Bildning som en metafor för livet

I takt med att man blir äldre förändras ens förståelse för och perspektiv på livet, liksom ens syn på vad som är värt att veta och vad som ger tillvaron mening. Med erfarenheten ser man mönster tydligare och kan lättare förstå betydelsen av olika typer av skillnad och olikhet mellan människor och sammanhang. Det är en naturlig effekt av vuxenblivandet och åldrandet, givet att man noterar det och ägnar tid åt att reflektera över det. Variationsrikedomen av mänskliga uttryck och ordningar må vara stor, men den är ändå begränsad. Även om mycket skiljer oss människor åt är det alltid mer som förenar oss, och mycket av skillnaderna är ytliga och kan förändras. Dygnet har bara 24 timmar, alla måste sova lika länge och äta något. Våra grundläggande behov är i princip identiska för alla.

Kunskap fungerar på samma sätt. Lärande och utveckling är inte linjära processer, även om det i förstone kan se ut att vara så det fungerar. Kunskap är dynamisk och när nya kunskaper läggs till gamla måste man hela tiden vara vaksam på och lära sig inse vad man ska ta till sig och integrera i den växande kropp av vetande man har tillgång till. Lika viktigt är det att lära sig förstå vad man ska förkasta och vilka tidigare kunskaper man måste överge. Lärande och utveckling handlar mer om att ständigt revidera än om att addera. Nya insikter kan komplettera äldre men kan också ta ut varandra, och vill man verkligen veta och förstå måste man både fokuserar på att lära sig mer och utmana sina tidigare kunskaper. Kunskap är dessutom både individuell och kollektiv.

Bildning vill jag se som en meator för allt detta, en bild av livet och dess föränderliga gåtfullhet. Bildning ser jag som en egenskap som växer fram mellan mig och världen samt i relation till andra människor och deras kunskaper. Jag set det som en löpande tillägelse av och reflektionen över förvärvade insikter och gjorda erfarenheter som gjorts. Bildning uppstår och utvecklas mellan det man lär sig genom att lyssna på och samtala med andra om deras kunskaper och erfarenheter och det man själv anser sig veta och förstå; den är därför aldrig statisk utan komplex. Filmerna man sett och böckerna man läst samt det man fångar upp via nätet bidrar också till att prägla den dynamiska helheten som man både är del av och styr över. Därför måste alla tankar på bildning som en kanon överges. Som sagt, bildning är som livet. Utan frihet, tillit, nyfikenhet, öppenhet och möjlighet att reflektera och tänka tankar till slut hämmas dess tillväxt och utveckling. Bildning framstår allt mer som en förutsättning för förståelse både för det som är föränderligt i tillvaron och det som måste accepteras eftersom det är nödvändigt.

Jag började skolan 1971 och inledde mina akademiska studier 1991. Jag disputerade 2003 och blev docent 2011. Men det är först nu, under arbetet med det som jag ser som min viktigaste bok, som förståelsen för kulturen jag lever i och har forskat om under alla år långsamt börjar gå upp för mig. Jag inser nu att det var bildning jag ägnat mig åt under alla år, men det är först nu jag ser effekten av mödan och inser värdet av kunskapsförmågorna jag tillägnat mig. Bildningens värde ökar för varje år som går, i alla fall så länge minnet fungerar. Tyvärr har synen på kunskap och utbildningssystemet förändrats dramatiskt under åren medan jag varit fullt upptagen av studier och forskning. Nu när jag både kan och vet samt förstår vad kunskap är och hur den kan användas för att bygga ett hållbart samhälle vill allt färre lyssna och allt fler förstår allt mindre.

Bristen på bildning i samhället oroar mig liksom historielösheten och ignoransen inför kunskapen som allt fler av världens ledare visar och som allt fler väljare uppenbarligen accepterar eller i alla fall ser som oproblematiskt, så länge de får sina önskningar kortsiktiga uppfyllda. Samhället har fördummats och infantiliserats i takt med att det effektiviserats och ekonomiserats. Idag är det allt mer känslan som styr och kunskapen tvingas anpassa sig efter önskningarna om vad man vill ha, och när problemen hopar sig skyller man på någon annan. Motsatsen till bildning är ignorans och informerad okunskap. Jag tror inte populisterna och deras allt fler anhängare inser att deras bildningsförakt också är ett självförakt och att deras hållning och inställning till livet och kunskapen är ett förkroppsligande av dumhet. Bara för att man är många eller man har makt betyder inte att man har rätt eller att det man håller för sant och rikligt fungerar.