Vad är syftet (inte målet) med högre utbildning

Idag är vi så pass fokuserade vid målen med högre utbildning att vi glömt bort vad som är dess syfte. Och när syftet väl förlorats ur sikte blir målen allt viktigare. Hur målen nås är en underordnad fråga. Att de nås är avgörande. Så länge politiker och ledningar tänkte i termer av syftet med högre utbildning fanns balans mellan linjen och kollegiet. Varje lärare fick och förväntades också sätta upp egna mål, för att på det sättet skapa så bra förutsättningar som möjligt för studenterna att lära sig så mycket som möjligt. När fokus riktas mot syftet med högre utbildning placeras kunskapen i centrum och alla påminns om varför vi har en högskola. Dagens måltänkande placerar helt andra saker i fokus än det hopplöst komplexa begreppet kunskap. Även den som inte vet eller förstår kan formulera mål och kan sedan använda sin makt för att styra verksamheter mot dessa. Och om målen inte nås skyller man på allt och alla andra än på målen och den egna förmågan att skapa fungerande mål.

På 1990-talet lovade politikerna att Sverige skulle få världens bästa skola. Samtidigt lovade politikerna sänkta skatter till alla och mer valfrihet till föräldrar och unga. På kort tid förändrades synen på vad som är syftet med skolan och den högre utbildningen, från att tidigare handla om att sträva efter bästa möjliga kunskap till att bli ett slagträ i politikernas kamp om makt. Det är lätt att sätta upp ambitiösa mål och formulera slagkraftiga budskap rörande utbildning, och kan man dessutom skylla på lärarna om målen inte nås, utan att ens trovärdighet går förlorad, finns inga incitament att tänka om. Skolpolitikerna tävlar om vem som "bryr" sig mest om skolan och vårt lands kunskapsutveckling genom att lova valfrihet. kepsförbud, ordning och reda eller lära-läsa-garanti. Och när målen inte nås skyller man på lärarna och kontrollerar deras yrkesvardag ännu mer.

Måltänkandet lägger ansvaret där det inte hör hemma och när problemen visar sig straffar man mot bättre vetande oskyldiga och maktlösa lärare. SYFTET med skolan och den högre utbildningen är KUNSKAP! Ingenting annat. Kunskap är inget mål man kan styra mot, det är något man kan hoppas på och skapa förutsättningar för. Sedan är det helt upp till eleverna och studenterna att göra vad de kan för att lära och utvecklas intellektuellt. Lärare blir lärare för att arbeta med lärande och för att få vara med och utveckla kunskap, inte för att uppfylla omöjliga mål som andra tar åt sig äran för om de uppfylls, och som de straffas för om de misslyckas med att nå dem.

Ska Sverige kunna återupprätta sitt rykte som kunskapsnation måste måltänkandet i skolan överges och gränsöverskridande samtal om vad som är SYFTET med skolan och den högre utbildningen inledas. Det enda lärare kan lova är att göra sitt yttersta för att skapa så bra FÖRUTSÄTTNINGAR för lärande som möjligt, men för att kunna leva upp till det löftet måste skolledningarna och ansvariga politiker ge dem mandat att vara lärare, liksom tid och möjlighet att utvecklas och tänka tankar till slut. Ansvaret för LÄRANDET ligger alltid på den som ska lära, aldrig på läraren. Och politiker som lovar saker som ingen kan lova är populister som bör hållas så långt som möjligt från allt vad skola och högre utbildning heter.

Låt lärarna vara LÄRARE. Och om kunskapsresultaten uteblir ställ högre krav på eleverna och studenterna som får tillgång till gratis utbildning på skattebetalarnas bekostnad. Jag vänder mig mot tanken på utbildning som något slags prestation, men om det är någon som ska prestera så är det den som är i skolan för att lära. Skola och högre utbildning är något som samhället investerar i för att säkra framtida kunskapsbehov, men som en konsekvens av dagens måltänkande har skolan och den högre utbildningen kommit att förvandlas till en huggsexa om vinst, betyg och politiska poänger; på lärarnas och kunskapens bekostnad.