Boken som en metafor för och bärare av bildning

Bildning ser jag som en metafor för det liv jag vill och anser vara värt att leva. Bildning är inget man blir färdig med, inget mål, utan vägen fram. Alla tankar på effektivisering måste därför överges. Det som inte anses värt att vänta på är inte värt att ägna tid och resurser på. Kunskap är inget resultat. Jag ser det som ett av många verktyg som behövs för att sträva efter och ständigt utveckla bildningen vars värde ökar med åren.

Boken vill jag se som en metafor för bildning. Idag tycker jag mig se allt fler tecken på att boken allt mer uppfattas som ett hinder för kunskapsutvecklingen. Ingen säger att det är så, men argumenten för digitaliseringen av samhället och skolan tyder på att den är så man tänker. Digitala lösningar införs för att spara pengar och tid, för att effektivisera. Och det låter bra om det är ekonomin man värnar, men vad är poängen att skynda på livet? Vad är det vi jagar efter eller mot? Winston Churchill lär ha försvarat sin satsning på kultur under Andra världskriget med följande ord: Vad skulle vi annars kriga för? Bildning är som livet, något man bara kan lära sig förstå och hantera genom mänsklig, analog erfarenhet och i realtid. Digitaliseringen leder därför tanken fel och riktar fokus bort från kunskapen och det kritiska tänkandet.

Nätet kanske uppfattas som en plats fylld med oändlig kunskap, men det är i själva verket ett fakta- och informationsbank som växer och blir mer oöverskådligt för varje dag som går. KUNSKAP kan man inte Googla fram. LÄRANDE går inte att skynda på. BILDNING står i direkt relation till den tid och möda som läggs ner i projektet. Det finns inga genvägar till verkligt viktigt vetande och den mänskliga processorkraften och minneskapaciteten har inte förändrats sedan stenåldern. I ett digitaliserat samhälle kommer därför människan oundvikligen att ständigt ligga ett eller flera steg efter, och ju mer tid man tillbringar på nätet och framför skärmen desto större blir risken att man känner sig stressad och otillräcklig. Digitaliseringen är som en gökunge som hotar att göra människan och det mänskliga till ett problem. Det är inte tekniken som gör detta med oss, det är vi själva väljer att jämföra oss och våra förmågor med datorer som vi aldrig kommer att kunna överträffa. I alla fall inte så länge vi väljer att göra datorerna och det digitala till norm.

Digitaliseringen kan aldrig någonsin hjälpa oss att bli bättre MÄNNISKOR, det kan däremot strövan efter bildning. Och kungsvägen till bildning är samtal med andra människor, om innehållet i böcker man läst. Boken är ett medium som anpassats efter människan och det mänskliga. Poängen med boken är att det är ett långsamt medium. För varje bok man läser växer högen med böcker och med tiden bygger man upp ett bibliotek som hjälper en att minnas det man en gång lärt sig. Ett analogt bibliotek växer i takt med kunskapen och den mänskliga utvecklingen. Ju fler böcker man läst desto mer kunskap får man, och det är vad som räknas; det man vet och kan. Inte det som finns på nätet och som går att Googla fram. Böckerna är fyllda med kunskap, nätet med fakta; om man hårdrar. Jag hör digitaliseringen försvarare knorra, och självklart är det inte så enkelt som det kanske framstår som här. Jag förstår det, men det är trots allt ett faktum att datorer processar information och söker fakta snabbare än människan. Och på samma sätt är det ett faktum att det inte är tillgången på kunskap som avgör hur mycket man vet utan hur mycket man faktiskt förstår och verkligen kan.

Boken av papper är inte bara ett medium för förmedling av text, det är ett kitt som för människor samman. En vackert inbunden bok är en manifestation av mänskligt hantverk och gemensamma ansträngningar. Bokbindare, grafiska formgivare, papperstillverkare och bildkonstnärer ger form åt författarens hantverk som utvecklas tillsammans med språkvetare och inte minst läsarna. Boken är något man samlas kring. Biblioteket är en fysisk plats att umgås på och mötas för att utvecklas som människor. En förutsättning för bildning är möten öga mot öga med kunskapen mellan. På nätet är det i princip omöjligt att mötas, där gapar alla ut sina åsikter för att synas och höras. Böcker skrivs för att man har något klokt att säga och utgör därför det enda fungerande gränssnitt för sammanhållning av ett verkligt kunskapssamhälle där strävan efter bildning ger livet och tillvaron mening.

Boken kan aldrig ersättas, men digitala verktyg kan absolut fungera som komplement; men bara om människan och det mänskliga samt kunskapen placeras i centrum och görs till norm.