Dagens bild: Mediers makt och makten över medierna

Tar mig an ännu en bild av Ajan och tänker högt m det jag ser. Vissa bilder är tydligare än andra. Denna tycker jag talar väldigt mycket för sig själv, och den knyter an till många av tankarna jag återkommer till här. Vi får se vart det landar. Som vanligt har jag ingen aning, och det är själva poängen med dessa och egentligen alla andra bloggposter också; att tänka högt utan skyddsnät.

Angreppen på Public Service, som ägs av folket som helhet och som bekostas av allmänna medel, kommer allt tätare, men när kritiken förs fram med argumentet att man vill öka friheten och mångfalden skrämmer det mig, för det är inte så det fungerar. Public Service är det ENDA fria och oberoende mediebolaget vi har. Värnar vi inte den friheten finns en uppenbar risk att andra friheter med tiden också urholkas. Public Service uppdrag är att ta vara på gemensamma intressen, så som demokratin och den opartiska granskningen av samhällets aktörer. Det är vår gemensamma angelägenhet, till skillnad från andra mediebolag som ägs av mäktiga aktörer som inte anser att det ligger i allmänhetens intresse att de blir granskade.

Kunskap är grunden för alla moderna och demokratiska samhällen som (även om det är svårt) strävar efter att vara meritokratiska. Kunskap är den grund som demokratin vilar på, inte för att det är enkelt eller självklart; det är svårt och det kan inte vara på något annat sätt. Kunskapen anpassar sig inte efter människors önskningar om hur det är eller borde vara. Fakta är lättare att hantera, men när inte ens fakta betyder något är vi alla illa ute. Och det är vi idag; illa ute alltså, för fakta betyder allt mindre och kunskapens värde ifrågasätts allt oftare. Känslor, makt och pengar hotar ständigt att ta över. Kunskapen måste liksom demokratin, öppenheten och den mänskliga rättigheterna aktivt försvaras och medvetet värnas för att inte känslorna ska övertrumfa vetandet och makten spela bort korten och vända informationen till sin fördel. Det är en ständig kamp och det går i vågor. Just nu är kunskapen hotad av en lång rad olika och samverkande faktorer, och det är inte första gången i världshistorien. 

Klicokratin som växt fram är ett hot mot kunskapen och leder till en gradvis fördumning och allt ytligare reflektioner. Den leder till ett slags censur, för bara den som skriker högst och det som genererar mest klick syns och når ut. Donald Trump är en typ av politiker som skapats av samtiden, och han bryr sig som bekant föga om kunskap, argument och utbyte. Han menar, liksom Jimmie Åkesson, att känslan och åsikten är mer sann än kunskapen och argumenten. Och eftersom deras makt finns i det dolda behövs heller inget annat. Kunskapen blir överflödig. Populisternas framgångar är resultatet av att kunskapen förlorat mark till åsikten, vilket är ett av demokratins alla dilemman. Problemet med populisterna är att de inte lyssnar, de till och med avfärdar all kritik som illvilja och lögn. Populister söker stöd i känslorna för att få makt, men när målet väl är nått gör de allt för att för att hindra andra att kritisera dem. Det är en försmak om vilket samhälle vi får om tyckande ges företräde framför argument, och vi är i förfärande snabb takt på väg i en sådan riktning.

Fox News är en synnerligen problematisk kanal att skaffa sig nyheter via. En undersökning gjord i USA indikerar att den som använder den kanalen vet mindre än den som inte alls är intresserad av nyheter. Men frågan är kanske vad som är hönan och vad är ägget. Blir man ointresserad för att man tittar på Fox, eller tittar man på Fox för att man är ointresserad? Egentligen spelar det emellertid ingen roll. Som alltid är det viktigare att se till resultatet än att ägna tid och möda åt att undersöka dess yttersta orsak. Att lägga ner Public Service vore katastrof eftersom medier som sätter kunskapen och moralen i första rummet har svårt att hävda sig i konkurrensen om människor känslomässiga uppmärksamhet.

När lögner betraktas som legitima åsikter och när politiker utan att möta kritik på allvar kan och får hävda att det är känslan som räknas, är det en dånande varningsklocka som måste tas på allvar. Det finns ingen quick fix på den här typen av problem, inga enkla lösningar. Först när bildning tas till heder och strävan efter vishet blir starkare än jakten på snabb ekonomisk avkastning, kan vi börja hoppas. Bara så kan demokratin värnas. Endast där och när makten VERKLIGEN utgå från folket och KUNSKAPEN har ett egenvärde, där alla respekterar sanningen (det vill säga vetenskapens samlade resultat, som aldrig bygger på koncensus) och förståelsen för hur svårt det är att avgöra vad som faktiskt är sant är stor och utbredd, kan demokratin överleva och hållbarheten stärkas.

Den som kontrollerar medierna kontrollerar makten. Därför är angreppen på Public Service ingen liten sak. Vilka intressen spelas i händerna av kritiken, och varifrån kommer den ursprungligen? Det är viktiga frågor, för när man väl lagt ner går det inte att bygga upp igen.

Bild: Ajan

Demokratin bygger på förnuft och är den klokaste och mest hållbara styrelseformen, men den kan bara fungera och överleva i ett samhälle och ett kulturellt klimat där kunskapen självklart anses ha ett EGENVÄRDE. I samma stund som vi accepterar att kunskapen värde är indirekt och ekonomiskt avhängigt har dörren till populism, faktaresistens och känslosyre öppnats och den dörren måste liksom Pandoras box hållas stängd, för har den en gång öppnats är det enormt svårt att mota tillbaka mörkerkrafterna. Kunskap är bara makt i ett samhälle som erkänner dess värde. Går det inflation i kunskapen är det känslan som räknas och makten och pengarna den enda som betyder något.

Hur ska man se på denna tendens? Man kan acceptera den som tecken i tiden, och gå vidare med sitt liv utan närmare eftertanke. Det finns andra problem, mer akuta, att ta tag i, kanske man tänker. Eller så kan man bli upprörd och ropa på åtgärder från politiker eller andra med makt. Inget av detta leder emellertid till något konstruktivt. Om man bara ger upp, eller ställer sig likgiltig inför världen underblåser man utvecklingen. Och om man tänker sig att någon annan skall göra det man själv inte orkar, då händer inget annat än att politikernas och andra makthavares makt ökar. Makt korrumperar och faran är att man lierar sig med medierna (som skall granska makten, inte följa den) istället för att underlätta för dem att rapportera enligt sin egen logik.

Italiens före detta ledare Silvio Berlusconi hade makten över medierna. Liksom Putin i Ryssland. Och Fox kan sägas ha makt över politikerna. Vem som sitter i vems knä spelar ingen roll, egentligen. Konsekvensen blir ändå den samma, att folket förlorar och det leder ytterst till att samhället förlorar. Vem skall se till att det inte blir så? Vem skall granska makten, och undersöka konsekvenserna av det som sker och hålls för sant och riktigt? Är det Uppdrag Granskning? Nej, inte bara i alla fall! Även om UG gör ett gott jobb så krävs det mycket mer granskning, mycket längre ner och ut i samhället. Fler måste engagera sig i samhällets blivande och dess konsekvenser.

Det som belyses och reflekteras över i denna bloggpost är exempel på frågor som vi Kulturvetare är utbildade att arbeta med. Vi gör det inte för egen vinning skull, bara för den lön som vi behöver för att kunna fortsätta arbetet över tid. I en tid där medierna sviker sitt uppdrag att granska makten och det som sker i världen är det än viktigare att det finns någon som kan över den rollen. Kulturvetarna är redo, och har både metoder för och vilja att granska samhället. Tragiskt nog är kulturvetenskapen också hotad. Det finns en röd tråd i kritiken, det är den kritiska granskningen av makten man försöker komma åt. Genom att söndra kan man härska.

Vem tjänar på att medierna slutat granska, och att ämnen som kulturvetenskap (och andra liknande vetenskaper) avvecklas eller marginaliseras genom minskade anslag? Fundera på det, ofta. Och agera i enlighet med det du anser leda till ett gott och långsiktigt hållbart samhälle. Det är ur våra handlingar samhället växer fram, inte våra tankar om hur det borde vara.