Se bra ut, eller verkligen vara bra; det är frågan

Sverige är begåvat med några av världens mest ansedda organisationsforskare. I Göteborg finns Barbara Czarniawska och vid Lunds universitet verkar Mats Alvesson. Vi har med andra ord tillgång till den bästa kunskapen som forskningen kan uppbringa på organisationsområdet, alldeles runt knuten och på svenska; dessutom arbetar båda forskarna på uppdrag av svenska skattebetalare och deras lön bekostas av allmänna medel. Förutsättningarna för att skapa ändamålsenliga organisationer som på bästa sätt tar tillvara på ägarnas långsiktiga intressen kan alltså inte vara bättre. What could possibly go wrong? Inget, om KUNSKAPEN verkligen stod i centrum för verksamheterna. Vad privata organisationer gör och hur man tänker där är upp till aktieägarna att bevaka, men att det allmänna fungerar optimalt ligger i allas intresse. Hur ser det ut då, lyssnar ledningarna för organisationerna på den världsledande forskning som efterfrågas allt mer idag? Not so much, tragiskt nog. Inte ens inom högre utbildning och forskning tar man intryck av forskningsresultaten, trots att ledningarna nogsamt bevakar lärosätenas placering på rakninglistorna där forskarnas citeringar, publikationer och forskningsmedel erhålla i konkurrens mäts och jämförs.

På väg till jobbet idag började jag läsa Alvessons senaste bok Extra allt! som ingår i det han kallar sin dumhetstrilogi, vilket inleddes med Tomhetens triumf som följdes av Dumhetsparadoxen. Jag fastnade där för ett citat:

Att se bra ut kräver fina skyltfönster och välmodulerad retorik. Att få något att bli bra förutsätter att man tar problemen på allvar och söker beskriva fenomenen precist och med viss skärpa, något som blomsterspråket (”vision”, ”kompetens”, ”tillit”) inte inbjuder till. Vi lever i en tid präglad av tomhetens triumf, där tjusiggörande av en själv, ens aktiviteter, yrkesgrupp, organisation, med mera, blir en drivkraft så stark att den närmast fungerar som en nutidens naturlag.

Som lektor är jag den i organisationen som ansvarar för att det BLIR bra. Ledningens ansvar är att få det se bra ut. Jag har inga problem att arbeta med flexibla utbildningslösningar, och kvalitet i verksamheten ser jag som en hederssak. Jag är tacksam för att få arbeta med undervisning och kunskapsutveckling och är obrottsligt lojal med skattebetalarna på vars uppdrag jag ytterst arbetar, och vilka dessutom investerat i min utbildning till forskare (en av vårt lands dyraste utbildningar). Trots att jag är docent och har över 20 års erfarenhet av undervisning på högskolenivå förväntas jag okritiskt lyda order, vilket är titeln på en bok av en annan framstående svensk forskare; (Vi bara lyder, av) Roland Paulsen. Jag sägs vara anställd för att värna kvalitet och kunskap, men min vardag beskrivs skrämmande väl av baksidestexterna till ovan nämnda böcker, som får avsluta denna bloggpost som jag bara var tvungen att få ur mig för att kunna vila och återhämta mig under helgen, för att nästa vecka och framöver kunna värna kunskapen och kvaliteten i Högskolesverige. Det var som sagt för KUNSKAPEN jag sökte mig till högskolan.

Tomhetens triumf: "Dagens samhälle utmärks av grandiosa självbeskrivningar och anspråk i stor skala. Detta samtidigt som kampen om godbitarna – yrkespositioner, utbildning och konsumtion – i allt högre grad handlar om ett nollsummespel. Varumärkta produkter uttrycker identitet och tjusighet. Men mycket av detta är­ ­substanslöst prat och rymmer inslag av bondfångeri och själv­­bedrägeri. Bakom den grandiosa fasaden lurar tomhetens triumf."

Dumhetsparadoxen: Det finns oräkneliga vardagsexempel på organisationer som accepterar det tveksamma, det absurda och det helt idiotiska allt från ohållbara management-trender till övertro på varumärke och image. Men en viss dos dumhet kan vara konstruktiv och ge goda kortsiktiga resultat: den kan uppmuntra folk att jobba på och ge drivkraft åt framgångar. Detta är dumhetsparadoxen.

Dumhetsparadoxen utforskar den funktionella dumhetens för- och nackdelar. Upptäck vad som gör att ingen på en arbetsplats tänker självständigt eller hur du kan göra din arbetsplats mindre dum genom att utmana det tanklösa likformighet som ofta råder. Den är en väckarklocka för smarta organisationer och kloka människor som uppmanar oss att använda vår intelligens för att uppnå organisatorisk framgång och socialt välstånd.

Extra allt!: Vision, kompetens, tillit, kunskapssamhället. Språket skvallrar om högtflygande ambitioner i dagens politik, arbetsliv och organisationer. Men gör de skäl för sina namn?

Idén om varumärket väger idag tyngre än hur bra en organisation faktiskt är. Vi lever i en tid då att låta bra förhindrar organisationer att vara bra.

Samtidigt är behovet av stöd och hjälp till synes oändligt. I rädslans kultur är allt fler offer - vilket anses motivera en stor apparat för att reglera och riskminimera tillvaron.

Vår tids människa och arbetsliv präglas av en märklig blandning av tjusiga ambitioner titelinflation, värdegrundsprat och polerade sociala medier-konton och rädsla för allt möjligt stress, krav och kränkningar. Allt oftare blir vad som lanseras som lösningar på problem i själva verket orsak till eller förstärkare av problem. Redan för 60 år sen kritiserades den jäsande administrationen i större organisationer när Northcote Parkinson formulerade ett flertal lagar som beskrev den byråkrati som styrde och sysselsatte oss på arbetsplatsen. Går det att göra någonting åt det här?