En mellanrummens filosofi

Sakta närmar sig boken jag skriver på sin slutgiltiga form. Tankarna har i princip varit färdiga i några år, men jag har kämpat med språket som måste vara tillräckligt nyanserat för att göra tankarna rättvisa, samtidigt som det är tillräckligt enkelt och tydligt för att kunna läsas av alla. Utgångspunkten för både kulturfilosofin och författandet är att om inte alla kan läsa ska ingen läsa, vilket är en utmaning eftersom förenklingen i sig inte har något egenvärde. Kunskapen måste vara i centrum och alla måste anstränga sig. Forskarna behöver uttrycka sig tydligt och allmänheten måste anstränga sig för att förstå. Det är också en illustration av det jag skriver om. Filosofin jag utvecklar är en MELLANRUMMENS filosofi. Jag utvecklar verktyg för att hantera både och, och argument för att bryta med antingen eller. Filosofin behövs i dagens polariserade samhälle där den fördummande debatten dominerar och det inte anses finnas tid för samtalet.

Jag delar här ännu några ratade passager från manuset jag arbetar med. Det handlar både om upprepningar och om sådant jag behöver uttrycka på ett mer allmängiltigt sätt. Dagarna av fokuserat skrivande är oerhört värdefulla så jag vill verkligen få ut så mycket som möjligt av dem.

All kunskap är delad och mer eller mindre influerad av andras tänkande. Ingen människa är ett blankt blad. Inget börjar helt och hållet från början. Allt och alla är del av olika flöden. Kunskap är vetande som traderats över tid, inom och mellan kulturella gemenskaper. Kunskap är ett dynamiskt fenomen som rymmer mer än bara tankar och ord. Kunskapen både förändras och förändrar, liksom användarna av kunskapen. Förändringen sker emellertid inte inom respektive enhet, utan mellan dem. Alla helheter består även av mellanrum och det är där förändringen uppstår, genom att relationerna mellan delarna som bygger helheten ändras. Tillvaron är fylld av mellanrum som tas förgivna eller betraktas som meningslösa utifrån ett kunskapsperspektiv. Detta vill jag försöka ändra på genom att rikta vetenskaplig uppmärksamhet mot mellanrummen. Mina kunskaper är inte helt och hållet mina, det handlar mer om gemensamma resurser. Man kan säga att vi lånar kunskaperna en tid och använder dem. Och genom att bruka dem förändras vetandet tillsammans med användarna, ömsesidigt.

Det som premieras och avkrävs den som vill göra akademisk karriär idag är dock något helt annat, nämligen artiklar med ett fåtal enkla poänger som kan sammanfattas i ett abstract. Ju fler artiklar desto bättre och den som har flest vinner ära och belönas med akademiska utmärkelser. Effektivitet är ledordet och tiden som krävs för att läsa mer på djupet och för att samtala om innehållet blir allt svårare att finna och försvara. Bara man har tillräckligt många publicerade artiklar och de ”rätta” referenserna finns med tycks vissa tro att allt är frid och fröjd, men om den typen av föreställningar utgör fundamentet som akademin vilar på är vi alla illa ute. Idag finns allt mindre tid och intresse för att verkligen läsa och samtala om kunskapens väsen samt jobba med texter som går på djupet och utmanar tanken. Detta förhållande kan inte forskarna ensamma ändra på, det krävs en intresserad allmänhet som förstår och som kan möta forskarna halvvägs med kunskapen i mitten.

Mellanrum och tystnad är för min syn på kunskap och kultur lika viktiga som uttalade ord och formulerade tankar. Mellanrummen är en del av helheten och liksom kunskapen en ömsesidig resurs eller ett gemensamt problem, beroende på hur man ser på saken. Mellanrum behöver tas med i beräkningen. Utan tystnad, tid för reflektion, kritiskt tänkande och samtal om det som sägs och hålls för sant finns ingen kunskap. Mellanrum är också en viktig förutsättning för kulturell dynamik. Mellanrum är liksom kunskap något man delar och har gemensamt ansvar för, men i ett kulturellt klimat där man jagar effektivitet och där konkurrens per definition anses driva kvalitet finns varken tid eller utrymme för tystnad, reflektion, samtal eller mellanrum.

När jag förväntas skaffa mig fördelar på din bekostnad och när resurserna är knappa och tiden att tänka tankar till slut inte riktigt finns kommer debatten att framstå som den bästa och enda vägen till kunskap. Debatten handlar om att utse en vinnare och den som tar hem spelet betraktas som klokast. Fast går det att förutsätta något sådant? Och vad är det för egenskaper som debatten premierar? Betänk att den som är tyst och som tar hänsyn, den som väntar på sin tur och artigt lyssnar på vad som faktiskt sägs, den som värnar mellanrummen och tiden för reflektion, oundvikligen blir förlorare i en debatt. Jämför det med ett samtal där alla är att betrakta som förlorare om inte samtliga som deltagit i utbytet av tankar lär och får med sig något.

Jag har för avsikt att försöka visa hur viktigt det är att uppmärksamma och försöka förstå vardagens till synes triviala handlingar. Allas tankar och åsikter, även de mest galna och grundlösa, påverkar tillblivelsen av den kultur som alla delar och är del av. Kloka förslag vinner som bekant inte alltid över mindre kloka. Objektivitet som mål för verksamheten är möjligt, men inte nödvändigt. Det finns andra sätt att skapa kunskap som fungerar lika bra eller bättre än att sträva efter objektivitet, eftersom objektivitet är svårt (om inte omöjligt) att faktiskt uppnå. Både kunskap och kultur är förändring och förståelse för mellanrummen är inget man någonsin blir färdig med. Kunskap och ett hållbart samhälle är liksom jämställdhet och demokrati kulturella tillstånd som ständigt måste försvaras i ord och handling. Ju mer man lär sig om kultur och ju större och djupare kunskap man uppnår, desto tydligare inser man hur lite man vet och hur lite som faktiskt går att veta, vilket i alla fall fyller mig med hopp, för det betyder att jag kommer att kunna fortsätta samtala och lära mig mer så länge jag lever.