Trygga rum och festivaler utan män. Statement och #MeToo som tecken på nyordning?

Den kom lite i skymundan för valet, men i helgen hölls den mycket omtalade Statementfestivalen som bara fick besökas av kvinnor, eller ickemän som arrangörerna uttrycker det. Många har upprörts av detta att män inte fick komma in. Det har jag väldigt svårt att förstå. Fast det är bra att det blir en diskussion eftersom anledningen till att festivalen arrangerades handlar om mäns agerande på just festivaler, så ska man diskutera frågan måste man även adressera mäns agerande i det offentliga rummet och mäns sätt att bemöta och behandla kvinnor. Inte alla män, självklart inte; men tillräckligt många män för att det ska vara motiverat att tala om saken som ett problem i eget namn. #MeToo lever, tänker jag. Och det är ingen revolution, utan en gradvis förändring av relationen mellan könen. Kvinnorna flyttar fram sina positioner, men inte för att utmana männen om makten i samhället, inte för att försöka ta över; utan för att hävda sin självklara rätt till halva makten. Statement handlar som namnet antyder om att göra en markering.

Då jag har intresserat mig för (makt)relationer mellan människor i allmänhet och mellan män och kvinnor i synnerhet, sedan 1990-talet, ser jag Statement och #MeToo som viktiga milstolpar i historien. Och haveriet i Svenska Akademien ser jag som ytterligare ett tecken på att något stort håller på att hända. Förhoppningsvis är vi nu äntligen på väg mot jämställdhet, och kanske är det så att tiden då alla framsteg på jämställdhetsområdet gav upphov till bakslag är förbi? Jag tror det, för nu är det männen som reagerar som kritiseras, inte kvinnorna. Kanske uteblev rubrikerna just för att det i allmänhetens ögon inte är någon stor sak detta att kvinnor tar saken i egen händer och arrangerar en festival för kvinnor med bara kvinnliga artister. Tysta revolutioner märker man inte av förrän förändringen redan skett. Liksom i debaclet med Akademien är det inte nyordningen som väcker uppmärksamhet, utan reaktionerna på nyordningen. Vissa mäns oförmåga att acceptera och hantera det faktum att kvinnorna inte längre behandlar männen med den respekt de vant sig vid att ta för givet; plötsligt tvingas de förtjäna respekten, och det går sådär.

Läser om detta i två artiklar och vill lyfta några av alla frågor som väcks av festivalen, reaktionerna på den samt förändringen jag tycker mig se i samhället.

Emma Knyckares idé började med ett twitterinlägg, som Kulturnyheterna var först att rapportera om. Bakgrunden var att så många festivaler haft stora problem med sexuella trakasserier och övergrepp. 

– Jag skrev ”Vad sägs om att vi har en asfet festival dit bara icke-män är välkomna tills alla män har lärt sig hur man beter sig?” Det skrev jag efter att jag druckit ett glas vin och tittat på nyheterna, jag tänkte nog inte alls att det skulle bli en festival och framför allt inte att jag skulle jobba med den! 

Sedan exploderade det. BBC, New York Times och många andra medier ville intervjua henne och festivalrävar och artister ville hjälpa henne ro projektet i land.

Bara tanken på en festival där män inte var välkomna väckte alltså uppmärksamhet. Trygga rum för män, dit kvinnor inte haft tillträde har existerat i sekler och finns fortfarande även om de blir färre och drar på sig mer kritik, men så fort en kvinna kläcker idén om en festival för kvinnor vaknar medierna från hela världen. Det säger något om hur stort detta är.

– I början tror jag att festivalen fick så stor uppmärksamhet för att så många hade fått nog och kände att vi måste göra något åt problemen med sexuellt våld – det är för mycket liksom.

Män har i alla tider tagit sig rättigheter över kvinnors kroppar, det var ju faktiskt upprinnelsen till festivalen och beslutet att stänga ute män. Samhällets oförmåga att ta kvinnornas berättelser om övergrepp på allvar, och männens mycket större intresse av att framhålla att inte alla män trakasserar, är anledningen till att festivalen arrangerades. Låt oss tala om den rätten och vilka uttryck den tar sig först innan vi tar oss an frågan om hur lämpligt det är att skapa trygga, segregerade rum. I ett jämställt samhälle är det viktigare att tala om reaktionerna mot strävan efter jämställdhet, än om försöken att freda sig mot det våld som riktas mot den utsatta gruppen.

Sju DO-anmälningar och kritik
Festivalen har fått kritik för att diskriminera män, och sju personer har anmält den till diskrimineringsombudsmannen (DO). DO har dock inte hunnit utreda frågan innan festivalen drar igång.

– Den kritiken att det är diskriminering är en fråga för DO. Om det är diskriminering eller inte, det kan inte jag svara på, säger Emma Knyckare.
Men vad tycker du själv?

– Om det hör av sig någon man till mig och säger att det här är diskriminering, så brukar det räcka med att förklara varför festivalen finns och behövs. Många kvinnor och ickebinära kan inte gå på festivaler i dag, för att de inte känner sig trygga helt enkelt. Det här är inte en lösning, utan en reaktion på problemen, det brukar de flesta faktiskt förstå.

Exakt, och återigen, om en festival för bara kvinnor är diskriminering borde slutna föreningar för bara   män vara det också. I ett jämställt samhälle är det inte bara kvinnlig separatism som måste diskuteras utan alla former av uteslutande på grund av kön eller någon annan kategorisering. Det är bra at frågan väcks och att detta diskuteras på ett generellt plan. Läser vidare om anmälningarna i en annan artikel.

Efter att flera personer anmält festivalen för diskriminering av män inledde Diskrimineringsombudsmannen en tillsyn för att få svar på vilka som får delta. Nu meddelar DO att de inte hinner ge något besked innan festivalen.

Det var i somras som DO beslutade att granska festivalen och skickade en begäran om yttrande till föreningen Statement. Enligt Diskrimineringsombudsmannens presstalesperson Clas Lundstedt har totalt sju personer anmält festivalen för diskriminering och anmälarna är privatpersoner. 

– Vi har inte börjat med själva granskningen än. Vi kan inte säga något om sakförhållandena eftersom vi inte har hunnit titta på det än, säger han. 

Anmälare ville se Frida Hyvönen
I yttrandet skriver arrangörerna bland annat att: 

”Vår målgrupp upplever att de sexuella övergrepp som begås av cis-män under festivaler begränsar deras frihet och hindrar dem att ta del av kulturutbudet samt att delta på samma villkor som cis-män.”

Det är detta vi behöver och borde tala om; mäns övergrepp. Det är män som begår övergrepp, det är ett obestridligt faktum. Innan vi tagit i den frågan och accepterat att vi som samhälle har ett problem kommer vi inte att kunna tala om eventuella problem med trygga rum och segregerade miljöer. Statement är ett försök att freda sig, ett sätt att säga stopp, nu räcker det! Det är inte ett försök att skymfa män, utan ett sätt att visa på samhällets oförmåga att tala om det verkliga problemet: Mäns trakasserier och övergrepp. Som man tycker jag det är patetiskt och jag känner sekundärskam över det faktum att någon, inte bara kommer på idén att han ska anmäla festivalen, utan att han dessutom inte kommer på ett bättre skäl än följande.

En av anmälningarna handlar om att anmälaren ville se artisten Frida Hyvönen. 

Arrangörerna svarar att det finns andra spelningar med artisten där han är välkommen. 

På frågan från DO om de kommer att vidta några åtgärder med anledning av anmälningarna meddelar föreningen att de inte har några sådana planer.

Varför skulle föreningen vidta åtgärder? Det är ingen mänsklig rättighet att se Frida Hyvönen och hon väljer dessutom själv om hon ska spela och vem hon ska spela för. Låt oss diskutera anmälan och skälen som anförs mot beslutet att arrangera en festival för bara kvinnor. Låt inte anmälaren och företrädarna för inte-alla-män få problemformuleringsprivilegiet, låt dem föra sin egen talan. Varför anser de att det är ett problem? Vad är de rädda för; vilka konsekvenser menar man att festivalen kan leda till? Kan vi få till stånd en sådan diskussion kanske behovet av trygga rum försvinner och problemen med segregering äntligen kan lyftas till en generell nivå då enskilda inte känner sig kränkta. Det skulle vara det slutgiltiga tecknet på att vi lever i ett jämställt samhälle.