En allt mer avprofessionaliserad profession, till vilken nytta?

I ett verkligt kunskapssamhälle är lärare ett eftertraktat högstatusyrke som de allra bästa och mest hängivna människorna strävar efter att arbeta i. Synen på lärare är med andra ord ett slags indikator på kunskapens status i samhället. Och det enda hållbara sättet att höja statusen på läraryrket är att värdera kunskapen högre. Att höja lönen är INTE rätt väg att gå, inte om det verkligen är ett kunskapssamhälle man vill utveckla. Det finns inga genvägar. Bara där och när lärare i praktiken är en profession som allmänheten och makthavarna ser upp till och litar på är det rimligt att tala om ett kunskapssamhälle. Vi är inte ens i närheten av detta önskade läge och det är allvarligt i en tid när samhället gjort sig mer beroende av kvalificerad kunskap än någonsin tidigare i mänsklighetens historia.

Igår fångade jag upp en intressant och viktig debattartikel i flödet på sociala medier, från Uppsala Nya Tidning, författad eller i alla fall undertecknad av en lång rad forskare från olika lärosäten (se nedan). Jag ser det som ett tecken på forskningens status och kunskapens faktiska betydelse i vårt land att forskare skriver debattartiklar för att varna för avprofessionaliseringen av forskarprofessionen samtidigt som tjugo procent eller fler av landets befolkning anser att ett kunskapsförnekande parti verkar vara lämpligt att rösta på. Återigen, om kunskapens status var ohotad i samhället skulle dessa två fenomen vara otänkbara.

Det högtidstal som Jonna Bornemark, professor i filosofi vid Södertörns högskola, höll i samband med riksdagens öppnande 10 september delas flitigt på sociala medier.
Många tycks ha känt igen sig i Bornemarks budskap att vi fått ett ”system som ger allt mindre plats för ett professionellt omdöme” där ”jobbet blir tömt på mening när det allt mer handlar om att mata pappersapparaten och där bara det mätbara blir synligt”.

Väldigt många arbetare inom en lång rad yrken känner igen sig Bornemarks beskrivning, och det faktum att deras oro inte tas på allvar utan viftas bort som ovidkommande brus från företrädare för olika särintressen är lika tydliga tecken på att något är allvarligt fel som smältande glaciärer, skogsbränder och extremväder. Därför håller jag med författarna till debattartikeln.

Men är frågan kanske större än så? Har hotet mot professionerna konsekvenser som är betydligt mer vittgående än kvaliteten i och meningen med utfört arbete?
Den 18 augusti framhöll DN:s chefredaktör Peter Wolodarski att den gemensamma nämnaren i de auktoritära system som nu växer fram i bland annat Polen, Ungern, Ryssland och i Trumps USA är just att ta makten och ansvaret ifrån professionsutövare som domare, forskare och lärare.

Det är ingen slump att ett av Trums första offentliga uttalande handlade om relativisera kunskapen och anklaga medierna för lögner. Ingen äger nämligen kunskapen så den ledare som kan få allmänheten att tvivla på forskarnas ord och få dem att framstå som ett särintresse som måste balanseras mot andra intressen ökar sin makt och utmanar demokratin. Det är en medveten strategi.

Avsikten är att förstärka respektive lednings ”makt över tanken”. När detta görs så skamlöst och öppet som i ovan nämnda exempel är det enkelt att se konsekvenser i form av en undergrävd demokrati.

Många tänker att det händer inte här. Våra nationalister med totalitära anspråk är snälla. Titta på Jimmie Åkesson, han är ju precis som du och jag. Hans tal om att det är känslan som räknas är en strategi för att ta makten över tanken som alltid går att kontrollera. Den tillgängliga kunskapen talar ett annat språk. Den visar på MINSKAT våld och ÖKAT klimathot. Ointresset för politik går hand i hand med kunskapens sjunkande status. Det är på allvar, och läget är allvarligt.

Kan det vara så att även länder som är befriade från ett uttalat auktoritärt politiskt ledarskap trots detta, medvetet eller omedvetet, gynnar ledningsregimer som tar ifrån professionerna makt och ansvar? Finns det ett släktskap med auktoritära regimers nedmonterande av professionernas makt och ansvar och den styrningsregim som tillämpas inom svensk offentlig sektor?

Ja, definitivt, men det krävs kvalificerad kunskap och intresse för den här typen av frågor för att se sambanden. Och bara den som förstår värdet av demokrati inser allvaret. Kunskap och makt är två sidor av samma sak. Skillnaden är att försöken att värna kunskapen är antitesen till totalitära maktanspråk. Ingen äger eller kontrollerar nämligen kunskapen och därför spelar den en så viktig roll för demokratins utveckling. Forskare söker och granskar kunskapsanspråk och viker sig för argument som talar mot det vi ansåg oss veta. Den som söker MAKT talar till känslorna och förnekar kunskapen för sina egna intressens skull.

Även om de svenska professionerna inte på långt när är lika utsatta så finns varnande exempel. I vården hotas läkares och sjuksköterskors professionella bedömningar av offentliga administratörers eller privata konsultföretags organisationsmodeller.
I skolan hotas lärarkollegiets makt och ansvar över undervisningen av utomstående intressens krav på dokumentering eller på att eleverna får höga betyg. Styrsystemet är politiskt sanktionerat – men det hotar paradoxalt nog de mål och författningar som samma politiska system definierat som medborgerliga rättigheter.

Professionsfrågor är med andra ord allt annat än triviala. Vikten av att bevaka och bevara professionernas inflytande över sitt arbete sträcker sig långt utöver det meningsskapande. Att inte ta ifrån professionerna ”makten över tanken” är centralt i en demokrati.

Doktorandutbildningen är landets dyraste utbildning eftersom den som läser en forskarutbildning är anställd. Forskare och universitetslärare är den högsta och mest kvalificerade professionen. När professioner avprofessionaliseras, vilket är fallet när landets högst utbildade förväntas följa manualer och utföra order enligt standardiserade program, är det ett GIGANTISKT slöseri med skattemedel. Hela poängen med professioner är de ska vara kvalificerade och möjliga att lita på. Idag litar man mer på ledningarna och konsulterna som lyder under makten. Om och när professionella avprofessionaliseras har samhället tagit ett stort kliv bort från kunskapssamhället och manegen är krattad för politiker med totalitära anspråk.

Trots detta förekommer inte bara av en trivialisering av professionerna och deras samhällsroll, utan också en mytbildning om deras dysfunktionalitet. För det första sägs professionella grupper agera som ett särintresse. De anses därmed inte representera allmänintresset utan endast bevaka egna revir och privilegier. För det andra sägs professionella grupper ha svårt för att genomföra förändringar, samtidigt som de anklagas både för svårigheter att komma överens och för vänskapskorruption. För det tredje anses professionen inte klara budgetansvar då yrkesmässiga mål sägs sätts före kostnadsmål.

Det är en lika stor och allvarlig myt som klimat- och kunskapsförnekelsen, och den går hand i hand med demokratins nedmontering. Kunskap är per definition inget särintresse. Ekonomi och makt är det däremot, och varifrån kommer kraven på kontroll av forskare, lärare och vårdpersonal? Från de som vill kontrollera allmänhetens bild av läget i vårt land. Från de som talar om systemkollaps, massinvandring och som ropar på hårdare straff och fler poliser, mot bättre vetande och i strid mot tillgänglig kunskap. Forskare och lärare sätter KUNSKAPEN i första rummet och utgör en garant för demokratin. Det är nu problemen kan uppmärksammas och det är möjligt att göra något åt saken, när SD "tagit" makten (så har fler än en företrädare för partiet uttryckt sig) är det försent.

Som kommentar till myterna menar vi att den första inte är ett faktapåstående utan ett försanthållande. Myten vilar på en stiliserad ekonomisk modell: människan är en rationell och nyttomaximerande egoist. Vi delar inte den starka förenklingen, vare sig vad gäller människan generellt eller professionella grupper. De två andra myterna är däremot generaliseringar. Det innebär att det går att ifrågasätta deras faktaunderbyggnad. Det finns inte några vetenskapligt belagda fakta som stöder dessa. Tvärtom finns det i samtiden mycket som tyder på motsatsen.

Bryr vi oss inte om kunskapen är det naturligtvis meningslöst att tala om dessa saker. Anses det vara känslan som räknas blir kunskapen en belastning. Men om politikerna faktiskt anser att det är så och verkligen ser forskare, lärare och vårdpersonal som ovidkommande särintressen så borde man i konsekvensens namn avskaffa skolplikten och lägga mer universiteten. Det går inte att få både kunskap och kontrollmakt, man måste välja, Och vad säger att en totalitär makthavare kommer att lyssna på väljarna när hen har all makt och inte längre är beroende av några väljare? Faktum är att INGENTING talar för det.

I organisationer som inte är professionsstyrda finns det starka tendenser till växande byråkrati och mindre fokus på kärnverksamheten. Fler kommunikatörer anställs, mer pengar läggs på marknadsföring och omorganisation.

Ett aktuellt exempel är Nya Karolinska Sjukhuset, där ett antal studier pekar på att kostnaderna blivit lägre och kvaliteten för patienterna högre om läkar- och sjuksköterskeprofessionerna hade fått större inflytande över såväl sjukhusbyggandet som arbetsorganisering.

När nya ledningsregimer införs oreflekterat – ofta med de mest välvilliga avsikter – kan biverkningarna i termer av bristande mening, ekonomi och kvalitet i det professionella arbetet bli förödande. ”Lita på vårt professionella omdöme”, avslutade Jonna Bornemark sitt tal i samband med riksdagens öppnande.

Om jag inte får agera som forskare, med stöd i kunskap, varför skulle samhället investera i min utbildning? Att lita på professionerna är att lita på kunskapen. Om känslorna tillåts styra banas väg för ledare som endast är intresserade av makt för maktens egen skull, det vill säga ledare som ser demokratin som ett hinder istället för den möjlighet och det löfte om frihet under ansvar som all tillgänglig kunskap säger att demokratin är. Professioner är en förutsättning för det öppna samhället.  

”Behåll förmågan att bli ursinnig och chockad”, citerade Wolodarski journalisten Masha Gessen, och påminde om att avprofessionalisering bidrar till att underminera demokratin.
Vi instämmer i båda dessa uttalanden och menar att värnande om professionsbaserade styrformer, det vill säga professionernas makt över såväl tanke som utförande och ekonomi, måste sättas högt på varje demokratiskt sinnat politiskt partis agenda.

När jag strider för kunskapen gör jag det av allmänintresse, inte av egenintresse. Jag är genuint intresserad av kunskap och bildning dels eftersom det har ett egenvärde, dels eftersom kunskap är en förutsättning för demokratin och den långsiktiga hållbarheten. Jag är ointresserad av makt och är obrottsligt lojal mot kunskapen, liksom författarna till debattartikeln.

Alexandra Waluszewski, professor i företagsekonomi, Uppsala universitet, Shirin Ahlbäck-Öberg, docent i statskunskap, Uppsala universitet, Ylva Hasselberg, professor i ekonomisk historia, Uppsala universitet, Sverker Gustavsson, professor i statskunskap, Uppsala universitet, Thomas Karlsohn, professor i idé- och lärdomshistoria, Uppsala universitet, Mats Hyvönen, fil. dr. i media- och kommunikationsvetenskap, Uppsala universitet, Nicklas Neuman, fil. dr. i kostvetenskap, Uppsala universitet, Henrik Björck, professor i idé- och lärdomshistoria, Göteborgs universitet, Magnus Nilsson, professor i litteraturvetenskap, Malmö högskola.

Kunskap och utbildning är dyrt, men i jämförelse med kostnaderna för avprofessionaliseringen av vårt lands professionen är det en droppe i havet. Kunskap är en INVESTERING, låt oss aldrig glömma det. Ett land byggt på känslor är en krutdurk och ingen skonas om den exploderar, vilket den kommer att göra, förr eller senare.