Jämställd resursfördelning

Här är ambitionen att samla ihop tankarna efter dagen i Stockholm och seminariet, arrangerat av Jämställdhetsmyndigheten, om arbetet med att främja en mer jämställd resursfördelning av forskningsmedel. Temat för dagen var: Hur beaktar lärosätena jämställdhet vid fördelningen av forskningsmedel?

Det enkla svaret är att det görs en hel del åtgärder, men att utfallet av arbetet fortfarande är nedslående ojämställt. Jag har varit engagerad i denna fråga sedan 1990-talet och skrev min avhandling om förutsättningarna för jämställdhetsarbete i den (fortfarande väldigt ojämställda) åkeribranschen, och kan inte undvika att se vissa mönster. Den mest nedslående insikten från igår är att jämställdhetsmyndigheten inte är jämställd, alla arrangörer och presentatörer och en förkrossande majoritet av deltagarna på seminariet (runt 100 representanter från landets lärosäten) var kvinnor. Slutsatsen måste blir att det inte är fel på metoderna, det är i viljan till förändring, framförallt men inte enbart, från de som gynnas av status quo som det brister. Som man finner jag det beklämmande att vara i minoritet och blir bedrövad över att inte fler män engagerar sig för jämställdhet, men det är så det har sett ut så länge jag arbetat med dessa frågor.

I ett samhälle där långt fler än 20 procent av landets befolkning, även massor av kvinnor, menar att feminism är ett hot, och när det till och med reses förslag på att kvinnor ska berövas rätten att rösta, räcker det inte med goda intentioner eller nya förslag på åtgärder. Jag menar att det krävs helt nya sätt att se på problemet och nya sätt att tänka kring frågan och vad det är man vill uppnå egentligen. Det är som Mats Alvesson säger, lätt att få det att se bra ut, men oändligt mycket svårare att få det att verkligen bli bra. Ska verklig jämställdhet någonsin kunna uppnås måste alla vara beredda på att en lång rad ömtåliga tår hos mäktiga och inflytelserika människor oundvikligen kommer att trampas på. Vi måste intressera oss mer för makt och inte betrakta forskare som försöker förstå hur makt fungerar med misstänksamhet. Och som jag skrev igår så måste vi inse att språket aldrig är neutralt. Så länge genusvetenskap och humanioraforskning inte räknas som verkliga vetenskaper och så länge dessa vetenskapers resultat betraktas som flum kommer arbetet med att främja jämställdheten i vårt land att kämpa i motvind. Det finns inga genvägar eller några quick fix som löser ett så pass fundamentalt, djupgående och komplext problem. Ojämställdheten är skapad av människor och det är människor som måste förändra sitt sätt att tänka och agera för att samhället ska kunna bli jämställt.

Första tanken som dök upp i huvudet på mig under mötet är att man ofta rusar förbi de svåra frågorna och verkliga utmaningarna och kastar sig med liv och lust över det man kan göra och det som går att kontrollera, vilket leder till att arbetet med frågan inte blir så förutsättningslöst som det måste vara. Enligt den danske fysikern Niels Bohr mänsklighetens största och vanligaste misstag att vi söker efter svar där vi kan leta, inte där vi vet att svaren faktiskt finns. Rent generellt anser jag att man, innan man talar om hur man ska fördela medel, ingående måste tala om vad det är man vill uppnå egentligen. Vad är viktigast; att det att faktiskt uppnå jämställdhet i hela samhället och på lärosätena, eller är det att forskningsmedlen fördelas jämställt mellan forskande män och kvinnor. Om det senare anses vara viktigast är det relativt enkelt; det är bara att införa en regel om att hälften av forskningsmedlen ska fördelas till kvinnor och hälften till män. Om det visar sig att det inte finns tillräckligt kvalificerade forskare inom respektive kategori måste man inte dela ut alla pengarna, de kan som vanligt återgå till statskassan. Gör man så behövs inga utredningar eller utvärderingar. Systemet blir självreglerande. Om målet däremot är att integrera forskningsverksamheten i samhällets övriga strävan efter jämställdhet på ett djupare plan måste man tänka mycket mer förutsättningslöst och kreativt och vara öppen för att det kommer uppstå turbulens.

Ett talande tecken på businesss as usual var att en av de första frågorna som restes på mötet (av en man) handlade om behovet av likvärdighet i hur man rapporterar in resultatet av arbetet som utförs på lärosätena. Jag utgår från att frågeställarens intentioner var oklanderliga, men påminner om att jämställdhet inte handlar om hur man UTVÄRDERAR verksamheten utan om hur man verkligen får det att bli bra. För att få det att se bra ut måste man ha koll på och kontroll över mätmetoderna och vilka nyckeltal som räknas. Det är så som privilegierade i alla tider mer eller mindre medvetet har arbetat för att bevara staus quo. Den som anser att man måste utvärdera frågan om jämställdhet visar i ord och handling att hen inte förstår eller bryr sig om problemet och dess samhällskonsekvenser. Det är bara ett finare sätt att visa den ignorans som är problemets kärna och den privilegierades rättighet. Det handlar inte om illvilja, det är så här den mänskliga hjärnan fungerar; man undviker frågor utan givna svar och fokuserar på det som är enkelt och hanterbart. Det gäller i alla frågor, inte bara i jämställdhetsfrågan. Om jämställdheten i samhället är beroende av regler och regelföljande handlar det inte om JÄMSTÄLLDHET eftersom graden av jämställdhet är en indikator på hur män och kvinnor liksom manligt och kvinnligt värderas i samhället.

Elefanten i rummet är att väldigt många, framförallt män men även kvinnor inte ser jämställdhet som en prioriterad fråga. Det räcker inte att bara följa regler, den mest verksamma formen av makt och motstånd manifesteras aldrig öppet, det vet varje diktator och det är därför politiker med totalitära anspråk försöker kontrollera medierna och skär ner på humaniora och genusvetenskap, vilket är verksamheter som förfogar över verktyg att kritiskt granska maktordningarna som finns och verkar överallt. Mina kompetenser (kultur och genus) är mitt i prick för att hantera den här typen av problem, men eftersom kultur och genus inte anses vara tillräckligt vetenskapliga, kommer kompetenserna som genusvetare och kulturforskare upparbetat inte att få lika stort genomslag som orden och förslagen som kommer från ingenjörer och forskare inom naturvetenskap. Och så länge det ser ut på detta sätt kommer vi att fortsätta diskutera problemet och utvärdera nya former av regler och åtgärder tills vi får en ny regering som lägger ner Jämställdhetsmyndigheten och frågan nedprioriteras igen.

Mycket tid på mötet läggs åt att visa på att vi har problem, vilket är enkelt att göra samtidigt som det är att slå in öppna dörrar. Även om Sverige är ett av världens mest jämställda länder är vi långt ifrån målet om jämställdhet. Att lägga tid på att visa att vi har ett problem i ett sammanhang som detta, där man talar för redan "frälsta" och insatta människor, är ett paradexempel på ineffektiv användning av tid och resurser. Och det faktum att bevisbördan anses ligga på den underordnade, eller den som ser problemet och vill göra något åt det, är lika talande. Om vi VERKLIGEN vill ha jämställdhet borde bevisbördan ligga på den som försvarar staus quo. Den som hävdar att genus inte spelar någon roll borde vara tvungen att bevisa detta, men så är det inte idag.

Ett annat problem är den ängslighet som lyser igenom i diskussionen och som handlar om att insatserna naturligtvis inte får påverka kvaliteten i det vetenskapliga arbetet. Man utgår alltså helt okritiskt från att nuvarande system som vi vet leder till ojämlikhet alltid sätter kunskapen och den akademiska kvaliteten i första rummet, vilket återstår att bevisa. Staus quo måste kunna problematiseras, annars kommer åtgärderna inte att leda till någon verklig, varaktig förändring. Det är delvis detta som genusvetare ägnat sig åt, med utgångspunkt i en teoretisk diskussion om relationen mellan makt, subjekt och kunskap; i kraftig motvind, eftersom den typen av granskningar anses ovetenskapliga. Innan vi kommer tillrätta med dessa problem kan som jag ser det ingen verkligt konstruktiv diskussion om jämställdhet i forskningen inledas, och några verkligt viktiga resultat kommer heller inte att kunna uppnås.

Under dagen presenteras massor med olika projekt där man arbetat med att uppnå en jämställd fördelning av forskningsmedel, och lika många sätt att utvärdera det arbete som görs. Men eftersom man inte beaktar eller i alla fall undervärderar betydelsen av problemen jag pekat på ovan händer väldigt lite. En fråga som dyker upp i mitt huvud och som vi diskuterade vid mitt bord är: När man mäter kompetens utgår man från publicerade artiklar och citeringar, där det framgår vilket kön och vilka sammanhang forskaren ingår i. Varför bedöms inte ansökningarna anonymt? När man bedömer musiker som ska anställas i en symfoniorkester görs det ofta anonymt, eftersom man insett att man bedömer manliga och kvinnliga sökandes kompetens olika trots att musiken saknar genus. Fungerar det där borde det fungera i vetenskapen också. Om bara viljan finns är metoderna mer en formalitet.

Det visar sig att det i akademin finns en föreställning om att avslag ALLTID handlar om objektivitet och kvalitet, inte om forskarens kön. Om en kvinnlig forskare i en grupp om fem sökande får medel misstänker man att det handlar om kvotering, men så tänker man inte om den män som får medel. Föreställningar spelar roll! Argumentet att kvaliteten blir lidande är enormt starkt, men om vi VERKLIGEN menar allvar med BÅDE betydelsen av jämställdhet och kunskapskvalitet MÅSTE vi våga granska detta påstående kritiskt. Men istället och utan att det finns evidens för det misstänkliggörs budbärarna som pekar på problem inom nuvarande system. Kunskap är aldrig objektiv, eftersom den alltid bygger på tolkningar och sprids och används mellan människor och inom kulturella gemenskaper där det finns en lång rad grundläggande värderingar som de flesta är omedvetna om eller ignoranta inför.

Det nedslående intrycket från mötet är att det som vanligt är de redan frälsta som talar och övertygar varandra om hur viktigt jämställdhet är. Så länge de som betraktar jämställdhet som en irrelevant eller oviktig fråga inte behöver motivera sin tystnad och sitt ointresse kommer ingen förändring att kunna komma till stånd. Den som är privilegierad stöter inte på problemen som underordnade gör, det är detta som är deras privilegium och först när man inser och accepterar detta som kunskap kan arbetet med en varaktig förändring inledas, och då kan förändringen snabbt få genomslag. Den tanken har hållit mitt hopp vid liv och fått mig att orka fortsätta mitt engagemang.

Slutsatsen blir att tolkningsförmåga, kreativitet och kritisk analytisk förmåga är viktigare än några andra kompetenser, ifall det är mer jämställdhet vi vill ha. Och så länge som dessa kompetenser anses vara mindre värda än kompetenserna som används inom naturvetenskapen kommer jämställdhetsarbetet att bli lidande.