Akademisk frihet och målstyrd forskning

Igår skrev jag om skillnaden mellan syftet med utbildning och försöken att målstyra studier. Samma skillnad finns i forskningen, och målstyrningen är lika förföriskt lockande där som i den högre utbildningen. Innehavare av makt har alltid haft problem med frihet, det vill säga andras frihet. Frihet i forskning är emellertid helt avgörande och tanken på att det skulle innebära slöseri med skattemedel är lika befängd som relativism och kunskapsförnekelse. Ändå betraktas grundforskning som drivs av nyfikenhet med skepsis.

Ovanför ingången till den stora hörsalen i Uppsala står det: Tänka fritt är stort men tänka rätt är större. Orden är Thomas Thorilds, formulerades på 1700-talet och är aktuella än idag, trots att få säger sig försvara tanken som de bygger på, vilket säger mer om hur människans hjärna fungerar än om kunskapen som all forskning och utbildning ytterst syftar till. Ett annat exempel på samma fenomen är alla Nobelpristagare som brukar varna för minskade anslag till grundforskning. De vet att kunskapen som belönas med världens mest prestigefulla vetenskapliga utmärkelse oftast är resultatet av fritt tänkande. Inte för inte är akademisk frihet inskriven i högskolelagen.

Trots att vi vet att frihet är en förutsättning för skapande av ny kunskap och även om resultaten av försöken till styrning och kontroll av högskolans verksamhet är minst sagt deprimerande, fortsätter politikerna och ledningarna för lärosätena att försöka få forskare och lärare att tänka rätt; det vill säga i enlighet med rådande diskurs (vilket är ett begrepp hämtat från postmodernistisk forskning om relationen mellan makt och kunskap, vilken surpris, surpris inte erkänns som "riktig" forskning).

Om kunskap är målet finns inga genvägar, av den enkla anledningen att kunskap som ännu inte funnits eller skapats ligger dold i den okända terräng som forskarutbildningen övar doktoranderna och ger dem verktyg att att orientera sig i. Visste man på förhand var den fanns eller hur den såg ut var det inte KUNSKAP. Det är ett slags omvänt moment 22, som vi måste bryta oss loss ifrån ifall det är kunskap vi verkligen vill ha. Kunskap är en omväg eller eller ett äventyr.

När Jan Björklund fick makten över forskningspolitiken var det som han samtidigt fick hybris. Han försökte målstyra vårt lands forskningsresurser för att Sverige skulle få fler Nobelpris. Hade han intresserat sig för historien och det vi vet om kunskap hade man insett att hans forskningspolitik liknade Stalins dito. Följande sedelärande historia, hämtad från tidningen Forskning och Framsteg visa manar förhoppningsvis till eftertanke.

Historiens kanske största vetenskapliga skandal bär den sovjetiske biologen Trofim Lysenkos (1898-1976) namn. Han hade återupptäckt en gammal metod att öka tillväxttakten hos vete, nämligen att utsätta utsädet för köld och fukt innan det sås. Enligt Lysenko var den här effekten ärftlig och berodde på att arvet inte är statiskt utan anpassas till förändringar i miljön. Att organismen aktivt reagerar på förändrade villkor är en typisk lamarckistisk tankegång.

Trots att Trofim Lysenko inte hade några vetenskapliga belägg för sin teori fick han politiskt stöd av självaste Josef Stalin, som använde Lysenkos fynd som ett argument i tvångskollektiviseringen av jordbruket. Snabbt steg Lysenko i den vetenskapliga hierarkin.

Teorin var dock helt oförenlig med modern genetik och darwinism. Lysenkos kamp mot sina motståndare kom att kläs i ideologisk retorik. Den mendelska genetiken klassades som "borgerlig", forskarna beskylldes för att vara "trotskistiska sabotörer". År 1948 upphöjde Stalin lysenkoismen till statsideologi. Vetenskapsmän som inte fogade sig riskerade deportation.

Strax efter Stalins död började man inse att Trofim Lysenkos program var ett fiasko. Lysenko manövrerades ut och genetiken återintroducerades. Men Lysenkoaffären hade skadat den sovjetiska biologin för lång tid. Och genom att man inte tillämpade modern växtförädling förlorades många miljoner ton skörd.

INGEN äger kunskapen. Därför är kunskap och demokrati två sidor av samma sak. Makt är bra och fungerar om man vill diva igenom beslut, men vill man veta måste man utrusta sig med tålamod och ödmjukhet inför det faktum att verkligheten sällan anpassar sig efter hur människor önskar att det vore. En målstyrd skola leder till mätbara resultat, vilket inte är samma som kunskap. Och skillnaden mellan är viktig att lägga märke till. På samma sätt behöver satsningar på tillämpad forskning, som är viktig och behövs, balanseras mot generösa anslag för det som är basen i en kunskapsnation: grundforskning.

Låt inte akademisk frihet reduceras till ett vackert ord som liksom bildning allt mer förpassas till historien. Utan kunskap och förståelse för verklighetens föränderlighet, komplexitet och alla risker som mänskligheten utsätter sig för och har att hantera är livet på jorden och tillvaron så som vi lärt oss ta den för given hotad.