Donald Trump står verkligen för allt jag inte tror på. Han är en arrogant människa med en vedervärdig människosyn. Han borde aldrig fått bli president. Tyvärr tror jag att det finns en uppenbar risk att han blir omvald. Makt fungerar på det sättet och han står för en politik som gynnar de rika och starka, och de fattiga och svaga vet att det inte spelar någon roll, annat än på marginalen, vem som blir näste president, så varför skulle bry sig? Jag har inget till övers för Trump, men ändå. Bilderna på honom från den där basebollmatchen visar en människa som först blir glad när han hör folket reagera när de ser hans bild på skärmen, för att på några sekunder senare bli besviken och ledsen. Jag önskar ibland att jag inte skulle bli berörd av den här typen av händelser, när det drabbar en skitstövel som Trump. Men jag kan inte. Det gör ont att se, och jag vägrar att sänka mig till hans nivå och ge mig hän i skadeglädje. Jag hoppas att han avsätts eller i alla fall inte blir omvald. Både för Amerikas skull och för honom själv. Ingen människa ska behöva utsättas för det han utsattes för där på stadion.
Politiken som drivs idag leder till besvikelse för allt fler eftersom politikerna lovar mer än de kan hålla; utan att straffas av väljarna. Vi lever över våra tillgångar, och istället för att göra något åt den underliggande sjukdomen fokuserar vi på symptomen. Det är inte Försäkringskassans fel att människor blir av med sin sjukpenning. Det är inte Postens eller SJs fel att det strular. Politikerna som säger sig kunna effektivisera skolan och vården säger det som väljarna vill höra: Att det går att få det man önskar utan att betala vad det kostar. Donald Trump är själva sinnebilden av människans fåfänga och dumhet, och det finns en uppenbar risk att han driver sitt land i fördärvet och att han visar vägen för politiker i andra länder. Fast det är inte ledarna det är fel på. Inte så länge vi lever i en demokrati. Vi har oss själva att skylla. Och det är dags att vi öppnar ögonen tar in det vi ser och vad vi gör med och mot oss själva och varandra.
Trump i sig river upp en massa känslor för mig (som synes), men bilderna på hans ansikten när han inser att folket på stadion inte jublar utan ropar: Lock him up, skär in i hjärtat på mig och det är detta jag vill skriva om. Bilderna på hans ansikte tar mig tillbaka till barndomen. Till utsattheten och mobbingen på högstadiet. Till smärtsamma minnen av förhoppningar och glädje som förbyttes i besvikelse, sorg och känslor av utanförskap. Jag skulle kunnat bli kall och cynisk, men jag är tacksam för att jag reagerar som jag gör när jag ser bilderna på Trump, att jag berörs även av en sådan som han. Det betyder att mobbarna inte vann. Jag har kvar min mänsklighet och min värdighet och jag slutar aldrig tro på människan.
Bilden av Trumps ansikte tar mig tillbaka till alla gånger när jag gick ensam hem från skolan med ögonen fulla av tårar. Hans ansikte väcker min längtan in i gemenskapen i klassen till liv igen. Kanske var och är jag överdrivet känslig, men varför kände jag mig då tvingad att ständigt hålla garden uppe? Varför fanns det överallt individer som bevakade mina mått och steg och som reglerade mitt handlingsutrymme? Som barn och tonåring var jag en liten muskelsvag, sent utvecklad kille. Det kan vara en förklaring till att jag skulle sättas på plats. Jag var ett idealt offer som inte uppfyllde kriterierna för det gällande manuskriptet för manlighet. Jag var just den typen av människa som Donald Trump föraktar. Ändå kan jag inte annat än känna med honom, inte för att han förtjänar det utan för att jag annars skulle ge sådana som honom makt och inflytande. Jag vill inte leva i det samhälle han försöker skapa. Jag vill leva i ett samhälle där man tar hand om varandra och känner med sina medmänniskor.
Kan inte hejda floden av minnen från min uppväxt. Vart jag än rörde mig i skolan och i samhället riskerade jag att stöta på någon som jag inte kände eller ens visste att de fanns eller vem de var, som när som helst kunde hotade mig. Plötsligt stod de bara där och hindrade min väg. Jag försökte aldrig utmärka mig; genom att spela clown till exempel, eller bära uppseendeväckande kläder. Tvärtom! Istället upplevde jag mig som en grå individ helt utan egen identitet. Till självutplånandets gräns höll jag med alla och vågade aldrig invända mot någon. Ändå smälte jag inte in, ändå fick jag inte vara ifred. Kanske var det just det som gjorde mig till ett tacksamt offer, detta att jag ville men inte fick eller kunde vara en självklar del av gemenskapen? Jag intog självmant den underlägsnes position och gjorde mig till ett offer. Det var helt enkelt lätt att dominera mig. Jag fogade mig och försökte ge sken av att jag inte brydde mig, att jag var stark. Men inombords led jag ofta. Besvikelsen bär jag fortfarande på, den går aldrig över. Idag har jag lärt mig leva med den, men sorgen finns djupt där inne, liksom beredskapen på att det jag har när som helst kan tas ifrån mig och mina förväntningar om glädje ska bytas i besvikelse. Den där skiftningen i Trumps ansikte hugger som en kniv i hjärtat.
Om jag någon gång hade nya kläder eller vad som helst som på ett eller annat sätt stack ut fick jag vara beredd på repressalier. En gång i sjuan, när jag hade fått ett nytt skärp. För en gångs skull den sortens skärp som alla andra hade, och som jag därför var så innerligt glad över. Vi hade köpt det i Malmö och jag minns hur jag glad, tacksam och stolt visade upp mig i det i mormors kök. Den glädjen förknippar jag dock lika mycket med känslan av sorg och besvikelse när två av mina ”klasskompisar” hotade mig med stryk om han inte tog det av mig. De konfronterade mig under lektionen, som vanligt på ett sådant sätt att läraren inte reagerade. Just den gången klarade jag mig undan genom ett lyckat men sorgset försök att förekomma dem. Jag smet ut och gömde mig på toaletten. Strax efteråt såg jag dem båda komma efter för att uppfylla sitt hot. De kom ut ur klassrummet upprymda över sitt förmodat lättfångade byte, rusiga över att än en gång få njuta triumfens sötma på min bekostnad. Jag stod dock gömd, beredd. Jag tog av mig skärpet på toaletten och smög sedan tillbaka till klassrummet. Det var en klen tröst att se deras förvånade miner när de kom tillbaka och såg mig sitta vid min bänk. Jag får tårar i ögonen när jag tänker på besvikelsen, trots att det snart är 40 år sedan. Och är just skiftet mellan glädjen och tacksamheten till sorgen och känslan av utanförskap som smärtar.
En annan gång när jag hade fått ett par nya skor, ett par efterlängtade Nike, i födelsedagspresent, fick jag under en teckningslektion höra att just de skorna på mig var rena slöseriet med resurser, för han som uppenbart var avundsjuk på dem menade att han borde ha dem istället. På dessa och andra mer eller mindre subtila sätt fogades jag in i den fålla och den roll jag tilldelats av kollektivet. Det värsta med mobbingen var dock inte trakasserierna och den hotfulla stämningen, utan känslan av ensamhet som inympades i mig, känslan av att stå helt ensam och försvarslös.
Ett sista minne av besvikelse är från en skoldans när jag dansade med min flickvän. Plötsligt och fullkomligt överrumplande, och av en för mig totalt okänd anledning, kom det fram en äldre kille, som jag inte kände och slog mig till golvet utan ett ord. Han bara tittade på mig när jag låg ner på golvet, hjälplös och förtvivlad. Sedan gick han utan ett ord därifrån. Ingen reagerade. Jag var totalt utlämnad och ensam där jag låg på golvet med övriga elever i en ring, tysta. Stirrande. Den händelsen förbryllar mig mest av allt, inte bara för att tjejen gjorde slut samma kväll. Det som skrämde mig var oberäkneligheten, och att ingen reagerade. Vad hade jag gjort? Varför just jag?
Det som skrämmer mig mest idag är att jag egentligen inte var förvånad över att jag utsattes för detta. Mobbingen var helt enkelt ett så pass vanligt inslag i vardagen att jag räknade det som något normalt. Kanske är det därför jag valt att hålla dessa minnen vid liv; just för att det ALDRIG får bli eller uppfattas vara normalt att utsätta någon för liknande saker. Vi människor kan bättre än så och ett annat samhälle är alltid möjligt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar