Förra veckan var jag i Stockholm, på ett möte anordnat av Jämställdhetsmyndigheten. Vi talade om problemet med bristande jämställdhet och olika åtgärder för att öka den. Jag skrev om mötet här, men det finns mer att säga. Under dagen antecknade jag för fullt, och frågan ligger mig varmt om hjärtat. Det är bara så himla mycket nu. Tiden att samla ihop tankarna har inte funnits. Inte så att jag är stressad, det har jag lärt mig hantera. Jag är snarare ledsen. En del av känslan av överlastning beror på förpappringen av samhället, som gör att allting måste utföras minst tre gånger. Det finns en utbredd övertro på regler och rutiner, och allt ska kvalitetssäkras: Planeringen, genomförandet och uppföljningen. Ingen kan med andra ord vara fullt ut närvarande här och nu. Det är ett allvarligt samhällsproblem, men jag ska inte fastna i det här och nu. Jämställdhet var det, och åtgärder som skulle kunna leda till ökad jämställdhet, liksom tankar om vad man måste ta hänsyn till och förstå.
Allt förändringsarbete kommer oundvikligen att leda till att man utmanar rådande maktstrukturer, och vinnarna i det rådande systemet kommer att försvara sig med alla till buds stående medel för att bibehålla status quo. Där på mötet och i många andra sammanhang talar man inte om det, bara om problemen med förändringsarbetet; alltså konsekvenserna av rådande maktstruktur, som på det sättet så att säga legitimeras eller i alla fall görs till norm. Under en övergångsperiod tror jag man MÅSTE acceptera att kvaliteten i verksamheten som ska förändras och bli mer jämställd KANSKE blir lidande. Det är ett oundvikligt offer man måste vara beredd att göra för att uppnå en förändring som man på goda grunder kan anta kommer att leda till att kvaliteten på sikt och i hela högskolesektorn ökar. Varför anses myndiga och väl meriterade mäns ord väga tyngre i jämställdhetsfrågan än experter på makt- och genusanalyser? Jag tror man måste välja. Vill man verkligen verka för en varaktig förändring borde de som nått framgång inom rådande system vara diskvalificerade att uttala sig om systemet som sådant. Oavsett vilka argument som anförs av den som gynnas av staus quo så är eller kan/bör det uppfattas som ett uttryck för jäv. Makt leder på definition till bristande objektivitet, och förhållandet är linjärt: ju mer makt och inflytande man har desto mer har man att förlora på förändring. Den med minst makt kan mycket väl och ofta högst troligt vara mer objektiv, eftersom hen inte har något att förlora på förändring och det heller inte finns någon garanti för att hen får fördelar eller blir framgångsrik i den nya systemet.
Här kommer några konstruktiva reflektioner och förslag på åtgärder som kanske skulle kunna leda till nytänkande och jämställdhet inom forskningen. Nedtecknade i en hast på mötet och redigerade under en viss tidspress (det är så vardagen ser ut. Det finns aldrig tid att göra något ordentligt, vilket är ett problem i sig eftersom det gör att man lätt springer på fel bollar eller ser problemen som åtgärderna man inför leder till först när det är för sent):
Ingen av dagens talare var män, alla var kvinnor. Om den här typen av dagar och presentationer skulle tvingas göras av hälften män och hälften kvinnor skulle kanske det som sägs uppfattas på andra sätt och det skulle kanske ge upphov till andra frågor och typer av diskussioner. Ett annat förslag skulle kunna vara att alltid låta det överrepresenterade könet ta hand om arbetet med att öka jämställdheten, för att på det sättet ge representanter för den underrepresenterade könet möjlighet att fokusera på forskningen, för att meritera sig.
Allt förändringsarbete kommer oundvikligen att leda till att man utmanar rådande maktstrukturer, och vinnarna i det rådande systemet kommer att försvara sig med alla till buds stående medel för att bibehålla status quo. Där på mötet och i många andra sammanhang talar man inte om det, bara om problemen med förändringsarbetet; alltså konsekvenserna av rådande maktstruktur, som på det sättet så att säga legitimeras eller i alla fall görs till norm. Under en övergångsperiod tror jag man MÅSTE acceptera att kvaliteten i verksamheten som ska förändras och bli mer jämställd KANSKE blir lidande. Det är ett oundvikligt offer man måste vara beredd att göra för att uppnå en förändring som man på goda grunder kan anta kommer att leda till att kvaliteten på sikt och i hela högskolesektorn ökar. Varför anses myndiga och väl meriterade mäns ord väga tyngre i jämställdhetsfrågan än experter på makt- och genusanalyser? Jag tror man måste välja. Vill man verkligen verka för en varaktig förändring borde de som nått framgång inom rådande system vara diskvalificerade att uttala sig om systemet som sådant. Oavsett vilka argument som anförs av den som gynnas av staus quo så är eller kan/bör det uppfattas som ett uttryck för jäv. Makt leder på definition till bristande objektivitet, och förhållandet är linjärt: ju mer makt och inflytande man har desto mer har man att förlora på förändring. Den med minst makt kan mycket väl och ofta högst troligt vara mer objektiv, eftersom hen inte har något att förlora på förändring och det heller inte finns någon garanti för att hen får fördelar eller blir framgångsrik i den nya systemet.
Här kommer några konstruktiva reflektioner och förslag på åtgärder som kanske skulle kunna leda till nytänkande och jämställdhet inom forskningen. Nedtecknade i en hast på mötet och redigerade under en viss tidspress (det är så vardagen ser ut. Det finns aldrig tid att göra något ordentligt, vilket är ett problem i sig eftersom det gör att man lätt springer på fel bollar eller ser problemen som åtgärderna man inför leder till först när det är för sent):
Ingen av dagens talare var män, alla var kvinnor. Om den här typen av dagar och presentationer skulle tvingas göras av hälften män och hälften kvinnor skulle kanske det som sägs uppfattas på andra sätt och det skulle kanske ge upphov till andra frågor och typer av diskussioner. Ett annat förslag skulle kunna vara att alltid låta det överrepresenterade könet ta hand om arbetet med att öka jämställdheten, för att på det sättet ge representanter för den underrepresenterade könet möjlighet att fokusera på forskningen, för att meritera sig.
Samma krav skulle kunna ställas på ledningarna och rektorerna för lärosätena. Om de inte bara ansvarar för att planer och program arbetas fram, vilket kan delegeras och är till intet förpliktigande, skulle deras vidare karriär som ledare och ansvariga kunna sättas på vänt. Det är idag alldeles för lätt att skylla ifrån sig eller manipulera mätetal. Fast jämställdhet är enkelt att mäta; har den ökat eller minskat under nuvarande lednings regim? Ledare som inte förbättrat jämställdheten borde inte få fortsatta vara ledare, inte om vi menar allvar med talet om jämställdhet.
Kan man visa att genus INTE spelar roll för det man vill arbeta med behöver man inte beakta perspektivet, annars alltid. Lägg bevisbördan där den hör hemma och där den får effekt. Det är normen och det som tas för givet som ska utmanas, annars kommer ingen förändring att kunna komma till stånd. Den som inte vill engagera sig aktivt för att arbeta främjande för jämställdhet skulle vidare kunna tvingas motivera detta, med stöd i relevant forskning. Finns det inga hållbara argument ställs hen inför ett val: engagera dig eller bli av med ditt uppdrag.
Man kan se över kvalitetsbegreppet och väga in jämställdhet som ett mått på kvalitet, av den enkla anledningen att vi vet att det finns en risk att kvaliteten blir lidande om inte meritokratin faktiskt fungerar, och det kan den bara göra om ingen hindras att försöka och visa vad hen går för på grund av fördomar, normer eller misogyna traditioner.
Vad fokuseras på? Idag är det arbetet med jämställdhet som diskuteras och problematiseras, inte det arbete som leder till ojämställdhet och ojämlikhet. Vi tar för givet att det rådande är rådande för att det är bäst, vilket alltid återstår att bevisa. Begreppet överlevnadsbias, som handlar om vår tendens att tro att vinnaren alltid vinner för att hen är bäst, trots att slumpen och tillfälligeter ofta spelar in.
Om man delar upp forskningsmedlen i två potter, en för manliga forskare och en till kvinnliga och arbetar med kvalitet på samma sätt inom respektive grupp skulle andelen kvinnliga forskare alltid vara lika stor som andelen män, och man skulle kunna jämföra kvaliteten på resultatet av arbetet som utförs i efterhand och mellan grupperna. Då skulle man få evidens som kan ligga till grund för diskussioner om skillnaden mellan manliga och kvinnliga forskare. Och skulle det visa sig att det saknas sökande i någon kategori kan pengarna antingen sparas eller användas till något annat, till exempel arbetet med att öka jämställdheten.
Eftersom vi alla är människor, med allt vad det innebär, och vi dessutom vet att vi människor har svårt att inse och göra något åt det faktum att vi ofta tenderar att lyssna mer på VEM som talar och mindre på VAD som faktiskt sägs, skulle man kunna införa en regel som säger att ingen får presentera sina egna eller den grupps tankar som man är en representant för. Tankar och förslag utformade av män skulle kunna presenteras av en kvinna och vise versa.
Kanske man skulle kunna införa en tidsbank där man kan "tjäna" tid till forskning genom att engagera sig på allvar i arbetet med jämställdhetsfrämjande insatser. Det är bara fantasin som sätter gränser, om man VERKLIGEN vill och menar allvar med talet om jämställdhet. Få sektorer i samhället har utvärderats så mycket som högskolesektorn, och vi har fortfarande stora problem. Jag tror inte det är mer av detta som behövs, jag tror vi behöver tänka helt nytt och skapa kvalitets- och jämställdhetsdrivande incitament som faktiskt leder till förändring i praktiken.
Kan man visa att genus INTE spelar roll för det man vill arbeta med behöver man inte beakta perspektivet, annars alltid. Lägg bevisbördan där den hör hemma och där den får effekt. Det är normen och det som tas för givet som ska utmanas, annars kommer ingen förändring att kunna komma till stånd. Den som inte vill engagera sig aktivt för att arbeta främjande för jämställdhet skulle vidare kunna tvingas motivera detta, med stöd i relevant forskning. Finns det inga hållbara argument ställs hen inför ett val: engagera dig eller bli av med ditt uppdrag.
Man kan se över kvalitetsbegreppet och väga in jämställdhet som ett mått på kvalitet, av den enkla anledningen att vi vet att det finns en risk att kvaliteten blir lidande om inte meritokratin faktiskt fungerar, och det kan den bara göra om ingen hindras att försöka och visa vad hen går för på grund av fördomar, normer eller misogyna traditioner.
Vad fokuseras på? Idag är det arbetet med jämställdhet som diskuteras och problematiseras, inte det arbete som leder till ojämställdhet och ojämlikhet. Vi tar för givet att det rådande är rådande för att det är bäst, vilket alltid återstår att bevisa. Begreppet överlevnadsbias, som handlar om vår tendens att tro att vinnaren alltid vinner för att hen är bäst, trots att slumpen och tillfälligeter ofta spelar in.
Om man delar upp forskningsmedlen i två potter, en för manliga forskare och en till kvinnliga och arbetar med kvalitet på samma sätt inom respektive grupp skulle andelen kvinnliga forskare alltid vara lika stor som andelen män, och man skulle kunna jämföra kvaliteten på resultatet av arbetet som utförs i efterhand och mellan grupperna. Då skulle man få evidens som kan ligga till grund för diskussioner om skillnaden mellan manliga och kvinnliga forskare. Och skulle det visa sig att det saknas sökande i någon kategori kan pengarna antingen sparas eller användas till något annat, till exempel arbetet med att öka jämställdheten.
Eftersom vi alla är människor, med allt vad det innebär, och vi dessutom vet att vi människor har svårt att inse och göra något åt det faktum att vi ofta tenderar att lyssna mer på VEM som talar och mindre på VAD som faktiskt sägs, skulle man kunna införa en regel som säger att ingen får presentera sina egna eller den grupps tankar som man är en representant för. Tankar och förslag utformade av män skulle kunna presenteras av en kvinna och vise versa.
Kanske man skulle kunna införa en tidsbank där man kan "tjäna" tid till forskning genom att engagera sig på allvar i arbetet med jämställdhetsfrämjande insatser. Det är bara fantasin som sätter gränser, om man VERKLIGEN vill och menar allvar med talet om jämställdhet. Få sektorer i samhället har utvärderats så mycket som högskolesektorn, och vi har fortfarande stora problem. Jag tror inte det är mer av detta som behövs, jag tror vi behöver tänka helt nytt och skapa kvalitets- och jämställdhetsdrivande incitament som faktiskt leder till förändring i praktiken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar