Allmänbildning eller populism?

Igår på vägen hem från jobbet läste jag ut Sverker Sörlins bok Till bildningens försvar, vars undertitel är: Den svåra konsten att veta tillsammans. En viktig bok som fyller mig med hopp. Det känns skönt att få det bekräftat att jag inte är ensam om att tänka på kunskap på det sätt jag gör. (Innan jag läste Sörlins bok läste jag även Raewyn Connells bok The good University, där liknande tankar lyftes). Kunskap är ingen vara och heller ingen tjänst, men dagens utbildningssystem är allt mer tydligt utformat för att producera resultat. Det har varit befriande att läsa dessa båda böcker, för båda reagerar på problemen, utan att bli nostalgiska. Kunskap är ett GEMENSAMT projekt och bildning är ett verktyg som behövs för att bygga en hållbar framtid.

Bildning har varit ett centralt begrepp för det moderna framstegets tidevarv en väg för den enskilda människan att lära och växa alltsedan 1700- talets upplysning. Den gör att vi kan överskrida de begränsningar som ryms i nation, kön, religion, etniskt ursprung eller andra identiteter. Bildning har blivit än mer viktig, i en tid när mörka skuggor drar över världen. När sanningen privatiseras och allt fler stängs inne i åsiktsburar. Vi har mer kunskap än någonsin men vi vet allt mindre tillsammans. 

Boken har därför ett nästan provocerande angeläget ärende: Det behövs en uppdaterad förståelse en bildning om det som angår oss alla och som gör oss friare och samhällen säkrare.

Jag har inte tänkt på det, men när jag stötte på ordet allmänbildning i boken reagerade jag med saknad. Ingen talar om allmänbildning längre. Idag förfogar vi, som Sörlin skriver, över mer fakta och information än någonsin, men vi vet allt mindre TILLSAMMANS. Det är detta min lärobok handlar om; den svåra konsten att utveckla gemensam kunskap. Dagens presations- och mätfixerade samt strikt kontrollerade skola är inte längre allmänbildande. Den är inte ens kunskapsorienterad. I dagens skola förväntas lärarna producera betyg, och när det visar sig att kunskaperna sjunker och det går inflation i betygsvalutan tillsätter regeringen en utredning. Varför drar man inte i nödbromsen, förklarar nödläge och tänker om och gör rätt?!

Jag blir tragiskt nog allt mer övertygad om att man inte bryr sig. Kunskapen har inget egenvärde och det finns inga politiska poänger att göra på den. Allt fler fokuserar allt mer på sig själva och sin egen karriär. Ägarna till skolorna fokuserar på vinst, eleverna och deras föräldrar fokuserar på betyg, och lärarna som verkligen bryr sig om KUNSKAPEN lämnar skolan eftersom den påminner dem om hur det skulle kunna vara. Politikerna skär ner på kostnaderna och påtvingar skolpersonalen effektiviseringar (som i utbildningssammanhang bara är ett ord, för lärande och kunskapsutveckling går inte att skynda på, bara produktion av nyckeltal) för att kunna lova väljarna sänkt skatt.

Jan Björklund får sig en känga i boken, men har är inte ensam om ansvaret för nedmonteringen av den svenska skolan. Hans dröm var att Sverige skulle få fler Nobelpris, och han offrade kunskapen som går på djupet och bredden för att med en ful och tom retorik driva igenom besluten som försatt oss i den prekära situation vi nu befinner oss i, där ingen längre talar om allmänbildning och där allt fler förstår allt mindre vad kunskap är.

För att återupprätta kunskapsskolan måste fler, oftare tala om och på allvar bry sig om följande fråga: Vad är rimligt att veta? Ett samhälle som saknar ett allmänt vetande, en gemensam kropp av kunskap att förenas i, utsätter sig för enorma risker. Tyranner har i alla tider härskat genom att söndra, och vi ser en sådan utveckling i land efter land. Populisterna tar över, och den bristande allmänbildningen utgör grogrund för den utvecklingen. Allmänbildning är ett verktyg för integration och en motvikt till individualism, egoism och en förutsättning för att kunna motverka alla former av rovdrift.

Kunskap är något man ska mötas i och utveckla tillsammans, den uppstår mellan och håller ihop. Mot bättre vetande införs konkurrens på allt fler områden, vilken leder till att allt fler mår allt sämre. Och i avsaknad av en allmänbildning och en utbredd känsla för medmänsklighet skyller man de växande problemen på invandrarna. Globalist har blivit ett skällsord och klimat- och kunskapsförnekare ses av en växande skara som frälsare. Trump, SD och andra populister är motsatsen till bildning, och bristen på allmänbildning är grogrunden för deras makt.

Den svåra konsten att veta tillsammans behöver sannerligen återupprättas och uppvärderas. Skolan och den högre utbildningen måste placera KUNSKAPEN i centrum, vilket är omöjligt om samhället som helhet inte bryr sig mer om allmänbildning än vad som är fallet idag. Det finns inga enkla lösningar, inga genvägar till kunskap. Lärande är ett äventyr och vägen till vetande en omväg. Ska den destruktiva fördumningen av samhället kunna brytas är insikten om detta viktigare än något annat. Jag önskar att min lärobok skulle kunna förändra världen eller i alla fall kunskapssynen, men jag är ödmjuk inför det faktum att ingenting talar för det. Allt färre läser tyvärr böcker idag, men jag är tacksam för att ha fått skriva den och över att den kommer att ges ut på Studentlitteratur, liksom över insikten om att jag inte är ensam om att tänka som jag gör.

Resten av dagen ägnas åt kursadministration och fortsatt korrekturläsning, och jag avslutar bloggposten med förordet till boken som kommer ut i januari:

Detta är en bok om lärande som är tänkt att inspirera studenter och blivande studenter att utveckla en egen förståelse för högre studier och vad som krävs för att studierna inte bara ska bli framgångsrika utan även meningsfulla utifrån ett lite längre perspektiv. Boken är ett försök att främja utvecklingen av ett antal generiska kunskaper och färdigheter som krävs för att inte bara ta sig igenom högre utbildning och få sin examen utan faktiskt lära sig vad det innebär att tänka och agera akademiskt i andra sammanhang också. Boken riktar sig till alla som vill lära och bli bättre på att förstå vad kunskap är. Boken kan även ses som ett slags inlägg i debatten om skolan och vårt lands universitetsutbildningar. Det är en personligt hållen bok, tänkt att inspirera till egen utveckling, som bygger på mina erfarenheter av att vara och verka i högskolan, både som student och som lärare och forskare. 

Tanken med boken är att den ska fungera som hjälp och inspiration för att utveckla förmågan till eget, självständigt, kritiskt tänkande, vilket både krävs för och är vad studier på högskolan handlar om. Det finns inte ett sätt eller en väg att klara av högre studier, det finns lika många olika sätt som det finns studenter på högskolan. Utgångspunkten för tankarna som lyfts här är att svaren på frågorna man har rörande sin utbildning i hög grad finns hos en själv och utvecklas genom eget arbete och enträgna försök. Innehållet handlar därför mer om frågor och reflektioner än om svar, och tipsen som ges och tankarna som lyfts handlar om att peka på förslag till konstruktiva vägar fram snarare än om att ge instruktioner. Boken är tänkt att fungera som en karta att orientera sig med i den okända terräng man som student anträder när man söker sig till och påbörjar sina studier på högskolan. Utgångspunkten är att högre studier handlar om lärande och kunskapsutveckling, inte om betyg, examen eller om att göra rätt. På högskolan arbetar studenter och lärare tillsammans för att förvalta och utveckla den kunskap som är en förutsättning för att värna demokratin och bygga det långsiktig hållbara samhälle som alla ytterst är beroende av. 

Kvaliteten på resultatet av studierna står i direkt relation till graden av engagemang och delaktighet i arbetet. Till högskolan kommer man inte för att få något, utan för att delta i ett ansvarsfullt utvecklingsarbete med andra som är intresserade av samma saker. Både lärare och studenter befinner sig så pass nära forskningsfronten att kunskapen som kurserna bygger på inte alls är lika entydig och säker som i grundskolan och på gymnasiet. Det är avgörande att man förstår och lär sig hantera insikten om detta även om det initialt kan ge upphov till frustration. På högskolan studerar man verkligheten och den anpassar sig inte efter hur individer känner, tycker eller tror. Utan eget ansvar, en god portion tålamod och beredvillighet att anta utmaningen som det innebär att studera, utan förståelse för att det inte finns några genvägar till kunskap och utveckling av det kritiska tänkande som kännetecknar studier på universitetet, kan och kommer verksamheten som bedrivs där inte att kunna sägas vara högre.  

Boken vänder sig till alla som söker sig till eller är på högskolan för kunskapens skull. Den som nöjer sig med att ta sin examen och som bara är intresserad av att klara sina kurser så fort som möjligt rekommenderas att läsa andra böcker. Här tas läsaren med på en omväg, för det är där kunskapen finns.