Arbetsintegrerat lärande, AIL

Här delar jag en text jag skrivit, om arbetsINTEGRERAT lärande. Alltså ännu en text om det där försummade mellanrummet som blir viktigare och viktigare för mig i min vetenskapliga gärning. Ju mer jag studerar samhället och ju äldre jag blir, desto viktigare upplever jag det vara att vi har kunskap om och förstår dynamiken som uppstår i tillvarons försummade mellanrum. Tyvärr ses mellanrum allt oftare som meningslös tomhet, som ett utrymme för effektivisering eller transportsträckor där ingenting händer. Antingen eller är lätt att hantera; både och är svårt, men viktigt. Tillvaron är sällan svart eller vit, den är komplex och dynamisk. Och mellanrummen är alltid integrerade delar av helheten. Det är där slumpen verkar och förändringens riktning stakas ut. Förstår vi mellanrummen och dess logik blir det lättare att förstå hur man kan arbeta med förändring och samverkan. Arbete och lärande finns det hur mycket kunskap som helst om, men det finns förhållandevis lite kunskap om relationen MELLAN.

Arbetsintegrerat lärande kan handla om lika saker, men för mig handlar det om det som händer mellan. Arbete och lärande kan kombineras på många olika sätt, men för att kunskapen ska kunna sägas vara INTEGRERAD krävs förståelse för komplexitet och dynamiken mellan. Texten nedan handlar om detta, det är ett utdrag från en längre artikel, som jag skrev för några år sedan, innan jag påbörjade arbetet med den bok om mellanrummets filosofi som jag just nu ägnar all ledig tid.

Arbetsintegrerat lärande är något helt unikt, i såväl arbetslivs- som vetenskapssammanhang. AIL rymmer också en ansenlig potential. Men för att kunna förlösa potentialen och till fullo utnyttja möjligheterna som finns i begreppet måste alla parter öppna upp och göra sig mottagliga för det nytänkande som krävs för att arbetet ska kunna bli framgångsrikt. Både akademin och arbetslivet måste dessutom ge upp en del av sin autonomi. För att AIL inte ska bli ännu en pedagogisk modefluga inom utbildningarna eller en sådan quick fix som många konsulter försöker sälja till företag, ännu ett lager fernissa på samma gamla bussines as usual som vi sett så många gånger under årens lopp både inom högskolevärlden och i näringslivet, då krävs det att alla parter vågar satsa. Insatsen kan vid en första anblick tyckas hög, men det finns oerhört mycket att vinna på att verka för ökat utbyte av kunskap och erfarenheter mellan arbetsliv och akademi. Artikelns syfte är att konstruera den praktisktteoretiska infrastruktur som krävs för att AIL-processen ska kunna bli framgångsrik.

Arbetsintegrerat lärande är en process som drivs framåt mellan arbetslivet och akademin. Ska man förstå vad AIL är måste man börja där, i det faktum att AIL är en process vars framgångsfaktor är direkt beroende av att ingen part tillåts ta över den. AIL är och kan bara vara startpunkten, resultatet, det som kommer ur processen är helt och hållet avhängigt relationen mellan dess ingående delar. Detta manar till eftertanke. Företrädare för akademin måste inse att AIL kan och får inte vara något man blir expert på, inget man utformar och bygger upp en gång för alla. Och arbetslivet måste ha i åtanke att AIL varken kan eller får ses som ett verktyg för snabb ökning av lönsamheten, i varje fall kan det inte vara skälet till att börja jobba AIL-inriktat. AIL-processen måste, för att ge upphov till det arbetsintegrerade lärande som gynnar alla parter, tillåtas leva sitt eget liv och den som vill dra nytta av processen kan bara följa med i strömmen.

Det AIL-arbete som skissas på i artikeln är ingen snabb väg till framgång, ingen quick fix. Arbetet handlar om att i grunden förändra tänkandet inom både akademin och arbetslivet. Den snabbt föränderliga värld vi lever i, på gott och ont, kräver nya lösningar på nya problem. Tyvärr verkar det som vi människor allt för ofta och allt för lätt ramlar in i gamla hjulspår. Visst finns det en öppenhet mot nya lösningar, men allt för sällan blir dessa bara ett slags ny lack på gammal plåt. Denna fundamentala egenhet hos människan bortser man ofta från när nya tankar introduceras, man bortser helt enkelt från att de allra flesta människor är bekväma vanedjur som bara i undantagsfall överger beprövade tankemönster. Utmaningen här, i denna artikel, blir därför att inte bortse från denna fundamentalt mänskliga egenhet. Därför vill jag påpeka att vad som framförallt krävs för att kunna ta till sig AIL-tankarna är en öppenhet för nytänkande och en förståelse för dels att det intefinns någon snabb och enkel väg till AIL, dels att ingen framgångsrik nyordning kan gå på tvärs mot människans naturliga fallenheter.

AIL-arbetet finns alltså redan inlagt i världen, som ett slags slumrande potentialitet. Men denna kan bara förlösas inom ramen för en miljö som präglas av förståelse och ömsesidig respekt. Lösningen finns med andra ord redan framför ögonen på oss alla, det gäller bara att lära sig se detta och om att delvis släppa på kontrollen. Potentialen hos AIL finns i mellanrummetmellan akademin och arbetslivet, och en central del i arbetet handlar därför om att upprätthålla ett sådant mellanrum inom vilket själva processen tillåts fortgå. Ingen part kan eller får ta överhanden, då är det inte längre AIL i den mening som åsyftas här vi har att göra med. Allt för ofta genomförs samarbeten mellan akademi och arbetsliv på en av parternas villkor, antingen är det akademin som så att säga står med mössan i hand och ber om pengar från näringslivet, eller så är det företagen som beställer lösningar på specifika problem. Men sådana samarbeten blir per definition bara kortsiktiga, kanske beroende på att parterna i allt för hög grad strävar efter kontroll. Vad som skissas på här är något helt annat. Både akademin och arbetslivet står inför en lång rad utmaningar som måste bemästras, till exempel klimathotet eller den globala arbetsdelningen och inte minst de återkommande konjunktursvängningarna som i uppgångsfasen drabbar akademin och i nedgångsfasen ställer arbetslivet inför problem.

AIL, i praktiken

Det AIL-arbete som jag skissar på kan mycket grovt sägas vara uppdelat i två huvudgrenar eller aspekter. Den ena handlar om utveckling av metoder och regler för samverkan mellan akademin och arbetslivet, det vill säga strategierna för kunskaps- och erfarenhetsutbyte mellan de olika sfärerna. Den andra grenen är abstrakt teoretisk och är inriktad mot frågor om lärande och utveckling samt synen på kunskap och arbete. Båda aspekterna berör såväl akademin som arbetslivet och det omgivande samhället. Det ”kitt” som förenar parterna är frågan om hur erfarenheter från arbetslivet kan integreras i akademin, och hur vetenskaplig kunskap kan integreras i arbetslivet. Vad det handlar om är med andra ord, Samproduktion av kunskap och av kompetens. AIL kan därför sägas vara ett dynamiskt område byggt på tvärkompetens och det handlar om att först och främst ömsesidigt uppmärksamma och lära sig värdera och förhålla sig till så kallade emergenta kvalitéer, det vill säga sådant som ej går att reducera till sina minsta beståndsdelar, sådant som uppstår i mötet eller kommunikationen mellan olika typer av aktörer.

AIL som forskningsområde är utvecklat för att fånga in det som händer i mötet mellan arbetslivet, samhället och akademin och om att omsätta sådana kunskaper i en vetenskaplig praxis. Ska man kunna nå en förståelse för vad ett samhälle och ett arbetsliv är/kan vara, samt hur det fungerar och hur dess delar hänger ihop, går det inte att reducera frågan till enskilda element och studera dessa för sig, svaret måste sökas i helheten. Det är en central tanke inom den tvärvetenskapliga AIL-forskningen vars undersökningsfokus ligger i skärningspunkten mellan ämnena, psykologi, pedagogik, informatik, socialpedagogik, kulturvetenskap, företagsekonomi, omvårdnad och liknande discipliner. AIL-forskningen utgår från en förståelse för både arbetslivet och samhället som processer vilka i hög grad drivs av och upprätthålls inom ramen för och genom kamp om makt och inflytande mellan aktörerna som bygger upp helheterna. Organisationer, till exempel, som är ett viktigt studieområde inom AIL-forskningen, blir ständigt till genom ömsesidiga, icke-linjära processer av blivande. Förstår man detta, och om en sådan förståelse kan spridas brett, då har man kommit en bra bit på väg mot en ny och mer användbar definition av vad ett samhälle är, och på köpet har man tillägnat sig lämpliga verktyg för att förstå hur ett långsiktigt hållbart samhälle och arbetsliv skulle kunna utformas. AIL-verksamheten inom akademin är alltså tvärvetenskaplig till sin karaktär, vilket är en viktig garant för att balansen mellan delarna i området AIL upprätthålls. Av övriga bidrag i antologin framgår att den forskning som pågår på Högskolan Väst framförallt är inriktad mot företags och organisationers hantering av mänskliga resurser, det vill säga kunskap om dels hur lärande går till och kan implementeras i en organisation, dels kunskap om hur personalen som arbetar inom en organisation fungerar enskilt och i grupp samt hur man kan förstå och analysera kommunikation mellan individerna. Informationsbearbetning och kunskapsutbyte samt analyser av maktordningar är andra viktiga aspekter, liksom ledning och organisering av sådant arbete. Detta arbete har på olika sätt bedrivits inom ramen för högskolan och den övergripande vetenskaplig miljö, ofta i samarbete med arbetslivet i regionen.

AIL är med andra ord en verksamhet som pågått länge, och inom området har en ansenlig kompetens upparbetats. Men, och det är här som ovan anföra tankar om samtal kommer in. Arbetslivet har ännu inte engagerats på allvar. Det jämviktsförhållande som lyfts fram ovan som helt centralt för att kunna frammana och tillvara ta de emergenta kvalitéer som efterfrågas. Vad som saknas och behövs för att komma dithän är ett mycket större engagemang för frågan inom arbetslivet. Häri ligger den riktigt stora utmaningen. Hur får man (kanske i första hand) det privata näringslivet att inse vinsterna med att lite mer förutsättningslöst samtala med forskarna? Här tror jag att man måste gå varligt fram och ett sätt att göra det på skulle kunna vara att sätta igång samtal mellan företrädare för berörda parter. På Högskolan Väst finns en mycket speciell plats som skulle kunna användas inledningsvis för detta ändamål, Entré AIL. Det är en fysisk mötesplats där förutsättningslösa samtal kan föras. Sådana samtal måste dock vara förutsättningslösa, annars faller hela poängen, och det är upp till var och en som deltager i samtalen att se till att detta förhållande upprätthålls.

En av parterna i samtalen är akademin. Vad kännetecknar denna? Vetenskapskvinnors och mäns kanske främsta egenskap är deras kreativitet, och den i kombination med djupa specialämneskunskaper utgör en oundgänglig resurs. Men för att kunna förlösa den resursen krävs att de problem som ska lösas är intressanta och kan leda till fördjupad kunskap. En annan part i samtalen är arbetslivet. Här är mina kunskaper inte lika stora, men jag tror inte jag är helt fel ute om jag hävdar att den viktigaste egenskapen hos denna grupp är entreprenörsanda. Det vill säga förmåga att se potential till utveckling och handlingskraft. En tredje part i samtalet är politikerna. Om dem vet jag inte speciellt mycket, men helt klart är att de sitter på och kanaliserar en ansenlig mängd resurser. AIL-samtalen, så som jag föreställer mig dem, försiggår alltså framförallt mellan dessa tre parter som alla besitter unika kunskaper. Och om man kan få dessa kunskaper/kompetenser att samverka, utan att någondera part tar överhanden och försöker styra processen i en för dem kortsiktigt fördelaktig riktning så finns här en ansenlig potential för långsiktigt hållbar utveckling.

Samhället befinner sig i ständig förändring och det byggs och upprätthålls i och genom människors vardagliga handlingar, genom att du, jag och alla andra gör det vi brukar. Det handlar alltså i grund och botten om kanalisering av energi (och i viss mån makt) genom att mina handlingar delvis sätter gränser för andras handlingar. Samhället förstått på detta sätt blir med andra ord ett slags spel som står under ständig förändring, eller för att använda Deleuze teminologi. Samhället blir ständigt till. Inget är med andra ord som det varit och att göra ingenting (vilket således blir en motsägelse) är också en handling som kräver kraft och energi. Att sätta igång ett AIL-arbete är med andra ord inget revolutionerande, men gör man det inom ramen för den tankestruktur och utifrån de premisser som här skissas på kommer arbetet att i mycket högre grad, än vad som varit fallet hittills när man akademin har samarbetat med arbetslivet, att handla om medveten kanalisering av energier och det skulle i så fall vara revolutionerande.

Vem vinner på AIL?

Varför ska man då göra detta? Vad har parterna att vinna på det? Vinn-vinn-situationer talas det ibland om, så pass ofta och så pass många olika sammanhang att det har kommit att bli en klyscha. Men det AIL-arbete som här åsyftas har faktiskt potentialen att göra alla parter till vinnare. Det handlar bara om hur man definierar vinst. Vinsterna ser naturligtvis högst olika ut för akademin, arbetslivet och det omgivande samhället, men en sak måste man ha fullkomligt klart för sig. Pengar har inget med saken att göra. AIL kan och får inte vara något man inför för att öka vinsten, åtminstone får det inte vara den primära orsaken. Ingen vet heller om AIL ger någon ekonomisk avkastning.

Den främsta vinsten med AIL för akademin är att man genom förutsättningslösa samtal kring vardagen inom arbetslivet får tillgång till unika inblickar i hur det faktiskt ser ut och går till på de arbetsplatser som man utbildar studenterna för. Och i förlängningen kan sådana förstahandskunskaper, om de på ett fritt och kreativt sätt, förutsättningslöst bearbetas vetenskapligt, ge upphov till användbara lösningar på problem och frågor som ingen tidigare har upptäckt.

Vinsten för arbetslivet är att man, just genom att samtalen med akademin är förutsättningslösa och drivs framåt av nyfikenhet och vad som för stunden känns aktuellt, får en unik förståelse för vilka kunskaper som finns inom olika vetenskapliga discipliner, inte bara de man själv kommer att tänka på och inte bara de som svarar mot de behov man själv ser.

Samhällets vinst handlar om resurserna man har till sitt förfogande kan utnyttjas bättre. Verkningsgraden på skattemedlen kommer att kunna öka eftersom samtalsformen gör det lättare att sätta igång processer av de medel och de resurser som redan finns.

Det bör ha framgått att nyckel till framgång är helt avhängig dels vilken syn man har på kunskap, dels hur man ser på de krafter som driver förändring. Att arbeta med AIL är enkelt, men som bekant är det som så ofta det enkla som är svårt. Men förstår man det har man redan kommit en bra bit på väg.