Bloggpost 4100

Stannar upp vid ännu ett hundramärke, ännu en milstolpe i mitt skrivande liv. Det känns inte lika högtidligt idag som när jag skrev min hundrade eller tusende post, men tacksamheten är den samma. Inspirationen just här går i vågor, men skrivandet har blivit ett konstant inslag i mitt liv. Just nu är jag upptagen med två böcker. Jag korrekturläser läroboken och är inne på sista varvet med kulturboken. Båda böckerna handlar om liknande saker som jag skriver om här och ibland är det svårt att dela upp fokus, särskilt när det dessutom är stressigt på jobbet i skarven mellan kurserna. Snart lugnar det dock ner sig, och korrekturet blir färdigt här i veckan. Sedan har jag bara ett skrivprojekt att fokusera på, vid sidan av bloggandet; mitt stora projekt. Jag står i begrepp att ta ett nytt steg i min intellektuella utveckling, eller är åtminstone redo för det. Och rinner det ut i sanden kan jag med ålderns rätt ta det också. På det sättet är åldrandet skönt.

Jag blickar både framåt och bakåt. Fokuserar på att vara närvarande i det mellanrum, mellan då och sedan, som är nu. Det är här och nu vi lever. Mellan minnen av hur det en gång var och drömmar om hur det ska bli. Återvänder till texterna jag skrev i början och finner att jag fortfarande håller mig på det spår jag startade med. Hittar en lista på några punkter. Jag skrev: Det jag har lärt mig är följande:

1. Det är förödande för den personliga utvecklingen att ta åt sig av andras synpunkter rörande den egna förmågan. Visst bör man lyssna, men man bör bara ta till sig sådant som leder framåt. Allt för ofta får man höra vad man inte borde göra, vad som inte går, eller hur svårt det är att göra det man vill. Men sådana synpunkter leder inte framåt. Att något är svårt är inget argument för att inte försöka!

2. Våga göra din grej fullt ut! Var konsekvent och stå på dig. Följa dina tankar dit de leder dig, utan att bry dig om vad andra tycker. Bara så kommer du att kunna få svar på frågan om det ligger något i din vision, om dina tankar har någon bärighet. Räkna inte med att få hjälp från någon under arbetets gång. Din vision är din angelägenhet och det kommer den att vara ända tills den är genomförd, fullt ut. Först då kommer andras tankar om och synpunkter på din grej att kunna tas i beaktande.

3. Lita på att det bär. Går projektet i stå handlar det i princip alltid om att du har brustit i tron på den egna förmågan eller på att du inte har varit tillräckligt konsekvent.

4. Snegla inte på andras resultat, jämför inte det du gör med andras arbete. Om, säger om, du inte har ett grundmurat självförtroende! Försök däremot att lära av dem som är kompetenta, snabba och som får mycket gjort. Tänk bara på att den som får mycket gjort inte nödvändigtvis har det tålamod som krävs för att lyckas i längden. Lätt fånget, lätt förgånget! Själv har jag ofta känt mig som en strävsam sköldpadda, i ett sprinterlopp med harar. Och liksom i den gamla fabeln har det inte sällan inneburit att jag i slutändan är den som fått mest gjort. Det är alltid slutresultatet som räknas.

5. Titta aldrig framåt, på att det du skall eller bör göra. Men titta gärna och ofta bakåt på allt det du faktiskt har åstadkommit. Jämför på samma sätt gärna och ofta resultatet av ditt arbete med sådant du gjorde för länge sedan. Du kan bara tävla mot dig själv.

6. Välj samarbetspartners med omsorg. Avsluta alla engagemang där du har att göra med människor som tar mer än de ger. Utan att åka snålskjuts på någon (det har man i konsekvensens namn allt att förlora på, för det uppskattas inte av någon) går det alltid att hitta människor som vill samma sak som du, och när du väl hittat dem håll fast vid dem! Två som drar åt samma håll åstadkommer mer än var och en på egen hand.

Jag tycker nog att jag levt upp till mina egna råd och principer, och det bär än. Snart går jag in på mitt nionde år som bloggare. När det gått tio år ska jag ta mig en funderare, och kanske har jag då kommit upp i en miljon träffar på bloggen. Vi får se. Sluta skriva kommer jag hur som helst inte att göra, det känner jag. Det var också mitt primära mål med Flyktlinjer, att hitta en rutin. Läsandet hade jag redan integrerat i vardagen. Det ena är en förutsättning för det andra och båda verksamheterna befruktar varandra.

Skrivande är dock ingen soloprestation, det är ett samarbete. Utan läsare går det inte. Därför avslutar jag denna den fyratusenetthundrade med att tacka dig för att just du läser det jag skriver. Jag vet inte vem du är, men jag vill att du ska veta att jag är tacksam för att du hittat hit.