord från bokens inledning får avsluta denna tankebok: ”Boken börjar därför med en kritisk diskussion om kunskap och kunskapsproduktion, framförallt humanistisk sådan. På vilka sätt är den möjlig, hur bör den värderas och till vad kan den användas? Vilka alternativa sätt att tänka finns? Det är frågor som kommer att diskuteras i boken. Ambitionen är att diskussionen ska föras på ett för alla, oavsett vilka förkunskaper man har, förståeligt sätt. Det är mitt mål och med det sagt måste jag genast lämna vissa reservationer. Delar av boken kommer med nödvändighet att upplevas svåra för en ovan läsare, hur mycket jag än förenklar, använder vanliga ord och strävar efter tydlighet. Svårigheten handlar dock, det vet jag av egen erfarenhet, om att många av tankarna går på tvärs mot det invanda, vardagliga tänkandet. Lite är det också som att cykla, innan du kan känns det som ett oöverstigligt hinder. Hur man försöker så går det bara inte, men plötsligt så kan man. Och då är det omöjligt att förstå vad det var som var så svårt. Jag lovar att jag i framställningen ska göra allt för att inte glömma hur det var innan jag själv kunde cykla. Jag har verkligen lagt mig vinn om att skriva på ett sådant sätt att jag hela tiden tagit hänsyn till mina egna tidigare tillkortakommanden, när jag själv försökte förstå nedanstående tankar och teorier. Hav förtröstan, och var inte rädd för att hoppa över stycken som vid första försöket känns oöverstigliga. Hoppa gärna mellan kapitlen, läs på tvärs och börja med det som intressera dig. Återkom till svårare passager senare. Min del av kontraktet med läsaren handlar alltså om att sträva efter största möjligt tydlighet, och läsarens uppgift är att vara nyfiket intresserad av de frågor jag vill diskutera. Tillsammans, och bara tillsammans kan vi skapa ett bättre samhälle. Det är bokens kanske viktigaste mål.”