Den som klarat en kurs eller har fått en examen kan och vet det som formulerats i läromålen. I den bästa av världar är det så det ser ut och fungerar. Tyvärr lever vi inte i den världen utan i den ofullkomliga värld som är vår, och vi lever inte i ett kunskapssamhälle. Sverige är ett utbildningsland där det är viktigare vilka mätbara resultat man kan visa upp och producera än vilka kunskaper man faktiskt har och kan använda i samtal med andra och på egen hand i nya och unika vardagssituationer. Hela poängen med högre utbildning är att man ska lära sig saker, det vill säga förstå hur man utvecklar och använder kunskap -- inte att få godkänt på sina tentor och klara av att ta sin examen.
Det är helt i sin ordning att studera på högskolan för att öka sina chanser att få ett jobb. Alla kan och ska inte bli forskare. Men en examen kan bara öppna dörren till arbetslivet. Examen är vad som får en att bli kallad till intervju, men det är KUNSKAPEN och FÄRDIGHETERNA som är nyckeln till att behålla ett kvalificerat arbete där man förväntas kunna ta ansvar för svåra och viktiga uppgifter.
Tyvärr förstår allt färre skillnaden mellan ett kunskapssamhälle och ett utbildningsland. I ett kunskapssamhälle är det vad man har lärt och verkligen kan som betyder något. Där är det kunskapen som betyder något och därför vill alla som lever där hela tiden lära sig mer och utvecklas som tänkare tillsammans med andra. I ett utbildningsland är det viktigt vilka examina man har och vilka utmärkelser man kan visa upp.
I ett kunskapssamhälle möts man för att samtala och man välkomnar kritiska granskningar eftersom det är enda sättet att lära mer och utvecklas. Där inser man att forskning inte bevisar hur det är, och forskarna identifierar sig inte med sina egna resultat och försvarar dem inte. I ett kunskapssamhälle lyssnar man på varandra och arbetar tillsammans för att skapa den bästa och mest användbara kunskapen som vid varje givet tillfälle går att uppbringa, och man använder kunskapen man förfogar över i vardagen. Kunskapen är i centrum och när ny och bättre kunskap växer fram anpassar sig samhället efter insikterna. Här uppskattar man fritänkare och byter åsikt när ens argument inte längre visar sig hålla sträck, och det gör man utan att förlora prestige eftersom kunskapen är viktigare än den som har den. Det är ett öppet och nyfiket samhälle där demokratin och meritokratin fungerar eftersom alla respekterar dessa mänskliga påfund.
I ett utbildningsland produceras resultat och konkurreras det om utmärkelser. Där är det viktigare vilken skola man tar sin examen, var man som forskare publicerar sina resultat och hur mycket pengar man drar in. Antalet artiklar och citeringar är det enda som betyder något. Vad man skriver om och vilken kunskap man faktiskt har är en underordnad fråga. Här debatteras det och den som vinner debatten skriver historien och tilldelas tolkningsföreträde när man ska förklara varför hen vann. I ett utbildningsland konkurrerar man med varandra om pengar och prestige. Det är ett tillknäppt land där det är viktigare att det ser bra ut än att det faktiskt är bra. Här bevakas gränser och följs regler. Här tänker man rätt och försvarar sina åsikter intill döden; därför ser man fiender överallt och bygger murar. Utbildningsländer är auktoritära och stängda.
Inga länder är renodlade. Sverige är inte antingen ett utbildningsland eller en kunskapsnation. Alla länder är mer eller mindre av både och. Jag skriver här om idealtyper. Begreppen är verktyg att tänka med när man undersöker samhället man lever i. Utpräglade kunskapssamhällen är ovanliga och frågan är om det finns eller någonsin har funnits några sådana, men utbildningsländer finns det gott om. Sverige är på väg med stormsteg i en sådan riktning. Jag ser med oro på hur kunskapens värde snabbt urholkas i takt med att allt fler vet och förstår allt mindre och därför också slutar bry sig om kunskapen.
Det kostar på att ifrågasätta auktoriteter, och kunskap är svår att utveckla, ta till sig och integrera i sin vardag. Därför är det så viktigt att kunskapens egenvärde bevaras, för när fler och fler känner att de inte orkar eller vill vara kritiska och ifrågasätta rådande sanningar, eller när det är förenat med risk för ens liv och lem att kritisera auktoriteter, kommer makt att gå före rätt. Och då är demokratin i fara, och med den allt det vi lärt oss ta för givet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar