Samlar ihop lite preliminära tankar från dagens möte i Stockholm, arrangerat av Jämställdhetsmyndigheten, om lärosätenas arbete med att få till en jämställd fördelning av forskningsmedel. Dagen väcker så himla många tankar att det kommer bli minst två bloggposter till med utgångspunkt i erfarenheterna. Jag har lite kommit ifrån jämställdhetsfrågan på senare år, och mötet väckte en massa minnen och tankar från andra möten genom åren. Jag har varit engagerad i frågan sedan mitten av 1990-talet och det första som slår mig är att och hur lite som förändrats. Bristande jämställdhet är fortfarande ett problem och vi talar om problemet på samma sätt som diskuterar liknande förslag på lösningar. Hjulet har uppfunnits och fortsätter uppfinnas gång på gång och för varje ny generation av forskare och person i ledande ställning. Inte så att jag tappar sugen, men det blir allt mer tydligt att vi dels måste arbeta på helt nya sätt, dels att vi kanske måste inse att det inte är metoderna det är fel på utan viljan att faktiskt göra något åt problemet hos de som har ansvar för frågan och faktiskt kan göra något åt saken.
En av presentatörerna visade en bild som i alla fall för mig är talande eftersom jag menar att den visar var problemet finns. Bilden visar hur sakkunniga har bedömt liknande meriter beroende på om den vars meriter ska bedömas är man eller kvinna. Manliga sökande har visat på djup i sin forskning, medan hon är smal eller ensidig. Han är bred, hon är grund. Han är excellent och hon beskrivs som ambitiös. Och så vidare. På pappret är det likvärdiga meriter, men när granskaren av meriterna sätter ord på dem används olika ord med olika valör beroende på kön.
Samma sak kan beskrivas på olika sätt, det är inte på något sätt en nyhet för mig som kulturvetare. Ord och benämningar har betydelse för hur vi människor upplever världen, det är ett resultat av både kultur- och genusforskning. Problemet är att den här typen av forskning avfärdas som ovetenskaplig av forskare vars forskning tillmäts mer betydelse i samhället; forskning som sägs vara objektivt bättre och nyttigare (utan att motivera vad man menar med nytta). Vi kan med andra ord sluta undra varför vi inte kommit längre i jämställdhetsarbetet. Bilden säger egentligen allt som behöver sägas, och det är som sagt inga nyheter för mig som genusforskare. Den dag det inte blir uppror på Högskoleläckan om och när genusfrågor diskuteras där kan vi börja hoppas på att en vändning är möjlig och på väg. Där är vi inte på långa vägar.
Kvalitet och kompetens är kvalitativa begrepp och därför kommer strävan efter objektivitet per definition att leda till ojämlikhet. Är du man är det du gör per definition objektivt och uppfyller kraven på god kvalitet, eftersom inga resultat talar för sig själva. Och är du kvinna gäller det motsatta förhållandet. Antingen påpekar hon faktum och anklagas för att vara subjektiv, eller också accepterar hon utlåtandet och blir utan medel. Så här kommer det att fortsätta vara ända tills vi accepterar att kvalitativa bedömningar och kompetens att utföra sådana på ett bra sätt måste uppvärderas och accepteras som lika vetenskapliga sätt att arbeta som annan vetenskap. Det är så här ojämlikheten bevaras, via och med benägen hjälp av ett förment neutralt språk.
Återkommer med fler tankar inom kort.
Återkommer med fler tankar inom kort.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar