Håkan Hellström och förmågan att förundras

Läser att Håkan Hellström får Expressen Kulturs musikpris Spelmannen. Tycker Eric Schüldt som skriver i tidningen om Göteborgs store son lyckas beskriva Håkans förtrollade värld på ett så inspirerande sätt att jag hakar på. Igår blev det arbete från morgon till sen kväll. Idag ska jag bara lyssna. Därför tar jag en paus från rasismen och utbildningskrisen och låter bara tankarna komma. Utanför fönstret regnar det. Stockholm vaknar. Snart hotellfrukost. Det blir en bra dag, och sen får vi se. Gäller bara att inte fastna i elände, oro och missmod. Det finns positiva nyheter också och förmågan att förundras måste vårdas.

Konst är förmågan att besjäla världen med sin blick. För trots att det inte är möjligt så faller plötsligt ett regn av påskliljor över Andra Långgatan. Jo, den ligger bara 2 steg från paradise, det är faktiskt sant, gatan är en aveny mot himlen och härifrån går ett sambatåg till Åvägens studenthem där en liten gnista en gång satt och blickade ut över Nya Ullevis dystra betong. Gnistan blev sen till en eld, och i mer än femton års tid har han nu lärt oss att det till synes vardagliga alltid kan fyllas med magi.

Håkan Hellström har den förmågan. Den behövs. I dessa dagar när alla pilat bara pekar neråt och allt ser mörkt ut behövs magi. Inte det övernaturliga. Magi, i Karl-Einar Häckners, Jo Laberos och Håkan Hellströms mening. Vardagen behöver förgyllas. Förmågan att försätta sig i ett annat tillstånd är viktig, för kan man det blir det lättare att se flyktlinjerna och hitta vägarna ut, som alltid finns där. Möjligheterna måste upptäckas och ibland uppfinnas. Fantasi är en värdefull egenskap som håller på att gå förlorad när det enda som räknas är evidens, effktivitet och eviga sanningar. Världen är mer än det som möter den vetenskapliga blicken. Gnistor finns överallt och ingen kan på förhand veta vem, vad, var, när eller hur en gnista växer, antänds och börjar brinna. Paradiset finns runt hörnet, om man bara vågar se det så.

På något märkligt vis verkar den här sidan av konsten vara särskilt välutvecklad i ett land som Sverige. Kanske för att vi befinner oss i en avkrok, på en plats där skogarna och åkerlandskapen varit alltings början och slut. När det är långt till den stora världen får den stora världen helt enkelt födas mitt ibland oss.

Tänker på en låt av Euskefeurat där texten lyder: Det lång härifrån till Bryssel, men det där längre från Brussel än hit. Sverige är en avkrok. Ett litet land i en mörk, kall och regnig del av världen. Kanske är det därför just den gnista som Håkan Hellström utgör inte är unik utan bara en i raden av artister som haft och har förmågan att se möjligheterna och hitta perspektiven. Vi lever i samma värld, men utan förmågan att förundras blir den världen platt och deprimerande. Paradiset finns runt hörnet, men vi måste välja att se det så, annars är det lika grått och trist där som här.

Därför diktade Hjalmar Gullberg om att Apollon setts mocka i stallet på bondgården där borta medan Bellman hörde toner från Orfeus lyra spira ur Hagaparkens buskar. Och därför gjorde Håkan Hellström Göteborg till universums mitt. Några inledande toner, ett ackord från Hurricane Gilberts gitarr tillsammans med den där rösten som inte verkar kunna dölja någonting, nej plötsligt fanns det ingen gräns för vad kunde hända på den blygsamma sträckan mellan Järntorget och Johannesplatsen.

Till sommaren ska Håkan Spela på Ullevi, igen. Förra gången satt jag utanför. Det kändes i luften att där inne, på andra sidan, alldeles runt hörnet, skapades magi. Snopet att vara så nära och ändå så långt borta. Bra ändå. Och liveskivan som gavs ut sedan fångar en del av magin. Nästa gång sitter jag där inne. Närmare scenen, i publiken och kan uppleva magin. Även om Håkan och bandet inte kan upprepa det som hände, även om det inte blir en lika bra spelning, så vet jag att magin finns där ändå. Håkan Hellström är en sådan artist. Han bjuder in och delar. Det är inte jag och ni, utan vi. Vackert, unikt och just vad Sverige behöver.

I en tid besatt av realism, bekännelser och självbiografiska sår är Håkan Hellström ett drömmande motgift. Det han erbjuder oss är nämligen en sensuell blick på tillvaron. Inte för att livet ska bli lättare att uthärda, utan för att det i den blicken finns en reell förmåga att omskapa världen inifrån. Det är som när Håkans förebild Evert Taube i slutet av sitt liv vandrade genom ett nybyggt moloket miljonprogramområde. Var inte det här ändå en allt för steril och tråkig plats för livsnjutaren från Vinga fyr? Nej då. Detta går ju att likställas med en vacker italiensk piazza utbrast Evert och sken upp.

Paradiset finns runt hörnet, om vi väljer det perspektivet och gör något av det vi har. Att drömma behöver inte handa om att fly. Drömmen kan kan handla om närvaro, fokus och skapande.

Det var inte sant. Platsen var onekligen ful. Men det var så han kände. Och då blev det sant.

Känslan kan försätta berg. Titta på världen och samhället. Vad är det annat än känslor som satts o brand. Känslor som förgör och förtär. Populismen talar till känslorna och se vad rädslan gör med oss. SD och mörkrets makter spelar på våra känslor och styr dem mot det crescendo som de vill, men vi behöver inte dem. Vi kan spela på våra egna känslor och även om det inte är enkelt så går det. Kärlek föder kärlek. Vänskap och tillit kommer inifrån. Om vi väljer att se det så, går det. Om vi vill så kan vi mer än vi tror. Det går att bygga något av det mesta, även om det är lättare att följa minsta motståndets lag och rasera. Platsen eller tiggaren är kanske ful, men det är en värdering som bara finns i din blick. Känslans makt över intellektet är stor, och det är alltid känslan som är starkast. Därför behöver förmågan att förundras undersökas, för vi har makten att se saker på olika sätt, vad vi vill bestämmer vi. Allt man vill går inte att få, men varför inte önska sig något vackert när det nu är det enda man kan. Önska sig!  

Så är det även med Håkan Hellström. Sjunger han att han föddes med klumpfot så är det då helt oberoende av hur hans egen anatomi ser ut. Precis som att himlen verkligen är gjord av sten när han känner att den är det. 

På senare tid finns det ändå de som velat ifrågasätta uppriktigheten i Håkan Hellströms konstnärskap. Rumla runt så där i sjömanskostym när man snart är medelålders, är det riktigt vettigt? Och varför fortsätta att sjunga om krossad kärlek när man är Sveriges mest älskade artist och numera välbärgad som en redarfamilj från början av förra seklet?

Realisterna räds drömmar och visioner. Vill veta hur det är egentligen. Intresserar sig inte för det som skulle kunna bli. Realisterna liv är platt och ointressant. Det tror de vet hur det är egentligen, men de har i själva verket ingen aning. Drömmarna är en lika verklig del av livet som allt det där som är och som inte går att göra något åt. Ett glas till hälften fyllt med vatten är bara just det. Ett glas till hälften fyllt med vatten. Fast vad betyder det? Är det bra eller dåligt, halvfullt eller halvtomt? Realisten förstår inte frågan, hen tror att det hen ser är hela sanningen. Realisten ser kostnader där den som har förmågan att förundras, den som har kontakt med drömmarna, ser investeringsmöjligheter. Flyktningarna som kommer hit till Sverige blir ett hot om vi behandlar människorna så, om vi lyssnar på realisterna. Det måste vi inte, vi kan bygga drömmar tillsammans med människorna som kommer hit. Gemensamt kan vi bygga en bättre och mer hållbar värld. Realisten har inte fel, men det har inte drömmaren heller. Båda har rätt. Det handlar bara om att välja väg. Välja rätt.

Men en sådan kritik är lika rimlig som att säga åt Evert Taube att sluta längta till Arkadien eller att påpeka att Rönnerdahl inte existerar utan är en avancerad tankekonstruktion. Att kräva att Håkan ska sluta sjunga om kärleken till prinsessan Eva är därför som att sura över att björnen Bamses barn aldrig blir äldre. Eller att Kalle Anka inte har några byxor.
En gång var han en liten gnista på Åvägens studenthem med utblick över Ullevis enorma läktare tvärs över gatan. Här skrevs också många av de tidiga låtarna. Nu i sommar fyller han Nordens största arena två gånger om. Men det finns egentligen inget gåtfullt över Håkan Hellströms enorma popularitet. Vi älskar honom för att han är en av få som år efter år vågat stå naken inför världen. Eller mer exakt: Jag älskar honom för just detta. För mjukheten, den uppriktiga naiviteten, för att han gång på gång bevisar att cynism inte är något annat än brist på uthållighet. Stor konst bär ofta på de kvalitéerna. Cézannes stilleben, det hade varit så lätt att skratta åt hans skeva äpplen. Anaïs Nins dagbok, alltid för mycket och därför fullständigt sann. Franz Schuberts lieder, sentimentalitetens hjärta med sången "Du bist die Ruh" som Håkan garanterat kommer att göra en cover på när han väl upptäcker den.

Mjukhet, nakenhet, naivitet. Om fler vågade möta världen så och om förmågan att förundras vårdades istället för att hånas, skulle världen bli en bättre plats för alla. Det är sanningen, för vi har den makten. Om vi vill så går det. Vi kan om vi bara vill. Det är där det brister om det inte går. I viljan. Viljan är bara så stark som vi gör den. Man ska som sagt akta sig för vad man vill och önskar, för man kan mycket väl få det. Vill vi att flyktingarna ska vara ett hot eller att skolan ska raseras så kan det bli så, men samma gäller för motsatsen. Det spelar roll vad vi väljer och kraften i förmågan att förundras kan och får inte underskattas för då är vi förlorade. Pardiset finns runt hörnet, om vi bara vill.

Och till det, en mer tillåtande maskulinitet, fumlig, jordnära och avväpnad. När jag för första gången hörde debutsingeln på klockradion i min stökiga lägenhet våren år 2000 kändes det som en befrielse. Äntligen en väg bort från den indiepop som antingen blivit stöddigt bredbent eller nördigt inåtvänd. Här fanns i stället något som verkade handla om fullständig uppriktighet. Den perfekta blandningen mellan Morrissey och Ted Gärdestad helt enkelt.

Så kände jag med. Håkan Hellström dundrade in i mitt liv när jag höll på att förlora tron och så när hade tappat greppet. Känn ingen sorg för mig Göteborg är inte hans bästa låt, men det är den låten som allting började med. Och sedan har det bara fortsatt, fortsatt. I juni står han på Ullevis scen, och jag sitter i publiken. En helt vanlig kille som jag en gång talat helt kort med. En helt vanlig kille med en ovanlig och värdefull förmåga att förundras och skapa magi. Aldrig på egen hand, alltid tillsammans. Håkan Hellström är inget ensamt geni, han gör det han gör med andra. Han bjuder in och delar. Han är generös med solsken och tror att det bästa inte hänt än. Han inspirerar och visar att paradiset finns runt hörnet, om vi vill. Han visar inte vägen genom att gå före. Han pekar mot drömmen och inspirerar till stordåd.

Jag ser nu fram emot att åldras tillsammans. För det som är så speciellt i dag är att det modernistiska kravet på förändring inte längre gäller. Dagens artister behöver inte födas på nytt som David Bowie eller Madonna efter varje skiva. De behöver inte heller fastna i nostalgin och tvingas turnera med samma ungdomshits livet igenom. Snarare finns det nu en öppenhet inför det som är det riktigt intressanta, det som också hela Håkan Hellströms karriär är ett så fint exempel på. Fördjupning i stället för förändring. 

Kanske kan den fördjupningen lära oss som lyssnar hur man gör för att få den tristaste februaridag att skimra.

Jag vill tro att det är så. Jag väljer att tro det. Hur det sedan blir ligger bortom min kontroll, men över vad jag tror och vill och vad jag drömmer om bestämmer jag och ingen annan! Låt inte realisterna ta över, för det är av drömmar livet vävs och förmågan att förundras är värdefull för den bygger upp och håller samman.

På vägen hem från mitt kontor går jag med hörlurarna djupt inne i öronen. För en kort stund ser jag med Håkans blick på världen. Slussen är sig inte lik, det är Gullbergs kaj, på trottoaren blänker isen och visst har lyktorna tänds på andra sidan tunnelbanebron.

Snart ska jag gå nästan exakt samma promenad. Längs Hornsgatan, ner mot Slussen. Till hotell Hilton och hållbarhetskonferensen jag är här i Stockholm för. Håkan Hellström står för hållbarhet och visar vägen. Han är en verklig speleman och han är värd allt beröm och alla vackra ord, för han håller förmågan att förundras vid liv. Hans blick på världen kan bli vår. Om vi väljer att se den så.