Dagens bild: Hem är ett relativt begrepp

Gränser finns bara i våra föreställningar. Jorden är ett klot och allt liv lever på och konkurrerar om utrymme på en och samma insida. Människan kan bara överleva på den lilla, tunna skärvan av atmosfär som skyddar oss från rymdens kalla och sterila tomhet. Det är här vi har vårt hem, allt och alla som lever är del av samma evolutionära utvecklingsprocess. Livet är ett och mångfalden som det uppvisar är en förutsättning för allt och allas överlevnad. Det är utgångspunkten för mitt tänkande och min grundsyn.

Föreställningen om att det finns gränser som kan och bör försvaras och uppfattningen om att människor som lever på insidan har mer gemensamt än de som lever på utsidan handlar mer om hur vår hjärna är konstruerad än hur verkligheten är beskaffad. Det är så vi ordnar information och griper oss an livet. Det är enkelt att tänka och leva med utgångspunkt i antingen eller, men svårt att förstå och hantera mångfald. Det kan ingen ändra på, men förstår man det kanske det blir lite lättare att inse att det är mer som förenar oss människor än som skiljer oss åt. Mångfald är en förutsättning för liv, inte ett problem som ska hanteras. Strävan efter igenkänningens trygghet är förklarlig, men den är likafullt ohållbar; den föreställningen går inte att bygga något varaktigt på. Vill vi överleva måste vi förstå och lära oss hantera olikhet.

Tanken på att hjälpa flyktingar på plats, eller uttalanden av typen: Åk hem; bygger på samma dikotomiska tankefigur som delar in världen i vänner och fiender, vilken skapar det fiktiva behovet av gränser som markerar insidor och utsidor. Det ena ger det andra. Tankefiguren äter sig in och sprider sin förödande sjukdom i kroppen som sedan smittar andra kroppar och tanker, eftersom vi människor är sociala varelser. Åk hem säger bara den som tror sig vara säker på att höra hemma på insidan, men i själva verket är vi alla redan hemma. Jorden är VÅRT gemensamma hem. Det är inte invandringen som är problemet, det är vår föreställning om gränser och vår omöjliga längtan efter trygghet och säkerhet. Ju mer vi skyddar oss, desto mer sårbara blir vi. Det är så enfald fungerar, den enfaldige vet inte om och förstår inte hur lite hen vet.    

Bild: Ajan

Den vars hus bombats sönder och vars land förötts av krig hör lika mycket som du och jag HEMMA på jorden. Tänker vi bort alla gränser och ser till det som förenar oss människor, om vi lyssnar på varandra och skapar arenor för möten öga mot öga, kommer vi att se och förstå. Bygger vi murar som stänger andra ute stänger vi in oss själva. Och i avsaknad av information växer olika föreställningar om de andra fram. Det är så vår hjärna fungerar. Det är inte de andra som utgör hotet, utan vi själva och vår förmåga att tänka. Vi kan och bör ta kontroll över tänkandet, inte ta det för givet; för det är en kraft som måste tyglas för att kunna vara till hjälp.

Att stänga ute någon som inte har ett hem att åka till låter sig göras, men handlingen och tankefiguren som gör handlandet möjligt är destruktiv och påverkar både den som hyser den och den som drabbas av oresonligheten. Det kanske uppfattas som ett politiskt uttalande, men det är det inte; det är fakta. Detta är vad vi alla har att förhålla oss till. Mångfald är svårt, oerhört svårt. Problemen vi ser är därför ingen giltig orsak till att stänga gränserna, för det är ingen lösning, bara ett förnekande av faktum. Vill vi överleva har vi alla ett ansvar att lära oss förstå hur livet fungerar och hur vårt tänkande är organiserat.