Etnologi bortom humanismen 1

En av mina kulturvetenskapliga artiklar, som publicerades 2008, i tidskriften Kulturella Perspektiv, tycker jag fortfarande håller att läsas; särskilt av någon som inte är bevandrad i den senaste teoriutvecklingen. Därför väljer jag att publicera den här, i tre lagom långa poster.

Den nya etnologin är ett högst föränderligt begrepp. Ämnets historia är fylld av strider vilka gång på gång resulterat i att majoriteten har följt vinnaren och övergett det gamla. Striderna har handlat om var kulturen står att finna. Vid mitten av förra seklet hävdade många att den fanns bland slagor, pinnharvar eller svepaskar, i det människor gjorde. Andra utgick från att kultur var något som traderades via sagor, sägner och berättelser, alltså i det människor sade. Bland dagens etnologer finns dem som i sökandet efter kultur förfäktar relevansen i metoderna intervjuer och deltagande observation, vilket i sin tur har ifrågasätts av företrädare för en mer källkritiskt inriktad, historisk forskningstradition, som utgår från att kultur finns i arkivens gömmor. Kultur som människans totala livssammanhang har stötts och blötts mot kultur definierad som kollektivt medvetande. När jag var doktorand utkämpades strider vid seminariebord och på konferenser, mellan dem som menade att kultur bäst förstås som språk/diskurs och dem som hävdade att kultur är levd erfarenhet. Den röda tråd som löper genom alla dessa strider är att ämnets humanistiska grundsyn aldrig ifrågasatts. Svaren på forskningsfrågorna (hur de än varit formulerade) har i princip uteslutande sökts hos människan. Det menar den franske vetenskapsteoretikern Bruno Latour är problematiskt eftersom det finns mer i samhället och kulturen som är av betydelse än man förmår uppfatta om man envisas med att dela upp vetenskapssamhället i olika ämnen som vart och ett specialiserar sig på en på förhand bestämd och väl definierad aspekt av helheten (Latour 1998:33ff), i etnologins fall en humanistisk kulturdefinition.

Aktörnätverksteori (ANT), som är den forskningstradition som Latour brukar förknippas med, och som här presenteras som ett sätt att lösa striderna, handlar om vikten av att öka medvetenheten om att man aldrig på förhand kan bestämma vad som är betydelsefullt och vad som är trivialt, vad som bör undersökas och vad som kan lämna obeaktat. ANT handlar om att arbeta förutsättningslöst och det gör man genom att uppmärksamma hela det sammanhang där det man undersöker finns. Fokus inom ANT har förflyttats från de mänskliga subjekten till sammanhangen där dessa verkar. Människan förutsätts inte på förhand vara ett mer betydelsefullt inslag i helheten än något annat. Ett sådant perspektiv på världen är inte längre humanistiskt, utan posthumanistiskt (i brist på en bättre term), eller prehumanistiskt för att parafrasera Latour (1993) som i boken We Have Never Been Modern argumenterar dels för att moderniteten bör betraktas som ett projekt starkt präglat av gränsdragningar och murbyggande, dels för att projektet bör överges. Och det är också syftet med artikeln, att visa hur etnologiämnet skulle kunna anamma ett (vetenskapligt) förhållningssätt som dels erkänner att alla förutfattade meningar och bestämda uppfattningar sätter gränser för vetandet, dels bejakar tanken på att verkligheten är komplex och rymmer mer än vad man vanligtvis tänker på.

Posthumanistiska perspektiv

För att börja någonstans kan uppmärksamheten riktas mot Bruno Latours (1998:11ff),[1] kritik av den engelske filosofen Thomas Hobbes teorier om samhället. Hobbes menade att samhällen var något som uppstod först med människans inträde i historien. Latour hävdar att det är ett felaktigt påstående eftersom det faktiskt finns ”samhällen” även utanför människornas sfär. Han skriver, ”Lika mycket som vi, bygger [babianerna] upp ett samhälle som är deras miljö, som tillhandahåller skydd, en uppgift, njutning, lek och där de har sin bestämmelse.” (Latour 1998:17). Därför bör kultur- och samhällsvetare i sina analyser vidga perspektivet och göra sig av med alla distinktioner mellan samhällelig/teknisk, mänsklig/djurisk eller mikro/makro. Som ansvarsfull forskare får man aldrig på förhand ha någon åsikt om vilka aktörer som ska och vilka som inte ska räknas. Man får heller inte ha någon förutfattad mening om aktörernas storlek, dess förmåga till påverkan/inflytande, eller i frågan om vad som är verkligt och overkligt, vad som är nödvändigt och vad som är oväsentligt, eller vad som är tekniskt och vad som är socialt. Latour menar att samhällsvetare inte ens får begränsa sig till studier uteslutande av ”det sociala”, vilket är att dela upp verkligheten i olika nivåer. Samhällsvetaren får/kan inte, utan väl underbyggda argument och utan analys, bortse från ekonomiska, politiska, tekniska eller kulturella aspekter av samhället. Vad som efterfrågas är med andra ord en vetenskaplig förutsättningslöshet som gör skäl för namnet.

En forskningstradition som verkligen har gjort ett sådant förhållningssätt till världen och till kunskap till sitt signum är posthumanismen (se t.ex. Halberstam och Livingston (ed.) 1995, Hayles 1999, Cooney 2004), dit ANT kan räknas. Med ett citat från litteraturvetaren Jonas Ingvarsson (2001) kan perspektivet beskrivas på följande sätt.

Det posthumanistiska synsättet ifrågasätter medvetandet i dess traditionellt västerländska betydelse av den mänskliga identitetens säte; det finns så mycket mer i att vara människa än att sortera, skapa bilder av och benämna vår omvärld – vår strukturerande och påtagligt förnimmande verklighet är bara en liten del av det stora miraklet Livet. Med komikern Emo Philips ord: ”I used to think that the brain was the most wonderful organ in the body. But then I thought, who’s telling me this?” För en posthumanist kan kroppen ses som den ”första protesen”, den behållare av information vi alla först lär oss att kontrollera någorlunda. Detta innebär att utbyggnad med eller ersättning av andra proteser blir till en pågående process, som påbörjades innan vi var födda. För att prata datorspråk kan man säga att posthumanisten konfigurerar den mänskliga varelsen till att bli fullt kompatibel med intelligenta maskiner. Inom posthumanismen finns därför inga avgörande skillnader eller absoluta gränser mellan köttslig existens och datorsimulering, cybernetiska mekanismer och biologisk organism, robotars ändamålsenlighet och mänskliga målsättningar.

Posthumanismen har som synes vidgat perspektivet på och förståelsen för vad det innebär att vara människa och har också insett att det finns mer i samhället och världen än vad specifika vetenskapliga discipliner vanligtvis brukar utgå från. Den engelske biologen, antropologen och samhällsvetaren Gregory Bateson (2000a & 1995) var en som tidigt fokuserade och uppmärksammade sammanhangets och helhetens betydelse samt tog till sig insikten att utan natur/biologi finns ingen ande. Bateson menar att människan och hennes tankar är ett (mer eller mindre slumpmässigt) resultat av evolutionen här på jorden och han menar dessutom att allt liv på planeten hänger ihop i ett gigantiskt system.

Vilket mönster förbinder krabban med hummern och orkidén med gullvivan och alla dessa fyra med mig? Och mig med dig? Och alla oss sex med amöban i ena riktningen och kronikeravdelningens schizofrene i den andra? Jag vill berätta för er varför jag har varit biolog i hela mitt liv, vad det är jag har försökt studera. Vilka tankar kan jag dela med mig rörande hela den biologiska värld som vi lever i? Hur är den sammanfogad? Vad som nu måste sägas är svårt, förefaller vara rätt tomt och är av stor och djup betydelse för dig och mig. Vid denna historiska knutpunkt tror jag det är viktigt för hela biosfärens överlevnad, vilken som du vet, är hotad. Vilket mönster är det som sammanbinder alla levande varelser? (Bateson 1995:25f).

Bateson ställer frågor som är lika aktuella idag som de var då de formulerades, runt mitten av förra århundradet. Posthumanism fanns inte som begrepp när Bateson var verksam men kan sägas vara ett slags efterföljare till hans Cybernetiska systemteori där människor betraktas som mindre delar i ett större ”trial-and-error” system (Bateson 2000b:331). Det moderna liberala subjektet anser Bateson vara ett missförstånd eftersom det är omöjligt att upprätta en absolut gräns mellan människan och miljön hon lever i, vilket en sådan tankefigur förutsätter.

Arbetar man med ett posthumanistiskt perspektiv postuleras ingen fundamental skillnad mellan världen och människorna, mellan objekt och subjekt. Den mest adekvata förklaringen/förståelsen av vilket problem man än står inför finns istället i en kombination av olika vetenskapsgrenar och de mest användbara modellerna för tänkande uppstår i kommunikationen mellan vetenskapen och resten av samhället. Vad som anbefalles är alltså ett mer öppet, kommunikativt förhållningssätt, såväl inom etnologin som i relation till andra ämnen.

[1] Hänvisningarna och citaten är alla hämtade från den till svenska översatta samlingen av Latourtexter, Artefaktens återkomst. Skälet till detta är att det är en lämplig samling texter att börja med för den som inte kommit i kontakt med Latour tidigare, men om man vill fördjupa sig mer rekommenderas att läsa Pandora’s Hope eller Reassembling the Social.