När jag började på universitetet vad det fortfarande en bildningsinstitution där kunskapen stod i centrum och administrationen var minimal. På institutionen där jag läste fanns en sekreterare och en vaktmästare, resten var lärare som själva bedrev forskning. När kursen började fick vi en litteraturlista och ett schema och sedan fokuserade alla på kunskapen och lärandet. Studenterna och lärarna hade ett gemensamt intresse för ämnet och arbetade tillsammans. Om detta var bra eller dåligt är svårt att uttala sig om och det är heller inte min avsikt att diskutera det här, men det var så det var. Det fanns en professor som var både prefekt och ämnesföreträdare, och det fanns tre docenter, några doktorer och en drös med doktorander. Då var professor något man utsågs till sent i livet, som en belöning för sina insatser i kunskapens tjänst. På lite större institutioner fanns det plats för flera professorer, men där jag läste fanns det bara en.
Vid slutet av 1990-talet infördes en reform som skulle förändra hela den akademiska kulturen och även kunskapssynen. Jag tänker på möjligheten att befordras till professor. Initialt var det docenter som arbetat länge inom sitt ämne som ansökte om befordran, docenter som hamnat i bakvattnet eftersom professorsstolarna var för få. I den gamla ordningen var utbudet mindre än efterfrågan, vilket gjorde att de som utnämndes till professorer var äldre, hade varit docenter länge och producerat massor. Efter reformen vändes förhållandena till det motsatta. Nu är det institutionens ekonomi som sätter gränsen för hur många professorer man kan producera (det är så man ser på det, som ett produktionsmål), och det räknas ett mått på kvalitet.
När jag blev docent ansågs det fortfarande vara en titel som var värd något, och jag själv har alltid betraktat min docenttitel dels som en bekräftelse på att det jag gjort har ett värde, dels som en uppmaning att bidra till kunskapsutvecklingen inom mitt ämne. Efter att jag blev docent påbörjade jag därför en ambitiöst projekt som hittills resulterat i tre nätpublicerade böcker (som finns att ladda ner gratis på nätet. Sök på Diva eller via länkar här på bloggen). Och sedan ett år tillbaka arbetar jag intensivt med mitt magnum opus; mitt bidrag till teoriutvecklingen inom mitt ämne. Ledsamt nog har jag tvingats inse att min titel devalverats. Docent betyder ingenting idag, eftersom alla förväntas bli professorer så fort som möjligt.
Min poäng här är att reformen som gav oss befordringsprofessorer påverkade den akademiska kulturen och synen på kunskap. Vad ska den som jagat genom systemet och blivit professor innan hen fyllt 40 och allt oftare innan man fyllt 30 göra resten av sin tid i akademin? Skriva fler artiklar, söka mer pengar, undervisa doktorander och åka på konferenser? Några verkar finna en fortsatt glädje i det, men jag ser också en tendens att allt fler lämnar akademin och söker lyckan på andra ställen. Titeln professor öppnar dörrar utanför akademin, vilket är bra för individens personliga löneutveckling, men knappast för samhällets långsiktiga hållbarhet.
Den som förr i tiden belönades med en titel för sina exceptionella insatser och värdefulla kunskapsbidrag avslutade sin akademiska karriär med en hederstitel. Idag håller professor på att bli ett slags formalitet, ett produktionsmål för organisationen och en fjäder i hatten för forskaren. Kunskapens värde urholkas och titeln devalveras. Vägen mot målet betraktas som en meningslös transportsträcka som man kan och bör skynda på så mycket det bara går, vilket gör mig ledsen och bedrövad, för det var för KUNSKAPEN jag sökte mig till högskolan och det är kunskapen och möjligheten att lära som hållit mig kvar, trots att jag på senare tid allt mer känner mig som en belastning.
Jag kanske låter bitter, men det är jag inte. Besviken, ja, men inte bitter. Och det var inte självklart bättre förr, även om kunskapen stod i centrum för skolan och den högre utbildningen på ett helt annat sätt än idag. Jag kommer att fortsätta värna kunskapen som alltid sett som en långsiktig investering, både för min egen intellektuella utveckling och för samhället. Kunskaperna kan ingen ta ifrån mig,och den där titeln var aldrig viktig för mig. Bildning är det som finns kvar när man glömt det man lärt sig så jag ångrar ingenting, för det betyder att det jag lärt mig stannar kvar och förädlas i mötet med nya kunskaper, men jag tycker synd som de som jagat efter en befordringsprofessur som på grund av devalvering håller på att förlora sin forna glans. Utvecklingen drabbar så klart även de få professorerna som upprätthåller de få stolar som finns kvar, för idag är det allt färre som förstår skillnaden. Och kunskapen urholkas i samhället som helhet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar