Tankar om pedagogik 3a

När jag gick den högskolepedagogiska kursen som alla lärare måste gå var jag först skeptisk. Jag hade ju arbetat som lärare på högskolan i närmare fem år, och begreppet obehörig lärare finns inte på högskolan. Där möter man studenter som bedriver självständiga studier och behovet av pedagogik ser annorlunda ut. Jag började kursen med inställningen att bara ta mig igenom den, för att jag var tvungen. Fast ganska snart insåg jag att den inställningen skulle vara förödande för lusen att lära och utvecklas, som är min drivkraft i livet. Efter några veckor ändrade jag därför inställning, läste fler kurser än nödvändigt och plötsligt, när jag läste för min egen skull blev det både roligare och mer meningsfullt. Den här texten skrev jag på en kurs som handlade om lärande, och nästa post i serien 3b skrev jag på en kurs om kvalitet.

Reflektioner kring kursen så här långt

Nu är snart halva kursen avklarad och jag vill börja med att säga att den misstro med vilken jag började terminen nu har förbytts till stor entusiast. Jag har verkligen lärt mig oerhört mycket. Samtalen med lärarkollegorna och pedagogiklärarna har varit ovärderliga. Idag ser jag med helt nya ögon på mitt arbete som Lektor. Det är emellertid svårt att sätta fingret på vad det är som har förändrats. Men det är som något föll på plats när jag fick möta lärare från andra discipliner. Jag tror det är den stora poängen med kursen, just detta att man får möta andra lärare som har andra erfarenheter och som kan se på mina kunskaper och efterenheter med andra ögon. När man träffar sina kollegor på den egna avdelningen då talar man bara om ämnet (och om specifika studenter och unika händelser i mötet mellan dem och oss som lärare) och väldigt sällan om sina pedagogiska tankar, hur man lär ut och varför? Det blir som att de sakerna tas för givet, och man hamnar lätt i en situation där man gör som man alltid gjort. Alla ens kollegor har ju väldigt liknade erfarenheter eftersom man kommer från liknade bakgrunder. Kulturvetenskapen är sig ganska mycket lik mellan de olika lärosätena i Sverige. Därför har det varit så oerhört givande att möta lärare från Omvårdnad, Informatik och Teknik. Och den stora behållningen har varit detta att mötas och få chans att samtala.

Auskultation var något som jag, när detta moment presenterades vid introduktionen, kände instinktivt skulle bli jättejobbigt. Och när jag så fick ett mail om att nu var det två kurskamrater som skulle komma och lyssna på mig fick jag en riktigt stor klump i magen. Jag såg framför mig hur jobbigt det skulle bli att utsättas för den typen av granskning. Döm om min förvåning då när jag märkte att det fick mig att skärpa mig bättre. Och när kamraterna välkom då kändes det inte alls jobbigt, tvärt om. Det var roligt att ha dem där. Jag är dessutom övertygad om att deras närvaro gjorde mig till en bättre lärare, inte bara där och då utan även i ett längre perspektiv. Det gjorde något med mig, detta att lägga upp det hela på ett sådant sätt att jag inte skulle tycka det vore jobbigt om någon kollega helt plötsligt skulle vilja komma förbi och lyssna. Det intrycket förstärktes senare när det var dags för Jan-Erik att vara med. Nu var det alltså ännu lite mer på ”allvar”. Men även det gick bra, och det stärker mig ytterligare inför framtiden. Detta att få utvärderande konstruktiv kritik efteråt ser jag som enbart positivt. Vill man arbeta som lärare, då måste man vara beredd på att bli utvärderad, kanske inte alldeles i början, men definitivt efter ett tag. Undervisning på högskolan är ett statligt uppdrag och studenterna tar ofta studiemedel. Därför har de rätt att kräva att deras lärare är väl förberedda, kompetenta och tillmötesgående. Man måste göra sitt bästa, alltid. Vi undervisar ju sällan varje dag, därför blir det ännu viktigare att det är bra när man väl står där. Och det kan jag ju säga så här med intrycken från mina auskultationstillfällen, att det har fått mig att utvecklas. Nu ser jag, med stort intresse och förväntan, fram emot att själv få gå och lyssna på andra lärare. Men det får bli till våren.

Ett sociokulturellt perspektiv på lärande

Mitt möte med Roger Säljös bok Lärande i praktiken. Ett sociokulturellt perspektiv, har faktiskt ytterligare förstärkt mitt intryck av pedagogikkursen. Om jag hade suttit i Idoljuryn hade jag nog kunnat drista mig till att säga att boken gett mig ett ”Halleluja moment”. Det var riktigt roligt att läsa den. Faktum är att efter den lösningen så har nog alla mina fördomar om pedagoger kommit på skam. Det finns alltså hopp. Säljös tankar kring lärande ligger mycket nära mina tankar kring kunskap och han för samma typ av resonemang som jag gör i min alkoholbok, delvis utifrån andra teoretiker, men det är helt klart samma perspektiv på världen. Detta att Säljö utgår från att världen tolkas för oss i och genom alla våra gemensamma, kollektiva verksamheter, det ligger helt i linje med mina tankar. Och det menar jag är ett oerhört viktigt verktyg för att förstå kulturen som vi lever i.

Vidare talar Säljö om kommunikationens roll, och det är ju i sig inte något unikt. Men när han lyfter in och sätter fokus även på den kommunikation som utförs mellan människor och artefakter/materialitet, då är jag helt med. Det innebär att man i mycket högre grad än utan det perspektivet måste uppmärksamma den miljö där det pedagogiska arbetet utförs, och de fysiska redskap som används. Ska man använda Power Point, till exempel? Eller kanske bara låta budskapet bäras av rösten och det framförande man själv kan åstadkomma med hjälp av sin erfarenhet och fysiska förutsättningar? Hur man gör och vilka verktyg man använder, spelar roll, och är oerhört viktigt att reflektera över detta, även om ingen givetvis kan veta exakt hur det påverkar och även om det är svårt att styra processen.

När Säljö talar om tänkandet som en kommunikativ akt, då kan jag inte göra annat än inom mig höra Johan Asplunds fantastiska förmåga att uttrycka sig i skrift. I hans bok Genom huvudet, som är en bok om hur vi tänker, argumenterar Asplund för tanken på att allt tänkande utförs inom ramen för kommunikation. Även när man sitter för sig själv och arbetar med att lösa ett problem, eller när man skriver en text, så kommunicerar man. Och här och nu sitter jag och reflekterar med mig själv på just det sättet. Kommer de att kunna läsas och förstås av någon annan? Vem riktar jag mig mot? Det utförs dessutom en ständig kommunikation mellan mig och den artefakt, det vill säga datorn, som jag sitter och konstruerar texten med hjälp av. Jag råkade ut för ett datorhaveri förra veckan, och det kan jag säga dig käre läsare var något traumatiskt. Det var förstå gången jag råkade ut för detta och händelsen har påverkat mig djupt. Visserligen hade jag backup, men känslan av att inte kunna lita på mitt verktyg, att datorn svek mig, den känns det som jag aldrig kommer att kunna komma över. Tack gode gud för USB-minnen! Sådana ska jag i fortsättningen skaffa flera.

Det sociokulturella perspektivet på lärande fokuserar även kommunikationen mellan läraren och studenten, och handlar om att lärande alltid är en tvåvägskommunikation. Om jag någonsin har trott att jag bara lärde ut saker till en grupp studenter som tacksamt sög åt sig, så är den illusionen nu definitivt krossad. Kunskapen är alltid situerad och beroende av det sammanhang den förmedlas inom och genom. Jag har på senare år märkt hur vissa föreläsningar som fungerat lysande tidigare, i olika grupper och vid olika tillfällen, helt plötsligt kan ”dö”. Rätt som det är, i en speciell grupp så är det som det manus man har med sig förvandlats till en obegriplig massa ord som faller fullständigt platt till marken. Det är som orden i vissa sammanhang bara försvinner ut i tomma intet, och studenterna tittar på en som vore man tokig. Då kan det vara bra att, känner jag nu efter att ha läst Säljö, att kunna plocka fram de sociokulturella perspektvet. Då slipper man gå under av grubblerier över vad det var som gick snett, eller vems felet var. Världen förändras, och med den kunskapen om världen. Det gäller att vara följsam och uppmärksam på skiftningarna. Det har Säljö gjort mig ännu mer uppmärksam på än jag var förut.

Slutligen tar han upp skriftens roll i lärandet, hur det påverkar vårt tänkande och följaktligen också lärandet. Det handlar som jag ser det om att göra sig medveten om i hur hög grad språket är ett verktyg, skapat av människor, för kommunikation. Det gäller alltså att ständigt försöka förstå, eller åtminstone försöka göra sig medveten om hur språkliga konventioner styr vårt tänkande. När man till exempel bedömer en hemtenta, då gäller det att försöka att inte förföras av ett vackert språk. Man måste försöka se förbi det (även om det givetvis är en viktig kompetens) när man bedömer tankarnas bärighet. Det är viktigt.

För mig handlar det sociokulturella perspektivet om att vara ödmjuk, att inte tro sig om för mycket, och om att öppna upp sitt sinne för att man kanske inte är det unika geni man så gärna vill vara. Det handlar om att göra sig medveten om att man i hög grad blir den man är genom andras uppfattningar om en. Det handlar vidare om att göra sig medveten om att allt lärande och all kunskapsproduktion sker inom ramen för kommunikation, mellan människor, och mellan individer och artefakter samt olika former av materialitet. Jag vet inte om det är just det som illustreras i följande utdrag från inledningen till min bok om alkoholens kulturella roller. Men jag vill nog tro att mina tankar inte är väsensskilda från Säljös.

Michel Foucault menar att ett av de största problemen som vi människor som lever här och nu har att brottas med är den djupa samhälleliga övertygelsen om att det existerar en ideal sanning, och att det i historien finns inlagd en inneboende rationalitet (Foucault 1993:32). Jag ska genast förklara närmare hur jag tänker. Foucault menar att den kollektiva förvissningen om att det finns en absolut sanning som med hjälp av vetenskapliga metoder är möjligt att nå, har en oerhört stark ställning i vårt samhälle. Det han genom sina studier vill göra oss uppmärksamma på är att den inställningen och övertygelsen lever kvar i våra medvetanden genom en rad begränsningar och utestängningar och att det är dessa (huvudsakligen omedvetna) strategier – och här är det viktigt att lägga märke till att det är just omedvetna strategier som omtalas – som framhåller den ideala sanningen och den immanenta rationaliteten. Förnekandet av detta, som han benämner, spel, har ända sedan sofisterna uteslöts ur samhällets gemenskap, i Grekland på 400-talet för Kristus, fått som konsekvens att verklighetens paradoxer tystats eller kanske snarare förträngts (Foucault 1993:32f).

Det verkar som om man velat utplåna varje spår av dess inbrytning i tanke- och språkspelen. I vårt samhälle (liksom, föreställer jag mig, i alla andra men då med andra profileringar och accentueringar) finns det utan tvivel en djup logofobi, ett slags dov fruktan inför dessa händelser, inför denna mängd av sagda ting, inför framvällandet av alla yttranden och inför allt däri som kan vara våldsamt, diskontinuerligt, stridslystet, oordnat och farligt, ja inför diskursens stora, oupphörliga och oordnade brus. (ibid:36).

Kanske det är så enkelt som att vi människor helt enkelt inte gillar kaos och osäkerhet? Vi lyssnar därför hellre på den som säger sig veta hur det ligger till, än den som hävdar att det är svårt, komplicerat och kanske till och med omöjligt att plocka fram svaret på just de frågor vi har. Men det vore väl olyckligt i så fall, tycker jag. Det vore lite som att stoppa huvudet i sanden för att slippa ta tag i det vi oundvikligen måste ta tag i, om vi nu vill förstå den värld vi lever i. Här har humaniora emellertid ett stort pedagogiskt problem. Och då kan det vara på sin plats att å det bestämdaste påpeka att det sista jag vill uppnå med denna bok är att skapa kaos och sprida osäkerhet. Däremot vill jag diskutera förutsättningarna för vårt samhälle och ifrågasätta rimligheten i vårt ständiga sökande efter visshet och säkerhet. Men för att göra detta måste man först kunna bemästra den fundamentala osäkerhet som oundvikligen finns ”vid roten” av världen, som är själva det socialas och kulturens ”ursoppa”. När man väl gjort sig vän med den tanken, när man väl har integrerat den i sin världsbild, då först kan arbetet med att förstå världen börja. 

En viktig väg för att förstå hur världen är konstruerad menar Foucault i Diskursens ordning, är att inse vikten av att utsätta den vetenskapliga praktiken för oberoende och öppna granskningar av det arbete som utförs och de rön som presenteras. Alla som vill bedriva arbete i vetenskapens namn bör således, om man nu ställer upp på dessa premisser, presentera den egna praktiken på ett tydligt och väl genomlyst sätt. Foucault menar emellertid att många sådana strävanden förhindras av människors begär efter sanning. Men vad menas med begär efter sanning? Ett trivialt svar på den frågan anser jag mig vara på spåret när jag diskuterade rymden med mina barn. Båda två visade då tydliga tendenser till frustration när de i kör ansatte mig med orden: ”Men rymden måste ju ta slut någonstans”. Och jag tror inte jag är ensam om att minnas hur även jag som barn kände samma frustration. Det finns till och med de som hävdar att man kan bli galen om man funderar för mycket kring rymdens oändlighet, vilket blir en tydlig indikation på hur hög status sanningen och den absoluta säkerheten har (helt oavsett om den är bra eller dålig). Även om jag idag har accepterat att rymden måste förstås som ett rum utan slut, så stöter jag ständigt i min vardag på problem där min instinktiva tanke är, att det eller detta måste gå att förstå, det måste finnas en förklaring. Likafullt så vet jag, om jag tänker närmare på saken, att så inte alltid är fallet. Allting går helt enkelt inte att förklara. Svårigheten att acceptera detta faktum vill jag se som ett uttryck för människans inneboende begär efter sanning. Men den vetenskap som jag, med inspiration från Foucault, här testar förutsättningarna för, är en vetenskap som insett att allt inte går att förklara och som accepterat tanken på att åtminstone den sociala verkligheten är komplex och motsägelsefull. Foucault (1993:36) skriver, för att förklara hur detta kan vara ett faktum även om det är en bild som vi inte känner igen att,

det verkar som om alla förbud, hinder, trösklar och gränser ordnats för att åtminstone delvis bemästra diskursens snabba spridning, på så vis att dess rikedom berövas sin farligaste del och att dess oordning ordnas i figurer som undviker det mest okontrollerbara. Det verkar som om man velat utplåna varje spår av dess inbrytning i tanke- och språkspelen.

En strategi för att hantera världens komplexitet och oförutsägbarhet är att göra som med rymden, ge upp tanken på att det finns ett svar som vi kan förstå. Det kan också sägas handla om att försöka göra sig själv medveten om att det inte finns några garantier för något i livet. Överfört till en diskussion om bruket av alkohol och droger skulle man kunna säga att ingen troligtvis vill bli alkoholist. Ingen människa (föreställer jag mig i alla fall) tror heller att just han eller hon ska bli alkoholist eller att han/hon ska drabbas av skador på grund av sitt drogbruk, åtminstone inte i unga år. Men under tiden som man lever sitt liv i realtid så utsätts man ständigt och oundvikligen för hela den process som drivs mot en allt högre grad av komplexitet genom att den utgör det samlade resultatet av individens samtliga göranden och låtanden, olika löften, val av vägar, reaktioner på stimuli, influenser från andra samt de lagar, regler och konventioner (eller med andra ord den kultur och det samhälle vi lever i). Och alla dessa aspekters respektive konsekvenser, är per definition oöverblickbara. Det är först när man inser detta som en balanserad diskussion om alkohol kan ta sin början. En absolut central premiss för min forskning är att ingen i förväg kan veta hur livet, varken det egna eller kulturen/samhället, kommer att gestalta sig i framtiden. Det enda vi kan veta är att kulturen/samhället och vår egen roll i dessa ständigt görs, och att detta görande oundvikligen får konsekvenser, samt att vi alla därmed har ett ansvar för det samhälle och den kultur vi lever i.

Tack för en givande termin!