Slug kodknäckare eller dedikerad kunskapssökare?

Kunskap och lärande är målet med snart sagt allt jag gör. Det kan tyckas torftigt, och visst, ibland är det ensamt men jag har med åren kommit att inse att få aktiviteter ger så mycket tillbaka som just utbildning och kunskapsutveckling. Sökandet efter kunskap ger mitt liv mening och jag är övertygad om att samhället blir en bättre plats om fler kan förmås inse kunskapens värde och den tillfredställelse som arbetet med att söka och utveckla kunskap ger. Det är inte mer kunskap som behövs, utan fler som engagerar sig i sökandet efter och värnandet av den kunskap som finns. Det är vägen fram som är målet eftersom kunskap aldrig är något man blir färdig med. Kunskap är ett äventyr.

Trist nog är min syn på kunskap inte allmänt accepterad. Kunskap uppfattas idag som ett slags vara som produceras i enlighet med rådande ekonomiska logik där man strävar efter att köpa så billigt som möjligt och sälja så dyrt som möjligt. Bara kunskap som snabbt ger ränta på insatt kapital anses värd att satsa på. Och eftersom kunskap betraktas som en produkt är det logiskt att man tänker sig att dess kvalitet kan säkras och vägen dit kan effektiviseras och målstyras. Alla problem i skolan kanske inte kan hänföras till denna kunskapssyn, men många beslut som tagits rörande utbildning under en lång rad år kan definitivt hänföras till denna syn, och jag tror inte vi kommer att se någon förändring förrän skola och högre utbildning återigen betraktas som en långsiktig investering och något som är värt att vänta på och. Utan ödmjukhet inför kunskapen och i avsaknad av respekt för allt vi inte vet och det som inte går att veta något om kan inget verkligt kunskapssamhälle växa fram.

Länge reagerade jag på försämringarna av förutsättningarna för att arbeta med lärande och kunskapsutveckling på högskolan genom att klaga på studenterna, men den strategin är värdelös. Idag väljer jag att istället försöka övertyga studenterna om att det ligger i deras eget intresse att inte köpa synen på kunskap som en produkt och utbildning som något man får. Lärande och kunskapsutveckling är något man gör och resultatet står i direkt relation till det arbete och engagemang som läggs ner i arbetet. Min lärobok, som kommer ut på Studentlitteratur i januari handlar om detta och är ett försök från min sida om att med hjälp av belysande exempel visa att man som student har allt att vinna och inget att förlora på att anamma den syn på kunskap som jag beskrivit ovan. Igår mailade jag följande förslag på baksidestext till förlaget.

Detta är en bok om lärande som är tänkt att inspirera studenter och blivande studenter att utveckla en egen förståelse för högre studier och vad som krävs för att studierna inte bara ska bli framgångsrika utan även meningsfulla utifrån ett lite längre perspektiv. Boken är ett försök att främja utvecklingen av ett antal generiska kunskaper och färdigheter som krävs för att dels ta sig igenom högre utbildning och få sin examen, dels lära sig vad det innebär att tänka och agera akademiskt även i andra sammanhang.

Skillnaden mellan att vara och agera som elev och student diskuteras, liksom vad som kännetecknar en trampolinhögskola och en katapulthögskola. Framgång i högre studier står i direkt relation till graden av självständighet och tålamod samt förmågan att utveckla ett kritiskt förhållningssätt i och till studierna. Med rätt inställning kan till och med misslyckanden leda till lärande och fördjupad kunskap. Utgångspunkten för resonemangen är att det inte finns en väg eller ett sätt att lyckas som student, det finns lika många sätt och vägar som det finns studenter och det gäller därför att hitta sin väg. 

Boken riktar sig till alla som vill lära och bli bättre på att förstå vad kunskap är. Boken kan även ses som ett slags inlägg i debatten om skolan och vårt lands högskoleutbildningar. Det är en personligt hållen bok, tänkt att inspirera till egen utveckling, som bygger på författarens erfarenheter av att vara och verka i högskolan, både som student och som lärare och forskare.

Jag tror inte jag kan förändra världen, men jag hoppas kunna nå ut till i alla fall några med budskapet om att kunskap och lärande är allt annat än en formalitet och att utbildningens värde och kvalitet är direkt avhängig engagemanget som de som ska lära ägnar verksamheten. Förändringen måste komma underifrån eftersom allt fler forskare sugits upp i och gjort karriär i nuvarande system, vilket gör att de kommer att förlora makt och inflytande om synen på kunskap förändras. 

Av förklarliga skäl var det länge sedan jag hoppade av ansökningsracet. Det tog ett tag och det var ganska smärtsamt för mig att inse att jag inte äger förmågan att pitcha idéer och är dålig på att skriva ansökningar och planera processer som ska leda till på förhand bestämda resultat, vilket är vad som krävs för att nå framgång idag. Som dagens system är uppbyggt blir forskarkompetensen i praktiken allt mer sekundär och underordnad eftersom bara den som är bra på att skriva ansökningar kommer att få chansen att forska; forskarkompetens antar man är samma som kompetensen att skriva ansökningar som når framgång i den mördande konkurrensen. Så var det kanske förr i tiden, innan man skapade särskilda avdelningar på universiteten vars enda uppgift är att vässa ansökningar, det vill säga innan ansökningsskrivande blev en formaliserad och strikt kontrollerad verksamhet. 

När jag var doktorand uppmärksammades framgångsrika ansökningar med ett kort grattis på den veckans seminarium, och sedan följdes arbetet med projektet noga och man firade när forskarna var klara och resultaten presenterades. Idag bjuds det på tårta och skickas ut pressmeddelanden när någon lyckats i konkurrensen och erhåller forskningsmedel, inte när projektet avslutas och resultaten är granskade och klara. Det säger något om vilken syn på kunskap som idag är rådande, och jag tycker som sagt att det är beklagligt.

Framgång i akademin handlar tragiskt nog om att knäcka koder. Vad man forskar och skriver om, själva kunskapsmålet, spelar en underordnad roll, för kan man inte tydligt beskriva vad man ska komma fram till och går det inte att sammanfatta resultatet i ett abstract får man inga medel och det blir svårt att få artiklar antagna. Det är inte längre viktigt VAD man skriver om utan VAR man publicerar sina texter. Därför lyssnar man heller inte till vad som sägs, utan mer på vem som talar. Det är vinnaren som skriver historien om sin egen framgång och som själv får förklara varför det hen säger är viktigt.