Det nya normala

Nu är ett föränderligt tillstånd som man kan tycka olika om. De flesta är dock ofta missnöjda, av olika anledningar. Det är så vi människor fungerar, vi är sällan nöjda. Och även om vi är överens om att det inte är bra just nu är det svårt att enas om vad som är en bra lösning eller ett önskvärt tillstånd. En vanlig känsla är att det var bättre förr, men eftersom minnet är selektivt och få har överblick över helheten stämmer det oftast inte och vi trots allt ändå alltid här och nu och därför är det meningslöst att drömma sig tillbaka. Ska samhället bli mer hållbart och om förutsättningarna för fler att leva ett bättre liv ska kunna bli bättre måste blicken riktas framåt och blicken måste lyftas.

Jag orkade inte titta på partiledardebatten igår. Debatter löser ingenting, och få saker är så meningslösa som analyser av debatter. Ingen i politiken idag talar om vilket samhälle de vill se förverkligat, och väljarna kan därför inte utvärdera politikernas insatser under mandatperioden i relation till övergripande mål. Alla talar om vad de vill göra, vad de har gjort och om problemen med övriga partiers förslag och faktiska insatser. Fokus idag ligger på detaljåtgärder som tagna var för sig kanske ser bra ut, men utan hänsyn till helheten leder reformerna och åtgärderna till fler problem än de löser. Man kan till exempel aldrig både öka statens utgifter och minska dess intäkter, eller man kan göra det men inte utan att det leder till problem. Och att skylla på invandrare löser ingenting, tvärtom. Problemet är att det är så här dagens väljare vill ha det. Majoriteten vill ha ett smörgåsbord att välja och vraka ur, utan hänsyn tagen till om det går att få alt man önskar sig eller ej. Vill väljarna ha sänkt skatt och bättre vård och skola, fler poliser och tåg som går i tid, ja då ser dagens politiker till att lova det. Det är DETTA som är problemet. Samhället är en dynamisk helhet och demokratin kräver dels att alla förstår att olika beslut och önskemål kan ta ut varandra eller leda till fler problem än insatserna löser, dels att demokratins bräcklighet respekteras (det vill säga att problemen inte skylls på oskyldiga människor). Debatter som den igår är motsatsen till vad som behövs, och de fördummar dessutom både debattanterna och allmänheten.

Det nya normala är det tillstånd som råder vid varje givet tillfälle, men det förändras hela tiden. Sakta förskjuts gränser och förutsättningar. Riktas fokus enbart mot en aspekt av helheten förloras överblicken och mycket kan därmed förändras snabbt och ge upphov till nya problem. Skolan, till exempel, har debatterats sedan 1990-talet. Aldrig med utgångspunkt i den som en integrerad del av samhället, alltid med utgångspunkt i enskilda aspekter som debatteras separat och utan hänsyn till helheten: fria val, kommunalisering, vinster, betyg, kepsar och mobiler. Först skulle skolan bli världens bästa (vilket den paradoxalt nog redan var), sedan skulle de dåliga resultaten i Pisa-jämförelserna förbättras, därefter skulle läraryrkets status höjas. Idag är debatteras glädjebetyg, stress och om man ska eller inte ska undervisa om antiken i historieämnet. Ingen talar om skolan som en komplex helhet, eller om utbildningssystemet som samhällets fundament. Alla talar om vad man vill ha på detaljnivå, inte om förutsättningarna för framväxten av ett verkligt kunskapssamhälle. Och när det inte blir som man önskar skyller man i skolfrågan på lärarna (och sedan har man mage att förvånas över att yrkets status sjunker).

När pengarna inte räcker skyller man på invandringen, när det grova våldet ser ut att öka (fast siffrorna visar något annat) kräver man fler poliser, trots att man också kräver sänkt skatt. Och när klimatet förändras och problemen hopar sig kritiserar man Greta Thunberg och gnäller över att det blivit skambelagt att flyga. Dumheten växer på kvardaten av alla enkla lösningar som inte tar hänsyn till helheten och dess komplexa dynamik. Det är inte problemen som ska lösas, det enda långsiktigt hållbara är att undanröja grunden för att de uppstår, och då måste man se mer till helheten. Klyftorna i samhället måste minska, annars vänder sig människor mot varandra och samhället löses upp inifrån.

Det nya normala är ingen enskilds fel, det är allas gemensamma problem och det kan bara hanteras kollektivt. Och eftersom det nya normala är inte hållbart måste vi alla ändra våra sätt att leva. Bara för att vi inte förstår hur vi hamnade här betyder inte att åtgärderna som föreslås i klimatfrågan är orimliga, det är bara så det framstår för den som är ignorant och bara bryr sig om sig själv och sin egen kortsiktiga lycka.